• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Way Out West: Mapei lika perfekt som en stänkare i krysset

9 augusti, 2014 by Redaktionen

mapei1

Mapei, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 5

I sommar har en kritikerdebatt rasat i kvällspressen, vars bakgrund är att Kjell Häglund reagerade på vad han ansåg vara oberättigat höga betyg till nyproducerad svensk populärmusik. Trots att jag kan instämma i hans huvudtes, går jag på instinkt och delar ut en fullpoängare till en förmåga vars karrär ännu är i sin knoppning. Inför ett fullsmockat ljublande tält bjöd Mapei — med två otroligt duktiga musiker samt två expressiva dansare — på en fulländad intensiv orgie. Fick vara med om ett soulparty som golvade mig som är född på 50-talet och älskar genuin svart musik.

Mapei föddes i USA av mamma från Liberia och med Stockholm som bas står hon sig väl i den internationella konkurrensen. Kan inget mer om 28-åringens biografi eller varför hon inte blivit mer uppmärksammad hos en större krets. Faktum kvarstår: Hon var enastående på att blanda rap med smäktande soul, ibland skiftade hon till att göra funkigare sånger. Kvinnan är utrustad med skimrande mäktiga röstresurser och hon känns äkta helt igenom. Hon behöver inte liknas vid eventuella förebilder. Utgår från att hon är kapabel till fler mästerverk i paritet med hennes megahit Don´t wait.

I introt till showen får vi trumsmatter, cymbaler och klockljud. Sedan brakar det loss och stämningen blev elektrisk. Undrar om hon har åstadkommigt något motsvarande tidigare eller om samspelet på scen och det omedelbara gensvaret i tältet helt enkelt var livekänslan när den är på topp. I en låt där refrängen löd I´ve been here before avrundade basisten på ett mycket elegant sätt. För en gångs skull var ljudet ypperligt balanserat och de för mig okända musikerna kunde blomma ut, fäste mig vid hur sammansvetsade de var. Blir nästan rörd av att minnas hur raffinerade de var, hur smarta de var som undvek att fläska på på fel ställen. Basisten spelade förresten också keyboarrds emellanåt. Extranumret var ett sanslöst hiphop-fyrverkeri. Mapai i hatt och med färgglad dräkt sa sig vara supernöjd med WOW, minst lika nöjda var vi som fick ynnesten att uppleva en sällsynt livsbejakande konsert.

Text: Mats Hallberg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Mapei, Musikfestival, Recension, Way Out West

Stockholm Folk Festival: Symphonic Stomp ger svensk folkmusik en helt ny dignitet

9 augusti, 2014 by Redaktionen

folkfestivaldag2

Symphonic Stomp, Stockholm Folkfestival
8 augusti 2014
Betyg 5

Vad är en bättre bakgrund än den svenska sommaren, dagen som övergår mot kväll när Gävlesymfonikerna under ledning av Karl-Johan Ankarblom gjorde sitt uruppförande av “Symphonic Stomp”. En entusiastisk publik hyllade med stående ovationer musiker och dirigent.

Helt klart ger det här svensk folkmusik en helt ny dignitet. Att välja ut sjutton låtar ur den svenska spelmansmusiken och arrangera den för en symfoniorkester är ett vågstycke. Ett vågstycke som blivit fullständigt över förväntan.

Overtyren “Hins kall från Hårga”, har ett lågmält och ödsligt intro, som när Görgen Antonsson med sin fiol kommer in öka i tempo och stegras till en muskaliskt sprakande dans för att sedan mjukt glida övervtill “Djefulsdansen”. Jag har tidigare recenserat skivan som jag anser är årets bästa utgivning av folkmusik. Men att se det live, höra det live är något helt annat. Hela orkestern präglas av engagemang, spelglädje och nyfikenhet. Görgen Antonsson hanterar sin fiol som en del av sin kropp, han rör sig över scenen, blicken lyfter mot skyn, fyrar av ett bländande leende.

Musikaliskt förenade själar möts, Karl-Johan Ankarblom som färdledare är en upplevelse.
När de sista tonerna klingar ut i “Brännvinspolskan”, finns det ingen hejd på publikens jubel och jublet leder till ett härligt extranummer av Gärdebylåten.

Medverkande:
Gävle Symphony Orchestra
Dirigent Karl-Johan Ankarblom
Solist Görgen Antonsson

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Folkmusik, Gävle Symphony Orchestra, Musikfestival, Recension, Stockholm Folk Festival, Symphonic Stomp

Skivrecension: Gentleman – New Day Dawn

24 juli, 2013 by Redaktionen

gentleman-new-day-dawn

Artist: Gentleman
Titel: New Day Dawn
Betyg: 4

Gentlemans nya studioalbum ”New Day Dawn” första låt “The Journey” ger en väldigt nostalgisk känsla, den påminner nästan om klassiska Bob Marley -låtar. Den andra låten ”Road Of Life” är också väldigt lik klassiska Bob Marley låtar, vilket självklart är bra eftersom gammeldags reggae ofta är bättre än ny reggae.

“Walk Away” är väldigt olik de två första låtarna eftersom den har mycket mörkare uppbyggnad.

”New Day Dawn” är en väldigt upplyftande låt, den har väldigt snabbt tempo, en sak som klassiska reggae låtar aldrig har. ”You Remember” handlar om att man ska komma ihåg hur det var förr i tiden, Att inte använda teknologin fel. I ”In My Arms” sjunger Gentleman om att han aldrig ska låta sin tjej gå. Låten gör en väldigt glad. ”Where Is The Love” har ett techno liknande ”beat”, det gör så att låten känns väldigt ny. ”Interlude” är som ett mellanspel i albumet, den orkestrala låten är inget man sätter på repeat.

I ”Memories” sjunger Gentleman om att han skulle vilja ha tillbaka sin gamla tjej. Det är en väldigt lugn låt.
”Wings To Fly” är en låt som handlar om orättvisa i världen och att aldrig ge upp. ”Another Drama” handlar om krig och hur hemskt det är. Sången låter som en gammaldags reggae låt. ”Humanity’s Glory” är en av de bästa låtarna på skivan. Den handlar om livets mening. ”I Keep Going” handlar om att fortsätta vad som än händer. ”Closer To The Light” handlar om att det finns något gott i allting. Den är också en av de bästa på skivan.

”Push Come To Shove” har ett ganska högt tempo och en väldigt stark bastrumma. ”Heart Of Rub-A-Dub” har en väldigt syntig karaktär, den enda låten på skivan där man märker att en synt är inblandad. ”Homesick” handlar om att man ska ta ansvar för sina misstag. Den har ett väldigt långsamt tempo. Den är även den sista låten på skivan.

Om Bob Marley hade levt nu så hade han antagligen gillat skivan.

Text: Joel Åhlberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Recension, reggare, skivnytt, skivrecension

Grace Ellen Barkey & Needcompany Mushroom: inte en tråkig stund. Lysande, helt enkelt

5 april, 2013 by Redaktionen

Needcompany1
GRACE ELLEN BARKEY & NEEDCOMPANY MUSH-ROOM
Dansens Hus, Stockholm, 4-5 april 2013

VISUELLT KONCEPT Lemm&Barkey
KOREOGRAFI Grace Ellen Barkey
MUSIK The Residents
PÅ SCEN Sung-Im Her, Yumiko Funaya, Benoît Gob, Maarten Seghers, Julien Faure, Mohamed Toukabri, Catherine Travelletti
PRODUKTIONSCHEF Luc Galle
PRODUKTION Needcompany
FOTO Phile Deprez, The Residents

Det hänger upp-och-ner-vända svampar från taket och alla heter Mushroom i efternamn, förutom en som inte är en svamp. Är han scentekniker, ljusmästare eller bara en clown? För svamparna pratar mycket, högt, ljudligt. Dom vill hitta ett ord på F som det går att viska och sen dansar svamparna i taket. Och det finns inte tillräckligt med rum i svamp. Sen dansar de förkroppsligade svamparna. Plötsligt sjunger kompaniets gänglige hybrid av Rhys Ifans och Kramer från Seinfeld och sen ålar en lång, vit maskliknande svampsjöjungfru in i en vacker duett med scenteknikern/ljusmästaren/eller var det en clown? Han som inte är en svamp. De har en gerilla och vi får se en talkshow där det diskuteras huruvida kommer att drabbas av en svampinvasion. För att sedan få en intensivkurs av talkshowprogramledaren, som inte är en svamp, om hur man äter svamp. Ingenting är som du tror att det ska vara.

I Grace Ellens Barkey koreografiska värld står utan tvekan absurditeten i fokus och det Brysselbaserade kompaniet Needcompany som hon sedan 1986 drivit med regissören Jan Lauwers, räknas som en av Europas mest stilbildande teatergrupper. Ja, för här varvas dans, teater och tal utan skrupler, utan hämningar och trots att det inte är sömlöst vad gäller det grundliga hantverket som är de olika kropparna, är det en ren och skär fröjd att se de sju kompanimedlemmarna generöst och befriande ta sig an det märkliga och inspirerande materialet. Sen har musiken som skrivits till föreställningen av konstkollektivet The Residents, sin självklara plats och accentuerar snarare än tar över.

Neecompany2Vad var det jag såg egentligen? Ja, det var definitivt inget som jag sett förut och framför allt är det något som ska upplevas. Det är svårt att sammanfatta exakt vad det som berikade scenen. Den burleska humorn, den hallucinatoriska, om man nu vågar kalla den, röda tråden och den totala gränslösheten är berusande och alldeles, alldeles förtrollande. Att sedan varva det med den sensuella, suggestiva duetten – där magiska Yumiko Funaya gör en sensationell maskliknande sjöjungfru – breddar och fördjupar föreställningsnaven. Ja, för att sedan kastas in i en bisarr, komisk och obekväm parningslek mellan Maarten Seghers och Catherine Travaletti. Kasten är tvära, många och enormt befriande, och inte en tråkig stund på föreställningens 85 minuter. Lysande, helt enkelt!

Text: Tommi Salmela

Musik från föreställningen:

Needcompany2

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, Recension

Filmrecension: This is 40

18 mars, 2013 by Redaktionen

this-is-401This is 40
Betyg: 3
Premiär: 22 mars

This is 40 är vad man skulle kunna kalla en lös uppföljare på ”Knocked up”. Som sådan har den mycket att bevisa då ”Knocked up” är en av de senare årens mest hyllade komedier. Dock handlar denna film inte, som man skulle kunna tro, om Ben och Allisons fortsatta öden och äventyr. Istället följer vi paret Pete och Debbie, vilka hade en mindre roll i den förra filmen.

Denna film gör det inte lätt för sig med sitt val av huvudkaraktärer. De flesta biobesökare hade förmodligen velat följa Ben och Allison i ännu en film och känner sig antagligen inte ombord på filmens premiss. Det är i alla fall på det viset jag har hört att snacket gått runt filmen. Och det är synd att just detta faktum har blivit filmens heta potatis. För att om man bortser från detta så är This is 40 faktiskt en väldigt rolig film.

Pete och Debbie har nu kommit upp i 40-årsåldern och alla funderingar som följer med detta gör entré. Framförallt infinner sig en stegrande oro över att deras relation blir mer och mer rutinartad och tafatta försök görs för att hålla den romantiska, spännande gnistan vid liv, bland annat genom att äta nyttigt, motionera och spendera mer kvalitetstid med varandra. Som i de flesta romantiska komedier resulterar dessa tafatta försök i allehanda knasiga och omöjliga situationer.

Den stora frågan när man ska bedöma en komedi är huruvida man tyckte att filmen var rolig eller inte. Och på den punkten måste jag säga att This is 40 lyckas galant. Jag hade inte så stora förväntningar på filmen och fann till min förtjusning att jag skrattade högt flera gånger. Många av de situationer som uppstår under filmens gång är väldigt dråpliga, men aldrig alltför osannolika och man känner motvilligt igen sig i många av de scenarion som filmen presenterar.
this-is-4033Tyvärr har filmen även en hel del svagheter, varav den största ligger i manuset. Filmen är oerhört lång för att vara en komedi och under denna tid presenteras så många parallellhistorier att man som tittare nästan får huvudvärk. Förutom att få tillbaka gnistan i sitt förhållande håller Petes skivbolag på att gå i konkurs. Dessutom lånar han ut alltför mycket pengar åt sin far vilket leder till att han kanske måste sälja huset. Samtidigt tror Debbie att en av de anställda i hennes butik stjäl pengar. Frågan är bara hur hon ska kunna konfrontera henne. Debbie har också problem med sin far. De har inte haft kontakt på flera år och att återuppta den förlorade förbindelsen kan bli knepigare än vad det först verkar. Pete och Debbie har även problem med sin dotter då de känner att de glider ifrån varandra ju äldre hon blir, och mitt i allt detta upptäcker Debbie att hon är gravid. Har ni tråkigt när ni läser detta? Låter det raljerande? Var det för många trådar att hålla i huvudet? Nåväl, det tog er åtminstone inte 134 minuter att läsa stycket, vilket är mer än vad man kan säga om filmen.

Trots filmens extrema svagheter vad gäller manus kan jag inte tycka illa om den. Skämten och många av situationerna underhöll mig mer än väntat och jag skulle absolut kunna tänka mig att se om filmen, men på DVD en regnig söndag. Då humor är någonting väldigt subjektivt vet jag inte om jag borde rekommendera filmen eller inte, men om du känner med dig att du gillar relationskomedier om par med stagnerade relationer skulle jag ge This is 40 en chans. Förvänta dig bara ingen ny ”Knocked up”.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: judd apatow, paul rudd, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in