Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: The Magnettes – om drömmar och musikbranschens mörka baksida

by

The Magnettes
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regi Frida Tuneström, Martin Åhlin

En film om musikbranschen mörka baksida, som vi alltför sällan för en inblick i. Filmen är en dokumentär som känns som det ärligaste skildring på länge om hur det är att satsa på sin dröm men samtidigt börja bli vuxen och det börjar bli dags att få övriga delen av livet att fungera också. Filmen handlar om popgruppen The Magnettes och följer dem under två år, från att haft släppt ett hyllat debutalbum och nu ska turnera runt om i världen samtidigt som de ska få ihop ett uppföljande album och det ska fungera med övriga livet.

The Magnettes består av Rebecka Digervall, Sanna Kalla och Tomas Bäcklund Thuneström men till gruppen räknas i filmen också deras alltiallo Frida Thuneström som hjälper dem med det mesta bakom scenen. Frida är sambo med Tomas och i filmens början har de en dotter tillsammans. I slutet av filmen har de fått fler barn.

Frida och Tomas försöker skapa en familj samtidigt som de kämpar för The Magnettes framgång. Det är en utmaning att ständigt behöva prioritera. Det är intressant skildrat hur Tomas växer i sin roll som pappa men samtidigt ger sig själv tid att skapa musik.

Jag tror att filmen talar till många som själva håller på med musik eller annat kreativt. Om de inte blir världsstjärnor utan måste få ekonomin att fungera genom att ha andra arbeten vid sidan om möter de samma utmaningar som Tomas, Rebecka och Sanna möter.

Det är klart att det sliter att åka på turné runt om i världen. I filmen får vi bland annat se när de spelar i Austin, Taipei, Liverpool och Mannheim. De är filmade på scen och i loger, hotellkorridorer, tågvagnar, krogkök och förlossningssalar. De flesta konserter får de inte ens betalt för.

Filmen tar upp hur flera baksidor inom musikbranschen och visar hur kreativa människor som kämpar hårt går in i väggen, blir utbrända. På olika sätt drabbas gruppens alla medlemmar av psykiska besvär då turnéer, skivor, förväntningar och krav tar energi. För att få ekonomin att gå ihop måste de ha andra jobb också.

Gruppen manager Peter Åstedt berättar i dokumentären hur han i sitt jobb måste pressa artisterna mot den berömda väggen och samtidigt gäller det att förhindra att de går in i väggen.

Filmen ställer frågor som: Har ens barndomsdrömmar ett pris? Vad är man villig att offra för framgången och vad gör man när det inte räcker till?

För den älskar deras musik är filmen The Magnettes en tidig julklapp förstås men massor av deras unika musik. De har ett alldeles eget sound som fått namnet 21 century Fuck Pop av skivbolaget Digsins chef Jay Frank.

Tomas, Rebecka och Sanna, tre ungdomar från Pajala som lyckades få musikbranschens uppmärksamhet, berättar öppet och ärligt om utmaningarna kring att satsa på sitt popband, om motgångar och vänskap, om ångest och glädje. Men berättelsen handlar om mycket mer än The Magnettes, den blir en berättelse om många band som kämpar för att kunna fortsätta satsa på sin ungdoms dröm. Och vi får också en inblick i musikbranschen mörka skrymslen.

Filmrecension: Sabaya – hög autencitet

by

Sabaya
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Hogir Hirori

Sabaya kallas de yasidiska flickor och kvinnor som kidnappades av Daeshanhängare i Irak 2014. När män och pojkar dödades togs kvinnor och barn till fånga och blev en slags slavar hos IS.

Filmen skildrar hur Mahmud med medhjälpare kämpar för att ta reda på tillfångatagna yasidiska kvinnor och befria dem. För att sedan hjälpa dem att läka och kunna återgå
till sina familjer. Det är inte lätt, många år har gått, kvinnorna är rädda och har misshandlats . Några har fått barn med IS-män, andra har blivit intalade att deras familjer inte vill veta av dem. De är fångna både psykiskt och fysiskt. Mahmud verkar från ett hemcenter för yasidier i nordöstra Syrien. Verktygen han har är en mobil med dålig uppkoppling, en liten pistol och en skraltig bil. Det är en farlig uppgift att gå in i
Al-hol lägret bland 73.000 människor där de flest är eller har varit Daeshanhängare.

Mahmud är ingen glamorös hjälte. Skildringen visar en skitig gård, en hustru som tjatar om att han skall vara hemma mer och ständiga strömavbrottt. Men filmen visar också hur han envist försöker hitta fler av de tillfångatagna flickorna. Hittills har 206 flickor räddats men flera tusen saknas än. Den visar också den omtanke och det medlidande som man visar varandra. Att det är en osäker situation och en humanitär katastrof för de som är offer. Det komplicerade politiska läget med lägren fulla av IS anhängare från ett otal länder som bevakas av kurdiska styrkor och syriska demokratiska styrkor visar situationens komplexitet. Och Turkiets Erdogan som attackerar de kurdiska styrkorna.

Filmen levandegör en komplicerad politisk situation och man inser att lösningen inte är lätt. Ändå är det en positiv känsla att människor försöka hjälpa varandra och kämpar för upprättelse för de drabbade. Att i fattigdom och misär finns en styrka och vilja att hjälpa. Att miljön skildras realistiskt bidrar till filmens autenticitet.

Filmrecension: Becoming Cousteau – om äventyret och upptäckterna som väckte kampen för vår jord

by

Becoming Cousteau
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Liz Garbus

När klimathot är i fokus kommer denna storartade film om vår planet. Jacques-Yves Cousteau råkade som ung ut för en bilolycka som gjorde att han i sin rehabilitering lärde sig dyka och blev fascinerad av världen under ytan. Han tog som sin livsuppgift att utforska haven. Han är fransk marinofficer som blev regissör, oceanograf och pionjär inom dykning och undervattensfotografering

Denna dokumentär visar hur enastående vacker och fascinerande livet i havet är, men den visar också vilket hot havsdjupen, naturen och hela vår jord står inför. I filmen får vi följa med på den resa Jacques-Yves Cousteau gjorde, från att utforska den otroliga världen under ytan till att berätta om den i böcker och filmer och till att upptäcka det reella hot som vår planet står inför.

För mig är de bästa dokumentärerna de som berättar något mer än biografin över personen som skildras. De mästerliga dokumentärerna berättar något som berör oss alla, något som kommunicerar något vi kan relatera till eller ge oss ny kunskap, fördjupad förståelse. Detta gör denna dokumentär i allra högsta grad, på flera sätt.

Cousteau var äventyrare, uppfinnare, filmskapare och blev världskänd som mannen i den röda mössan, då han i flera filmer hade en lysande röd mössa. Han utforskade platser människan aldrig tidigare sett och redan för över femtio år sen påtalade han hur klimathotet riskerade att sabotera ekosystemen under vattenytan. Denna dokumentär av Liz Garbus har Oscarsnominerats.

Becoming Cousteau skildrar 1900-talets främsta havsutforskare, som inspirerade efterföljande generationer. Jag hoppas att filmen får många att gå i hans fotspår. Nu då världens makthavare har träffats i Glasgow för att komma överens hur världens gemensamt kan ta krafttag för att hindra klimathotet är denna dokumentär efterlängtad. Cousteau var en av de viktigaste rösterna för att stoppa miljöförstörelsen, för att kunna rädda det mångfaldiga livet i haven.

Fakta om Cousteau från wikipedia:
Cousteau ägnade sitt liv åt att utforska världen under havsytan. Hans äventyr filmades och har visats i tv-serier. Med skeppet Calypso besökte Cousteau med sitt team många intressanta undervattensvärldar. Dessa resor och upptäckter finns skildrade i många böcker och filmer. Han vann tre Oscar för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol (1964) liksom flera andra priser, inklusive Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes 1956. 1976 ledde han den expedition som återfann vraket av fartyget HMHS Britannic på 120 meters djup i Medelhavet.

Kul att känna till:
The Life Aquatic with Steve Zissou från 2004 handlar om en besättning liknande Cousteaus.
I Dan Browns bok I cirkelns mitt har en av karaktärerna lånat många drag från Cousteau.

Filmrecension: Världens vackraste pojke – jag är helt tagen

by

Världens vackraste pojke
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi Kristina Lindström och Kristian Petri

Jag är helt tagen. Så många känslor som far runt efter att ha sett denna, förmodligen världens ärligaste dokumentära berättelse. I år, 2021, är det 50 år sedan Luchino Viscontis Döden i Venedig hade världspremiär och regissören utnämnde sin Tadzio till ”världens vackraste pojke”. Den svenske femtonåringen Björn Andrésen fick rollen. Att bli uppmärksammad och hyllad världen över för sitt utseende i så ung ålder har satt sina spår i hans liv. I denna biografiska film berättar Björn Andrésen väldigt öppet om sitt liv som haft både ljus och stor framgång och djupaste mörker.

På casting till filmen fick Björn ta av sig på överkroppen. Han var inte alls bekväm med det. Han var en ganska försiktig och blyg tonåring. Det är en stark bild av hur filmindustrin utnyttjar människor och begår övergrepp över de unga. Hans blick från inspelningen av castinen kan nog alla som ser filmen, liksom jag, känna att även om hans leende är oerhört vackert så finns det en djup sorg där bakom. Han förlorade sin mamma tidigt och han växte upp hos sin mormor. Det var mormor som tog med honom till uttagningen till filmen och som pushade på honom för att han skulle bli berömd.

Det finns många talande scener i filmen, både filmklipp och när Björn eller någon annan sitter ner och berättar. Ja till och med när någon sitter ned och berättar blir det levande. Det sätter igång bilder inom mig. Det är välgjort.

Även om mycket berättas öppet och som jag upplever det ärligt är det en del som ändå lämnas osagt. Björn blev en gay-ikon och levde i ett år i Paris som en slags uppvisningstrofé. Stenrika homosexuella män betalade hans boende och gav honom fickpengar för att kunna visa upp sig tillsammans med honom. Hur påverkade det Björn? Hur påverkade det hans sexualitet och hans självbild? Eftersom Björn varit gift, fått barn och haft olika flickvänner är han inte homosexuell, eller så är han bisexuell. Nu bryr jag mig inte om vilken sexuell läggning någon har, det som gnager är bara om han blev påtvingad något som inte är äkta för honom.

Luchino Visconti reste Europa runt för att hitta den pojke som skulle vara perfekt i rollen som Tadzio i filmatiseringen av Thomas Manns roman. Visconti var en högst speciell person, han var av italiensk furstesläkt och samtidigt var han öppen som homosexuell och kommunist. Visconti är ett välkänt namn bland italienska furstendömen, det var en Visconti som under 1600-talet skapade den lek som förmodas vara den första tarot-leken. Det har förstås inte med vare sig filmen Döden i Venedig eller Världens vackraste pojke att göra, egentligen, förutom att namnet Visconti står för internationell påverkan av människor i hundratals år.

I denna dokumentär får Björn frågan vad han skulle vilja säga till Visconti om han träffade honom nu. Det var inte några hyllningsord direkt. Redan på presskonferensen efter filmens premiär förklarade Visconti att Björn var världens vackraste pojke men att hans blomningstid egentligen var över redan.

Björn berättar också i filmen att när filmen visades i Cannes, på filmfestivalen, tog Visconti med honom på gay-nattklubb. Björn som bara var tonåring förstod inte ens vad det var slags lokal han hamnat i och han öste i sig alkohol. Jag undrar om det går till likadant fortfarande med barnstjärnor i internationella filmer eller hade det varit annorlunda om Björns mamma levt och följt med?

Ett stort plus ger jag också till musiken som Filip Leyman och Anna Von Hausswolff komponerat.

Egentligen vill jag att en dokumentär ska säga mig något mer än själva berättelsen om människan eller händelsen som skildras. Världens vackraste pojke bryter mot mitt inställning kring detta. Den handlar mest om en person, Björn Andrésen, och hans livsöde. Men det är så berörande att jag inte kan värja mig och därför måste jag ge filmen högt betyg. Det finns förstås saker som filmen berättar som är allmängiltigt – och som borde lyftas fram mer i samhället och bland människor. Björn och hans syster Annike förlorade sin mamma då de var små barn och ingen pratade med dem om den sorgen. När Björn var vuxen förlorade han ett barn, som dog i plötslig spädbarnsdöd. Detta bär han med sig som en stor skuldkänsla. Det finns många människor som förlorar ett barn och barn som förlorar en förälder. Det finns människor som bär på djupa sorger och det är något som borde tas upp oftare och fler borde lära sig hur man bemöter sörjande. Där har denna film något viktigt och allmängiltigt att skildra.

Filmrecension: Lena – se den

by

STOCKHOLM 1967
Skådespelarna fr. v. Gunnar Ahlström, Lena Nyman och Allan Edwall vid inspelningen av radioteatern ”Familjen Andersson”, i Sveriges Radios studio i Stockholm 1967.
Foto: Ove Wallin / Kamerabild / TT / Kod: 3013

Lena
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 september 2021
Regi Isabel Andersson

En dokumentär om en av de charmigaste, mest fascinerande, rebelliska och mest imponerande svenska skådespelarna under 1900-talets andra hälft och en bit in i 2000-talet. Lena Nyman var duktig skådespelare, mer äkta på scen än de flesta. Marie Göranzon, som gick Dramatens scenskola samtidigt berättar i filmen om hur de andra eleverna talade på ett tillgjort sätt som de trodde var hur skådespelare skulle tala på scen medan Lena Nyman redan då talade realistiskt, verkligt.

Lena Nyman (1944-2011) slog igenom redan innan hon började på scenskolan som stjärnan i Vilgot Sjömans kontroversiella nyfiken-filmer. Det är sorgligt att höra hur många miljoner Vilgot Sjöman tjänade på dessa filmer, speciellt då de gick för utsålda biografer i USA, medan Lena Nyman fick ett engångsarvode på 30.000 kr. Hon var tuff men ändå blev hon utnyttjad av en del män. På sitt sätt var hon en föregångare till det som många år efter hennes död mynnade ut i #metoo. Hon hade behövt kollegor som gav varandra stöd.

Filmen bygger på dagböcker hon skrivit. Hon skänkte bort 17 papperskassar som innehöll dagböcker, almanackor, anteckningsböcker, brev, dokument och memoarutkast till Musik- och teaterbiblioteket några år innan hon gick bort. Hon skrev om det mesta, om sina tankar, om politik, om sina kärleksrelationer, sin familj, sin älskade hund Kaxe och sin karriär. Allt detta får vi en inblick i genom dokumentären. Hon var en fascinerande människa, en stark och charmig personlighet, en av de största skådespelare i Sverige under sin tid, engagerad bland annat vid Dramaten, Stockholms stadsteater och medverkade i många filmer och arbetade både med Ingmar Bergman och Hasse & Tage. Det är därför ett stycke svensk teaterhistoria att följa berättelsen hennes liv. Vi får se foton och filmklipp med många nu antingen åldrade eller bortgångna svenska skådespelare, regissörer och artister.

För mig som är uppväxt med Lena Nyman och de filmer och föreställningar hon medverkade i är det en nostalgisk tripp med filmklipp, tv-framträdanden, upplästa bitar ur hennes dagböcker och nygjorda intervjuer med släktingar, vänner, pojkvänner, kollegor, journalister, författare med mera. Det är ett levande porträtt av Lena Nyman som växer fram, men ändå saknar jag ett fokus. De allra bästa dokumentärerna, de som är mästerverk, de sätter in skildringen i ett sammanhang. Det finns flera delar ur filmen som hade kunnat växa och bli något många kunde relatera till: hennes problem med alkohol, hennes hetsätning och bantning, de hemska kroppsidealen som hon slavade under. Vi får se henne som äldre och där hon börjar bli befriad från trycket att vara smal och snygg och hon börjar acceptera sig själv. Där skulle dokumentären också kunnat fokusera på något mer allmängiltigt.

Filmens styrka är hur nära Lena Nyman vi kommer men det är samtidigt dess svaghet. Det blir för mycket personen och för lite sammanhang till samhället. Lite synd då Lena Nyman själv var mycket engagerad i samhällsfrågor. Givetvis filmen sevärd i allra högsta grad ändå. Se den.