Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

debatt

Det norska kulturundret

by

norskakulturundret

Fick tips om ett evenemang som låter väldigt intressant: Socialdemokraternas talesperson inom kulturpolitik, Leif Pagrotsky, ska tisdag 2 februari diskutera kultur och politik med Trond Giske, som är näringsminister i Norge och tidigare varit kulturminister.

Det talas en del om det norska samhällets satsning på kultur, att det är en betydligt mer progressiv och framåt kulturpolitik. Åh, vad jag önskar att jag kunde vara med och lyssna på den debatten.

Att den man som tidigare varit kulturminister nu är näringsminister säger en del av tyngden av kultur. Kultur är det som kan rädda den svenska ekonomin. Kanske? Jag menar, bilindustrin är ju enormt vansklig, kommer Spyker verkligen att köpa Saab? Det pendlar mellan hopp och förtvivlan, samtidigt som Apple presenterar en läsplatta som troligen kommer att göra storsuccé.

Kulturen är framtidens näring.

Här är info om debatten, och är du i Stockholm tisdag 2 februari 18.00 så ta vägen förbi ABF:

Det norska kulturundret – Inspiration för Sverige?
Norge bedriver just nu Europas mest omtalade kulturpolitiska reformarbete. Vad är myt och vad är verklighet?

UNIKT TILLFÄLLE ATT MÖTA MANNEN BAKOM DET NORSKA KULTURLYFTET
Trond Giske näringsminister, f d kulturminister
i ett samtal med
Leif Pagrotsky
• Tisdag 2 februari kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Lite fakta om Trond Giske från Wikipedia:

Trond Giske, född 7 november 1966 i Trondheim, är en norsk politiker från Arbeiderpartiet. Han är sedan 17 oktober 2005 minister i Kultur- og kirkedepartementet i Jens Stoltenbergs andra regering. Han blev första gången invald i Stortinget 1997. Giske var ordförande i Arbeiderpartiets ungdomsförbund mellan 1992 och 1996.

Relaterat: Tid för e-boken och om Apples iPad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Zuidervelds debattinlägg förmodligen det klokaste som sagts i Åkesson-affären

by

sverigedemokraterna600
Roland Zuidervelds debattartikel i Dagens Nyheter är förmodligen ett av de mest seriösa och klokaste inlägg som kommit hittills i svallvågorna efter att Aftonbladet publicerade Sverigedemokraternas partiledares debattartikel.

Roland Zuiderveld som för tillfället är tjänstledig från SVT skriver en bok om Geert Wilders och invandringspolitiken i Nederländerna, som kommer ut nästa år. Geert Wilders är ledare för den högerextema holländska partiet PVV (Partij voor de Vrijheids som tycks vara en förebild för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Zuiderveld påpekar att taktiken att ropa på förbud mot Åkesson eller att åtala för hets mot folkgrupp bara kommer att ge Sverigedemokraterna mer vind i seglen bland opinionen. Zuiderveld jämför med hur det gått för Geert Wilders och PPV:

I januari 2009 kom beskedet att flera organisationer hade lyckats få Geert Wilders åtalad för hans hätska uttalanden om muslimer. Då hade partiet mellan 6 och 7 procent i opinionen. Efter beskedet klättrade stödet för PVV snabbt till 20 procent – en tredubbling på bara några veckor.

Den taktik som däremot skulle kunna fungera är istället att ta debatten på andra områden:

Om svenska opinionsbildare och journalister menar allvar med att bemöta och granska Sverigedemokraterna, bör motfrågan till Jimmie Åkesson inte vara formulerad som en anklagelse. Den bör kanske inte ens handla om innehållet i Åkessons artikel, utan snarare om varifrån han ska ta pengarna till att finansiera de kraftigt höjda pensioner som partiet föreslår och hur han ska betala storsatsningarna på rättsväsendet.

Bloggen Kristen Vänster tar upp fyra metoder för att motverka Sverigedemokraterna:

För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.
För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk.
För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.
För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”.

Apropå Zuiderveld är det kul att se vilken etablerad journalist han blivit. Första gången jag träffade honom gick han i gymnasiet och jag skulle intervjua honom för han skulle åka ut och segla med ett stor gammaldags fartyg. Då sade han att han ville bli journalist.

Kulturbloggens tidigare inlägg i ämnet:
Sverigedemokraterna den största faran för Sverige sedan andra världskriget
Sedan när blev muslimer en ras?

Fler bloggare som tagit upp Zuidervelds debattartikel:
Haningemoderater och Mårten Schulz.

Fler relaterade bloggar: Stefan Stenudd, Dick Erixon och Mission XP.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommer bloggare ta över kritikernas roll?

by

album
Kulturrecensenter vs Bloggare. Tar bloggarna över tidningsrecensenternas roll som kulturkritiker?
Det var utgångspunkten för ett panelsamtal på Bokmässan förra helgen.
Jag och Eva Emmelin (från bloggen En full bokhylla är en rikedom) representerade bloggare och Kalle Malmstedt från Göteborgsposten och Siri Reuterstrand, från nättidningen Alba representerade de traditionella mediernas kritiker.
Vi alla fyra är dock alla medlemmar i Journalistförbundet.

Kulturbloggen ser jag som en hybrid mellan ”traditionell” blogg och journalistprodukt. Jag gör ju intervjuer här, precis som jag gör i mitt jobb som journalist. Fast jag gör dem på andra sätt här. I en artikel finslipar jag mer, i en intervju i bloggen delar jag med mig mer av hur allt gick till kring intervjun.

I diskussionen diskuterade vi bland kring frågan Vad gör du för skillnad på blogg och recension?
Lite grann kantrade debatten i den frågan. Det beskrevs som om bloggare alltid bara tycker till och de traditionella journalisterna är experterna, som alltså sitter inne med kunskap till skillnad från bloggarna. Den bilden tycker jag är att göra det alldeles för enkelt för sig.
Det finns bloggare som har mycket stor erfarenhet och kunskap inom ett område. Tänk på den eminente Operabloggaren Mogens.

Själv har jag läst teatervetenskap på Stockholm universitet och Dramatik på Göteborgs universitet och gått en mängd andra kurser inom kultur. Jag tror jag har minst lika mycket kunskap som många anställda på traditionella medier. Minst två av Kulturbloggens musikrecensenter har läst musikvetenskap på Stockholm universitet.

Så jag tycker att det är att göra det väl enkelt för sig att sätta personligt tyckande som lika med bloggare och kunskap lika med traditionella journalist-kritiker.

Jag tycker det handlar mer om formen, om tilltalet.

Visserligen tycker jag att just att det är tillåtet att vara partisk, att drivas av kärlek till en form av kultur, är en av styrkorna i en blogg. Att alltid vara oberoende, som idealet är för en traditionell kritiker, är en myt.
Tänk bara på Markus Larsson i Aftonbladet. Vi kan ju alltid säga i förväg hur han ska betygsätta en konsert.
Kommer Bruce Springsteen och gör två konserter i Sverige kommer den första att få 4+ och den andra högst betyget, 5, av Aftonbladets kritiker. Ska samma Markus Larsson recensera The Cure blir betyget 3.
Det vet vi som följt Aftonbladets recensenter en längre tid redan i förväg. Ingen ska påstå att kritikerna är helt objektiva, de har ju sin smak och sina förutsättningar.

I vissa fall kan bloggar och traditionella kritiker komplettera varandra. Filmkritiker har i många fall mycket stor kunskap och ser oändligt många filmer som de kan relatera till. När en bloggare som inte har denna bakgrund skriver om en film, kan han/hon kanske göra det mer utifrån sina egna upplevelser av filmer. Då är det perfekt att sedan komplettera det blogginlägget med länk till en eventuellt mer kunnig filmkritiker.

Se där, där har vi också en skllnad. I de flesta fall är tidningsjournalister konkurrenter med allt och alla och kan inte dela med sig av länkar till andra som tar upp samma sak. Där är bloggare ofta mycket mer generösa med länkar. Oftast ser vi bloggare inte varandra som konkurrenter.

Oftast. Detta gäller inte alltid.
Jag tänker på Bokhora, som är den mest besökta bokbloggen i Sverige. De fem tjejerna som ligger bakom den har nu fått göra första numret av Norstedts nystartade magasin Album.
Då skriver journalister om skillnaden mellan dem och traditionella kritiker.
Ur DN:

Uppläggen lämnar inte mycket utrymme för kritik. Och i tidningarna lyser den också med sin frånvaro. Här är alla böcker bra. Eller inte riktigt. I Bokhoras Album kan bokomslag vara fula, barnböcker utdaterade, men analysen är snudd på obefintlig.

Fast i mina ögon är Bokhora ett traditionellt medium. De länkar väldigt sällan till andra, de är så stora i sig själva. Deras sajt är som en traditionellt medium i bloggform. Det ligger ingen värdering i det. Likaväl som traditionella medier tar upp bloggformen kan en blogg vara ett uttryck för traditionell medieform. Det är förresten alla de tio mest besökta svenska bloggarna, samtliga av dessa är en slags krönikor som sällan länkar till andra.

Kulturbloggen är väl också en slags mix, på ett annat sätt. Vi är ju rätt frikostiga med länkar till andra, eftersom webben för oss är länkarna. Det är hjärtat i webben.

Och vad kommer jag få fram till? Att allt går i varandra?

Relaterat
Frilansförfattare om bokskrivande och Bloggar mot gammelmedia
Claes Krantz

Här finns delar av debatten på Youtube (inspelat av Claes Krantz).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen på bokmässan

by

bokmassan
Det känns lite speciellt. Just när detta skrivs sitter jag på ett vingligt tåg på väg till Göteborg och Bokmässan. Fyra intensiva, inspirerande dagar med massor av intressanta möten är vad jag ser fram emot och hoppas på. Som kulturbloggare är förstås Bokmässan i Göteborg en av årets höjdpunkter.
Det känns extra speceillt den här gången. Det är inte första gången jag är där, men det är första gången jag är där och till hundra procent representerar Kulturbloggen.

Kulturrecensenter vs Bloggare är rubriken på ett seminarium som Journalistförbundet arrangerar. Lördag 26 september klockan 13.15.
Där ska jag vara med och diskutera.
Siri Reuterstrand, från nättidningen Alba, Kalle Malmstedt, pop- och rockkritiker från Göteborgsposten och Eva Emmelin från bloggen En full bokhylla är en rikedom ska tillsammans med mig diskutera om skillnader, likheter och annat kring ämnen recensioner i gammelmedier och i bloggar.

Jag tänker ta upp den skillnaden att en bloggare kan drivas av kärlek till sitt ämne på ett helt annat sätt än journalistkritiker. Som när jag var på vipläktaren på U2 och alla, alla dansade med utan de som satt på gammelmediebänken.
Nu raljerar jag lite, men det är inte bara negativt. Det är fördelar med att en journalist ska vara objektiv och kunnig.
Om de sedan är det alltid är ett annat ämne.

En journalist kan bli så mycket expert att han/hon fjärmar sig från den kulturanvändare som inte är samma expert. Journalisten jobbar ju ibland heltid med sitt ämne och en filmkritiker exempelvis ser ju så otroligt många filmer att hans/hennes smak säkert kan avlägsna sig långt från den som bara ser tre filmer per år.

En annan sak jag vill ta upp är att vi bloggare inte ser varandra som konkurrenter utan gärna länkar till varandra och lyfter fram andra som bloggat något bra. Journalisterna lyfter ju aldrig fram någon annans recension.

Jag tänker också försöka hinna nämna att jag till exempel har en kulturpolitisk agenda. Jag tror att kultur är viktig för ett samhälle och att ju fler människor som får möjlighet att hitta sin skapande förmåga desto mer tvecklas entreprenörskap och demokrati i ett samhälle. Som kulturbloggare vill jag förmedla den visionen genom att lyfta fram många olika kulturpersoner: hårdrockare, alternativmusiker, konstnärer, indiemusik, författare av olika bakrund med mera. Ja till och med Idol är en slags kulturmöjlighet, det ger många chansen att testa sin sångförmåga.

Petra tipsar om att det nu finns en sajt där du kan följa allt (?) från bokmässan:

Har du inte möjlighet att vara på plats. Nu är sajten äntligen klar! Följ bloggare, twittrare och andra som skriver om Bok och biblioteksmässan på www.alltombokmassan.se! Hela tiden mässan pågår sitter olika redaktörer och håller koll på alla flöden så att sajten ska vara toppad med det senaste hela tiden.

Mer om bokmässan:
Journalistförbundet på Bokmässan
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Wennström, ledarskribent, som skulle behöva göra ett besök utanför trygga bubblan

by

ledarskribent300
Svenska Dagbladet har en ledarskribent som heter Johan Wennström.
Han skriver att tonen i debatt och diskussioner blivit hårdare och otrevligare och det menar han beror på webben.

Hmm …
Jag vet ju inte alls vilken ålder denne Johan Wennström befinner sig i. Jag vet inte hur han lever och om han träffar tonåringar någonsin.

Jag skulle verkligen vilja att han gjorde ett besök i verkligheten. Han kan få låna tonåringar jag känner eller få göra ett studiebesök i en gymnasieklass någon dag eller två.

Nej, jag tycker inte Wennström har helt fel. Som i fallet han beskriver säger kanske något.

Senast härom kvällen, när Barack Obama höll ett anförande om sin kontroversiella sjukvårdsreform i den amerikanska kongressen, visade sig detta tyvärr med all önskvärd tydlighet. En republikansk ledamot, Joe Wilson från South Carolina, häcklade Obama och kallade honom lögnare.

Wilsons utbrott är inte bara generande för honom själv. Det är också symboliskt för hur den politiska kulturen har utvecklats i USA på senare tid, inom och i kretsarna omkring såväl det republikanska som det demokratiska partiet. Båda rörelserna har gått ned sig i ett muggigt träsk. Glåporden, de avsiktliga missförstånden, förlöjligandet och det nakna hatet blir beklagligt nog allt vanligare.

Visst är det så att den som tar till glåpord svärtar ner sig själv ännu mer och gör sig själv löjlig.
Men idealbilden att människor ska vara svala, coola, kalla och så jätteförståndiga är en slags överklassens svala överlägsenhet. Att inte bli berörd kan bero på att man sitter tryggt i orubbat bo och att debatterna, diskussionerna inte handlar om något som berör på riktigt.

För den som aldrig varit illa ute kanske det är svårt att känna ilska mot neddragningar för de redan fattiga, till exempel.

Den som inte har medkänsla, kanske inte kan känna riktig ilska heller.

Fast: visst: var och en mår väl bra av att rannsaka sig själv också: vilket språk använder du för att diskutera. Bemöt andra som du själv vill bli bemött.

Fast, när den ena sidan är mäktigare och sitter med triumf är det lätt att bli frustrerad och ilsken.
Det finns många sidor av det där språk-myntet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,