Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Joan Baez, protestsångaren, is still going strong. I somras släppte hon ett nytt album: Day After tomorrow.
Rolling Stone har en recension.
På den svenska Wikipedian har de till och med missat att skriva in den skivan i listan över hennes utgivna material.
The Day After Tomorrow
Andra bloggar om: video, skivnytt, Joan Baez, Day after tomorrow
16-åriga Idol-Anna såg till att TV4 slog rekord. Dagens Media:
Under gårdagsdygnet startades 1 miljon webb-tv-klipp på TV4.se. 250.000 av dessa visade Idol-deltagaren Anna Bergendals framträdande. ”Vi har aldrig haft så här många visningar”, säger Mattias Fyrenius, vd för TV4 nya medier.
Ja ni vet väl vem Anna är? Tjejen som redan under kvalomgången fångade publikens hjärta och beundran.
En annan Idol-deltagare som fångade mångas hjärtan var Daniel förra året. När han åkte ut blev folk rosenrasande (fast varför hade de inte ringt och röstat, kan man ju fundera på).
Nu är han på gång med att släppa sin debutsingel. Aftonbladet berättar:
Var har du hållit hus det senaste året?
– Jag har nästan bara varit i studion. Jag har medvetet hållit mig undan all offentlighet, det blev en sådan extrem exponering under förra hösten och jag ville lägga kraften på att skriva låtar.
Hur låter det då?
– Som vemodspop, för att fatta mig kort. Men jag lyssnar ju mycket på 60- och 70-talsmusik så förmodligen kommer det att höras.
Debutsingeln heter ”Would you believe” och släppts i oktober.
Andra bloggar om: Idol, skivnytt, tv, tv4, Idol-Anna, Idol-Daniel
Blues möter hårdrock – så vill jag beskriva albumet Trans035 Transubstans med The Chair. På ett pressutskick beskriver bandet sin musik som ”70’s hard rock with an attitude.”
Jag gillar det jag hör, oavsett om det ska kallas blues/hårdrock eller 70-tals hårdrock. Det är fullt ös, det är skön bas och det är attityd. Som de själva hävdar.
The Chair består av en sångare från amerikanska singer-songwriter-traditionen och fyra svenskar på gitarr, bas och trummor.
Jag tycker de har rätt skön beskrivning av skivan på pressutskicket:
This is 70’s Hard Rock, sometime between then and into the future.
A tag on the back, a reminder of what Hard Rock sounded like in the beginning, and why it sounded at all. Takeningen listeners back to an era of masteras, and at the same time tuned in and turned on, wiht a vibe in the now.
This and that, brings us our own sond.
Och blues var en av inspirationskällorna som hårdrocken föddes ur. Så räkna med skön bluesig hårdrock här du lyssnar på The Chair.
Du kan provlyssna på spår från albumet på skivbolagets MySpacesida och på The Chairs egen MySpace-sida, förstås.
Den 24 september släpper Bo Kaspers Orkester albumet ”8” – det åttonde albumet i ordningen som enligt bandet själva kan sammanfattas med ett ord: KÄRLEK.
Större delen av materialet har producerats i bandets nya replokal vilket skapat ett minimalistiskt sound fullt av mänsklig värme utan att tumma på den storslagenhet som är signifikant för bandets 15-åriga karriär.
På lördag 13 september gör de sitt första TV-framträdande i Sommarkrysset med låten ”Innan allt försvinner” – en låt som på ett sätt kan sammanfatta albumet som utstrålar en reflektion över kärleken, relationer, familjen och livet här och nu.
Se officiell video på ”Innan allt försvinner”.
Den 15 november ger sig bandet ut på konserthusturné i Norden med stopp i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Helsingfors, Köpenhamn och Oslo.
En av veckans mest efterlängtade skivor bland alla Metal-fans är förstås Metallicas ”Death magnetic”.
Bra betyg, 7 av 10 möjliga, hos de duktiga musikskribenterna på Dagens Skiva.
Den fick riktigt bra betyg i Aftonbladet. Jag tror att Kulturbloggen kommer att få ett omdöme om skivan av en person som kan Metallica riktigt bra.
Men för oss andra som i och för sig kan lyssna på Metallica ibland men är mer intresserade av alternative finns det en del nytt som är intressant.
Om du gillar Arcade Fire kan kanske Parenthetical Girls nya skiva ”Entanglements” vara värd att lyssna på. DNs recensent, Fredrik Strage, skriver om den:
Ibland vill man att medlemmarna ska hejda sig en aning och sluta byta instrument och tempo så ofta. Men Parenthetical Girls spattiga energi hindrar dem inte från att klinka fram ett knippe ljuvliga melodier som hade platsat både hos Magnetic Fields och Arcade Fire. Den senare gruppens dammiga, vevgrammofonsromantiska atmosfär går igen hos det här bandet, men Zac Pennington är – på gott och ont – svajigare, vildare och mer studentikos.
Här är bandets rätt snygga hemsida.
Har du en dragning åt popcountry är förstås Okkervil Rivers nya album – The Stand Ins – ett tips. DN berättar:
Will Sheff skriver texter som ofta är lite för närsynta för deras eget bästa, gärna om popkultur, och han har inte riktigt rösten att kasta sig mellan röstlägen och tonfall som han vill. Men det är något med hans iver som gör sådana invändningar futtiga. Och den avslutande hyllningen till 70-talets glamrockfiasko Jobriath – som postumt omvandlades till gayikon – vill man genast höra Rufus Wainwright tolka.
Parenthetical Girls Live in Brooklyn, ”Here’s to Forgetting”
Okkervil River – The Stand Ins