Gordon och Paddy
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 december 2017
En söt film, jag en riktigt gullig liten berättelse, på lite drygt en timme lång. En riktig måbra-film för hela familjen och där de minsta kan följa med. Filmen bygger på Ulf Nilssons och Gitte Spees böcker om Kommissarie Gordon.
Paddan Gordon är den ende polisen i skogen. Han har kommit till åren och är rätt trött. När ekorren Valdemar kommer rusande, uppriven för att han blivit bestulen på massor av nötter skulle polischef Gordon helst fortsätta sova middag. Nu måste han ut i den vintriga skogen och försöka hitta tjuven. Dessutom är det extra läskigt för misstankarna är att det är räven som är tjuven. Den farliga räven som gärna äter av de andra djuren i skogen. Visserligen äter inte rävar nötter väl? Funderar Gordon och bestämmer sig för att lägga sig på lur för att försöka komma på tjuven på bar gärning.
Han hittar inte tjuven då. Men istället hittar han en hemlös liten mus som är snabbtänkt och får bli hans assistent, jobbet som polis blir så mycket roligare med lite sällskap.
Den fina lilla berättelsen är mysigt tecknad och har hög kvalitet på rösterna med Stellan Skarsgård som ger röst åt kommissarie Gordon, Melinda Kinnaman åt polisassistent Paddy och Felix Herngren åt kaninen Valdemar.
Linda Hambäck, regissören berättar:
– Jag blev förälskad i Ulf Nilsson och Gitte Spees böcker om Kommissarie Gordon, det var framförallt hans träffsäkra ton av ödmjukhet, vänlighet och spänning som ledde mig fram till den stora skog där jag fick lära känna Paddy, Valdemar, familjen Ekorre, familjen Kanin och alla de andra djuren. Jag vill med filmen Gordon och Paddy ge publiken möjligheten att besöka djuren i den stora skogen, samt kanske bli klokare om vem den farliga, läskiga räven verkligen är.
I all sin enkelhet är det en mästerlig liten berättelse i en trivsam miljö – den är både rolig och faktiskt överraskande av och till. Om jag hade tillgång till barn i femårsåldern skulle jag skynda mig dit.
Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.
Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.
