• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Monky – en varm film om vägen ut ur en kris

8 december, 2017 by Rosemari Södergren

Monky
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 december 2017

En film om livets mirakel och mirakler i livet, för den som vågar se mer än vad vi kan se med våra begränsande sinnen.

Någonstans läste jag att det här är årets feelgood-film. Nej det är det inte. Det är en bra film, en film som jag inte tror att någon kan se utan att bli berörd, ja en viktig film skulle jag vilja säga. En film som vågar ta upp något av det svåraste som finns, när en familj går igenom något svårt och samtidigt kan barn se filmen med stor behållning. Filmen fastnar inte i det mörka utan har hela tiden fokus på livet. Hur livet går vidare i en kris.

Jag förmodar att anledningen till att filmens distributör valt att marknadsföra den som feelgood är för att filmen har en stark grundton av livsglädje och sammanhållning, trots allt.

Handlingen kretsar elvaårige Frank som bor på landsbygden med sin familj. Hans föräldrar älskar snö och skidbackar så de har flyttat ut på landet för att kunna driva en egen skidbacke. Ett problem med skidbackar är att de kräver snö – och därför kan den inte hållas igång under sommarhalvåret och då blir det knapert.

En sommarnatt när allt är som dystrast vaknar Frank och upptäcker att en gibbon-apa slagit sig ned i deras trädgård. Apan har full fart i allt den gör och sprider glädje – men också misstänksamhet. Varifrån kommer apan och varför just till Franks familj? För Frank är svaret självklart, men inte för omgivningen.

Apan är digitalt skapad. Det är ett imponerande arbete som gjorts för att få den att fungera naturligt i samspelet med skådespelarna. Skickligt, mycket bra gjort. Produktion och bearbetning av apan Monky är revolutionerande inom svensk film.

Och förstås: filmen har en lång rad av duktiga svenska skådespelare är med, som Julius Jimenez Hugoson, Frida Hallgren, Johan Petersson, Ing-Marie Carlsson, Bianca Kronlöf, Tomas Åhnstrand, Shebly Niavarani, Sofia Bach, Eric Ericson, med flera i rollerna. Guldbaggebelönade Maria Blom står för regi, manus är skrivet av Anders Weidemann och producent är Patrick Ryborn, Unlimited Stories. Monky är en av Sveriges mest ambitiösa och påkostade familjefilmer hittills – och den lär bli en välförtjänt publiksuccé. Jag hoppas det i alla fall eftersom den tar upp viktiga ämnen som alla som ser den kan bära med sig och fundera vidare kring och samtala om.

Filmen berörde mig djupt. Men, ja det finns ett men. Svenska filmer som ska bara roliga har en tendens att ta till välkända klichéartade foton och ageranden – filmen har en del sådana scenlösningar. Vi har alla sett dessa manér i många svenska filmer. Varför måste svenska filmer så ofta vara så hurtfriska?

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: apa, Familjefilm, Filmrecension, liv och död, Recension

Skivrecension: Loreen – Ride

8 december, 2017 by Redaktionen

Artist Loreen
Titel Ride
Betyg 4

Eurovisionvinnaren Loreen har släppt ett nytt album. Den första och senaste gången denna svenska artist släppte ett album var för fem år sedan. Hon har dock släppt några enstaka singlar under tiden men man kan verkligen höra att hon har prövat sig fram i olika genrer. Jag kan tycka att hon “tappade bort sig själv” i hennes musik, perioden mellan hennes första och andra album.

Därför gläder det mig extra mycket att hennes senaste album “Ride” är något alldeles extra. Detta album är i en helt annan dimension rent musikaliskt jämfört med Loreens tidigare album “Heat”.

Loreen säger själv att detta album är reflektion av sin egna personliga utveckling och jag tycker också att det hörs i albumet. Det känns som att man får ta del av en mer råare och ärligare version av Loreen som inte skådats tidigare.

Vad det gäller texterna i låtarna är de ganska svårtolkade. Ibland är det till och med ganska svårt att förstå vad Loreen sjunger. När jag tittade mer noggrant på texterna handlande alla låtarna om någon form av kärlek. Ibland kunde jag dock tolka vissa delar av texterna som att de även kunde handla om något annat. När jag hade fått reda på att detta album beskrevs av Loreen som en “personlig utvecklingsprocess” fick jag hopp om att texterna skulle ha ett djupare budskap. Just därför blev jag rätt besviken när jag tolkade att att majoriteten av alla låtarna handlade om kärlek.

Varför jag ändå väljer att betygsätta detta album med en fyra är framförallt på grund av arrangemanget (och även till viss del kompositionen). Jag uppskattar att det finns så mycket instrumentala delar i låtarna. Det gör den mycket mer intressant, mångsidig och hel enligt mig. Ett tydligt beat och elgitarrer utan diskant men med distpedal och eko tar mycket plats i låtarna. Ibland förekommer även nedtonande stråkar. Detta tillsammans med Loreens själsliga, hesa soulröst gör att det blir väldigt lyckat musikaliskt. Känslan som albumet ger är ett hemlighetsfullt mörker. Något storslaget och euforiskt men förbjudet.

Det är roligt att se en ny release som denna, inte bara innehåller drag från den typen av musik som ligger på topplistorna 2017. Jag får ibland lite vibes av Broder Daniel och Dungen från de instrumentala delarna. Man hör att albumet är inspirerat av andra genrer och tider. För mig är Loreen en ganska mainstream artist och jag tycker det är bra att flera människor får höra annat än bara dator producerad house musik.

Det är kul att se Loreen i ett nytt typ av ljus. Det är nytt och fräscht och det känns som att hon har hittat en väg som passar henne.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Loreen, Recension, skivrecension

Filmrecension: Skönheten och odjuren – Ett starkt kriminaldrama där rättvisan inte finns där den borde vara

7 december, 2017 by Rosemari Södergren

Skönheten och odjuren
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 december 2017

Studenten Mariam bereder sig på en festkväll med sina vänner. En typisk student , fnittrig och glad i sedesam klänning. När hennes klänning går sönder får hon låna en ny av sin väninna. En klänning som ger henne uppmärksamhet och tar fram hennes skönhet. Dansen börjar och klockan 22.00 skall den bokade bussen gå tillbaka till flickornas studenthem.
Men det blir en kväll som leder till den värsta natten i hennes liv. En oskyldig flirt med Youssef slutar på sjukhus och hos polisen. En polis som blandar kvinnoförtryck
med maktförtryck. Som hänvisar till Tunisiens ära och tusen lagar och paragrafer.

Idén till filmen kommer från en sann historia om en våldtäkt i Tunisien men i övrigt är filmen en fiktion. Det är en film om en våldtäkt men det är ändå mest en film om de institutioner som skall försvara medborgarna. När institutionerna sviker vem skall man då vända sig till? När en medborgare inte har någon röst och inga rättigheter. När alla protester tystas och när ingen står upp mot förtryck. Skräcken byggs upp och Mariam som kvinna är totalt oskyddad.

Vi får följa hennes hopplösa kamp för rättvisa i natten.
Historien är så starkt och jag blir helt tagen av filmen. Ändå finns det ett litet hopp i filmen. Mariams skräck och förtvivlan utvecklas till ett modigt trots som imponerar. Hon viker sig inte. Kanske så utvecklas även myndigheterna. När en människa står upp hos polisen så betyder det något. Liksom den arabiska våren kom till Tunisien så kan utvecklingen gå åt rätt håll.

Regissören påpekar också att hon har fått stöd av kulturministeriet trots filmens kritik mot polisen. Manus och regi av Kaouther Ben Hania som gör sin andra långfilm . Filmen var i tävlan Un certain regard och vinnare av Prix Cresonore i Cannes 2017.

Ett feministiskt drama om en verklighet som är superaktuell i debatten. En av årets starkaste filmer som man tänker på länge efteråt.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension

Filmrecension: Suburbicon – en hemsk rysare som kunde blivit väldigt bra

5 december, 2017 by Rosemari Södergren

Suburbicon
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2017

En rysare som skakar om mig. Den utspelar sig i en påhittad amerikansk förort någon gång på femtiotalet. Förorten består av fina villor med välskötta gräsmattor, den påstås vara så fridfull och idyllisk. Det vet vi ju hur det brukar vara med sådant, när vi skrapar på ytan och ser saker för hur det egentligen är. Och då brukar det finns en hel del obehagligheter och ruggiga personer, hemskheter och avskyvärda människor.

Mitt i denna idyll flyttar en färgad familj in. Det börjar med att brevbäraren kommer med post dit och tar för givet att den färgade kvinnan som öppnar är hembiträdet. När det visar sig att kvinnan är frun i huset och hela familjen är afroamerikaner vet brevbäraren inte ut eller in. Ganska snabbt växer motståndet mot den nyinflyttade familjen och främlingsfientligheter blommar ur i orkanstyrka.

Grannar till den nyinflyttade familjen är familjen Lodge med familjefadern Gardner Lodge (spelas av Matt Damon) i frontlinjen. Gardner Lodge är ekonomichef på ett fint företag, han är medelålders, småfet och väldigt självgod. Hans fru är rullstolsbunden (spelas av Julianne Moore) efter en bilolycka. De har en son, Nicky, som jag uppskattar ska vara i elva-tolvårsåldern. Eftersom mamman är rullstolsbunden bor hennes syster där, pojkens moster (hon spelas också av Julianne Moore). Det där med att samma skådespelare spelar två personer fungerar sällan bra, det syns på något sätt i filmklippningen att något inte stämmer. Som tur är dör den rullstolsbundna kvinnan ganska tidigt i filmen och vi spelar det obehagliga dubbelspelet av Julianne Moore.

Julianne Moore är en skådespelerska som jag känner visst obehag för. Jag vet inte varför. Men när hon nu spelar en obehaglig kvinna fungerar det bra. Hon är enastående i sin roll.

Filmen har som två parallellhandlingar. Utanför huset med den färgade familjen samlas fler och fler högljudda demonstranter som vill få iväg dem och samtidigt pågår ett mycket fult och hemskt spel hos den vita familjen Lodge.

Jag tror att regissören George Clooney vill mycket med filmen – och att tanken är att visa rasismens många fula ansikten, men det fungerar inte fullt ut eftersom filmens handling till största delen utspelar sig hos den vita skumma familjen Lodge, på ytan så fina och välartade men under ytan hemsk så det räcker för många mardrömmar. På ett sätt är detta en metafor för hur den vita medelklassen ofta tar över hela scenen överallt.

Manuset bygger på en manus av bröderna Joel och Ethan Coen som haft några mycket lyckade samarbeten med George Clooney genom åren, speciell filmsuccén ”O Brother, Where Art Thou?” . Det här gången skulle både manus och regi mått bra av att jobbas igenom lite till. Filmen är mest en hygglig rysare, delvis väldigt förutsägbar, men den kunde blivit mästerlig med en del strykningar och en del om-fokuseringar.

SUBURBICON
Regi: George Clooney
Manus: Joel Coen, Ethan Coen, George Clooney, Grant Heslov
Medverkande: Matt Damon, Julianne Moore, Oscar Isaac m.fl.
Genre: Thriller, komedi
Språk: Engelska
Längd: 1,45
Censur: 15 år

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, George Clooney, Matt Damon, Recension, Suburbicon, Thriller

Filmrecension: Gordon och Paddy – en gullig liten berättelse för hela familjen

4 december, 2017 by Rosemari Södergren

Gordon och Paddy
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 december 2017

En söt film, jag en riktigt gullig liten berättelse, på lite drygt en timme lång. En riktig måbra-film för hela familjen och där de minsta kan följa med. Filmen bygger på Ulf Nilssons och Gitte Spees böcker om Kommissarie Gordon.

Paddan Gordon är den ende polisen i skogen. Han har kommit till åren och är rätt trött. När ekorren Valdemar kommer rusande, uppriven för att han blivit bestulen på massor av nötter skulle polischef Gordon helst fortsätta sova middag. Nu måste han ut i den vintriga skogen och försöka hitta tjuven. Dessutom är det extra läskigt för misstankarna är att det är räven som är tjuven. Den farliga räven som gärna äter av de andra djuren i skogen. Visserligen äter inte rävar nötter väl? Funderar Gordon och bestämmer sig för att lägga sig på lur för att försöka komma på tjuven på bar gärning.

Han hittar inte tjuven då. Men istället hittar han en hemlös liten mus som är snabbtänkt och får bli hans assistent, jobbet som polis blir så mycket roligare med lite sällskap.

Den fina lilla berättelsen är mysigt tecknad och har hög kvalitet på rösterna med Stellan Skarsgård som ger röst åt kommissarie Gordon, Melinda Kinnaman åt polisassistent Paddy och Felix Herngren åt kaninen Valdemar.

Linda Hambäck, regissören berättar:
– Jag blev förälskad i Ulf Nilsson och Gitte Spees böcker om Kommissarie Gordon, det var framförallt hans träffsäkra ton av ödmjukhet, vänlighet och spänning som ledde mig fram till den stora skog där jag fick lära känna Paddy, Valdemar, familjen Ekorre, familjen Kanin och alla de andra djuren. Jag vill med filmen Gordon och Paddy ge publiken möjligheten att besöka djuren i den stora skogen, samt kanske bli klokare om vem den farliga, läskiga räven verkligen är.

I all sin enkelhet är det en mästerlig liten berättelse i en trivsam miljö – den är både rolig och faktiskt överraskande av och till. Om jag hade tillgång till barn i femårsåldern skulle jag skynda mig dit.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Barnfilm, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in