• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Dark – en tysk Twin Peaks möter Stranger Things

26 december, 2017 by Rosemari Södergren

Dark
Betyg 3
Premiär på Netflix i Sverige 1 december 2017
Av Baran bo Odar och Jantje Friese

Twin Peaks möter Stranger Things i denna tyska tv-serie som utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden som har ett kärnkraftverk som spelar vis roll i mystiken. Övernaturliga inslag blandas med mörka hemligheter i framför allt fyra tyska familjer: Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann.

Handlingen startar 2019 då en tonåring försvunnit från Winden och strax efteråt försvinner en elvaårig pojke. Snart blir vi varse att för exakt 33 år sedan försvann också en pojke från Winden. Några avsnitt längre in i serien blandas också årtalet 1953 in, då två döda pojkar hittades på den plats där kärnkraftverket precis ska anläggas.

Bitvis är Dark en mästerlig serie – bra musik och välgjorda ljudeffekter blandas med och förhöjer den mystiska, magiska stämningen som blandas med skildringar av människans kluvna karaktär, alla har både gott och ont i sig. Allt detta kryddas med filosofiska djupsinnigheter och funderingar. Vad är tid? Vad är rum? Vad är ondska, vad är godhet? Varför kan resultatet av godhet bli smärstamt? Spelar det någon roll varför någon gör det som är bra? Varför är livet så orättvist? Vem är vi? Vad driver oss? Vad får oss att bete oss illa mot andra människor? Religion och filosofi från både kristna värderingar, buddhism och grekiska filosofer blandas i en fascinerande dekokt.

Hoppen mellan de tre tidsepokerna är tyvärr rörigt sammanfogat. Ibland anges årtalet och ibland inte. Det tog nästan tio avsnitt att förstå vem som var vem och under vilken tid, det var rörigare än vad handlingen borde vara, trots mystiken.

Rörigheten är en anledning till att jag inte ger den ännu högre betyg. Ett annat skäl är att serien är  lite för ofta  övertydlig trots mystiken, trots att dramat är uppbyggt så att vi som tittare bara sakta får reda på mer och mer. Regissören vet hela sanningen men öppnar Pandoras ask lite i taget. Den metoden kan ha mycket högt skaparvärde men lite för ofta är det pekfingeraktigt. Som tittare är jag för medveten om upplägget.

En tredje sak som stör mig i serien är den femtonårige Jonas som spelas av Louis Hofmann, född 3 juni 1997. När inspelningen gjordes var Louis Hofmann några år äldre än femton men han ser mycket äldre ut. Det blir helt fel när han ser ut som en vuxen man. Alldeles speciellt blir det löjeväckande i början av första avsnittet där han sitter i köket och skriker på sin mamma för att elen har gått. En man som sitter och skriker på sin mamma? Mamman är förresten upptagen med att ha sex med en annan familjs pappa och hon har varken tid eller lust att hjälpa sin femtonårige son att rosta bröd just då.

Serien är fascinerande och den får en stark trea som närmar sig betyg 4. Hade vissa scener inte klippts ihop så övertydligt och hade den varit något mindre rörig hade den varit en av årets bästa serier. Den första säsongen släpptes i sin helhet för den svenska publiken på Netflix den 1 december 2017. Det är som en tidig julklapp för alla som älskar mystik. Utan tvekan värd att ägna några mellandagar åt att sjunka in i.

Det har också kommit besked om att säsong 2 ska spelas in.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen Taggad som: Recension, TV-serie, Tyskland

Filmrecension: Ted – för kärlekens skull

22 december, 2017 by Rosemari Södergren

Ted – för kärlekens skull
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 januari 2018
Regi och manus Hannes Holm

Lika mycket som Ted Gärdestad och hans sånger var älskade är detta en film att älska. Hannes Holm har skrivit manus och står för regi och resultatet är en mästerlig och berörande film: varm, stark och rolig. Den är två timmar lång, men tiden bara svischar förbi och jag glömde totalt att jag satt i en biosalong.

Ted Gärdestad slog igenom som tonåring och 1970-talet och blev stor idol över en natt nästan. Han blev folkkär och många av hans sånger har blivit svenska klassiker. Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 1970-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol.

Filmen är ett drama och ingen dokumentär men bygger på verkliga händelser. Filmer som bygger på verkliga händelser riskerar att fastna i fällan att allt måste skildras exakt som det var. Nu var Teds liv så mångfacetterat att även om manusförfattaren och regissören Hannes Holm skulle följa tidslinjen och händelserna exakt skulle det blivit dramatiskt ändå.

Filmen har många styrkor. Den skildrar Ted som slog igenom så stort, så ung och hans starka band till sin storebror Kenneth men filmen berättar samtidigt om Sverige på 1970-talet och om hur det är att vara anhörig till en människa som har svåra psykiska sjukdomar.

Skådespelarna är enastående bra och Adam Pålsson är helt rätt i rollen som Ted Gärdestad. Det måste bli minst en guldbagge-nominering för den insatsen. Han är Ted som ung tonåring och då riktigt spritter det i kroppen på honom och hans ögon lyser som de gör på en ung människa – och när åren har rullat förbi är Adam Pålsson lika trovärdig som den plågade Ted Gärdestad som åldrades snabbt.

Peter Viitanen kommer också att få nomineringar för sin roll som Teds storebror Kenneth Gärdestad. Denna storebror som alltid ställde upp på sin lillebror, som alltid var beredd att ställa sig i skuggan för att Ted skulle kunna lysa. Hur många vet att det var Kenneth som skrev texterna och Ted som satte musiken?

Filmens distributör beskriver filmen mycket bra:
Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med genialiska texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.

Filmens regissör Hannes Holm kommer åter att få pris för sin insats. Hans förra film, En man som heter Ove, blev till och med Oscarsnominerad. Hur långt Ted – för kärlekens skull kan gå är svårt att sia. Men den kommer absolut att få många nomineringar till olika filmpriset. Den är elegant, engagerande, fängslande, snygg och helt enkelt jättebra.

I rollerna:
Adam Pålsson, Peter Viitanen, Happy Jankell, Lotta Ramel, Maria Kulle, Johan Hedenberg, Jonas Karlsson

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: The Hate U Give av Angie Thomas ‒ Amerikansk nutidsroman som berör starka ämnen

21 december, 2017 by Redaktionen

The Hate U Give
Författare: Angie Thomas
Översättare: Amanda Svensson
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 978-91-27-15402-5
År: 2017

THUG LIFE!

Tupacs ord, motto för stora delar av förorter världen över, kan tyckas hårda och oinbjudande. Som en formel för en kriminell, marginaliserad inre cirkel, någonting som står för ett liv utanför lagen och samhället, ett samhälle i samhället, med andra regler och normer, någonting som spär på våldsamheter och makthat, betydelselös rapparjargong som snappats upp av folk som vill ha hårda motton och enkla sanningar, smackande fraser utan verklig mening som kan kastas mot polisen, politiker och oinbjudna för att de är lätta att kasta. Men detta ‒ vilket alla som känner sin Tupac vet, och som säger detta motto med förståelsen för den verkliga innebörden ‒ är långt ifrån sant.

THUG LIFE, förklarar Khalil för protagonisten Starr, i bokens första kapitel, står för The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody. T-H-U-G-L-I-F-E. Dessa Tupacs visdomsord, tatuerade på hans mage när han levde, betyder ungefär att det samhället ger dess svaga grupper när de är små, får det tillbaka när de växer upp. Alltså; när samhället behandlar redan marginaliserade grupper dåligt (i USA svarta, latinos, folk i kriminellt belastade områden, etc.) redan från början, får de tillbaka det negativa när dessa växer upp och mycket riktigt blir kriminella och ställer till med besvär, skjuter folk, säljer droger, kostar rättsväsendet, polisväsendet och samhället i allmänhet pengar. Khalil, en sextonårig svart kille som tvingats sälja droger för att rädda sin mamma från en lokal gangsterboss vrede, förklarar allvarligt, i sin “filosofiska ton”, detta för Starr i bilen på väg hem från en fest, bara minuter innan han utan anledning blir stoppad av en vit polis och sedan blir skjuten. Obeväpnad och utan att ha betett sig hotfullt.

På detta vis tar historien sitt avstamp. Bokens huvudperson, Starr, som bor i den lokalt ökända, kriminellt belastade afroamerikanska förorten Garden Heights men som går i en privat, vit skola, tvingas balansera sin stolthet och sin skam över att tillhöra den grupp hon tillhör samtidigt som hon måste passa in på sin skola. Därför berättar hon inte för någon om vad som händer.

Ingen vet att det är hon som är “vittnet”. Hon skäms för att förneka sin barndomsvän Khalil samtidigt som hon bara inte kan bli förknippad med det som hände. En lång kamp mot rättsväsendet, rasism och stolthet börjar, med en pappa med militanta Black Panthers-värderingar och en vit pojkvän som bor i en mansion är det inte lätt att hitta sig själv och sin egen röst. Extrema motpoler ställs ständigt mot varandra ‒ hennes pappa med ett förflutet i gäng och fängelse/hennes morbror som är polis och som under perioder agerat fadersfigur för henne ‒ hennes fattiga bakgrund med endollarburritos på Taco Bell som lyx/färd i Rolls Royce på väg till avslutningsbalen ‒ hennes nära vän Kenya vars pappa är gangsterboss/hennes vänner från skolan vars högutbildade föräldrar är miljonärer.

I denna labyrint av extrema motsatser är det lätt att gå vilse och inte minst tappa sig själv åt ena eller andra hållet, men Starr är en tjej med en klar moralkompass och till sin hjälp har hon väldigt kärleksfulla människor med olika bakgrunder.

The Hate U Give är en bladvändare. På den första kvällens läsning bränner jag av hundra sidor som upphittade tigerraketer dagen efter nyår, och på det spåret är det. Prosan är lättläst och de nutida populärkulturella inslagen kryllar det av. För folk i Sverige som ständigt sneglar över på det stora landet långt, långt där borta i väst; nästan, men aldrig riktigt inom räckhåll, med ett U som första bokstav, är det inte svårt att känna igen sig i alla referenser som slängs omkring. Inte minst för mig, som i somras kom tillbaka från ett år i USA där majoriteten av min umgängeskrets var afroamerikaner, väcker detta en igenkänning och en saknad som inte riktigt känts ordentligt på detta sätt innan nu. Detta leder till ett stort intresse och en sympati och igenkänning med Starr och hennes familj som hålls samman av sin uppfinningsrikedom, styrka och kärlek till varandra. Man är ständigt nyfiken på nästa vändning i historien och boken har en mångfald av händelser av aspekter.

Men, och det måste sägas; denna bok är avsedd för något yngre personer. Visserligen har boken legat etta på bästsäljarlistor tillhörande både New York Times och Amazon UK, så människor i alla åldrar måste tycka om den, men för en erfaren läsare framkommer den passande målgruppen. Ibland, även om många saker som händer är hemska, händer saker lite för lätt. Detta stämmer speciellt in på bokens sista del, där vissa saker blir lättförutsedda och ibland lite för feel-good, som vissa amerikanska filmer. Personligen har jag svårt för detta, men historiens mångfald och de ämnen den berör lyckas väga upp så att det inte tippar över åt det där hållet, som enligt min smak blir fånigt när det får för mycket svängrum. En annan sak som gör mig lite irriterad, vilket dock inte tillhör boken i sig, är översättningen som i vissa fall är bristfällig. Speciellt efter att själv på plats ha upplevt de slanguttryck som används låter det så fånigt när de översätts till svenska, eller ibland inte alls översätts.

Dessa två olika förhållningssätt i samma bok ställer till det lite för läsaren (och jag vet att det är svårt att översätta slang) och leder ibland till en obekväm, löjlig känsla där den skulle varit rolig eller allvarlig. Och ärligt talat, jag vet att det är en okorrigerad, tidig version, men att vid tre olika tillfällen skriva “akward” istället för “awkward” gör mig uppriktigt sagt irriterad. Där handlar det inte ens om översättning utan om att skriva av ett ord en gång till. Men nog om det, formalia är inte det allra viktigaste (men ändå ganska viktigt) och förhoppningsvis blev det rättat i försäljningsutgåvan.

Angie Thomas har i sin berättelse lyckats dra in många aspekter där den marginaliserade svarta, kvinnliga tonåringens är den huvudsakliga. Den bryter arm med långt tillbakagående makt- och rasistiska strukturer och låter röster bli hörda som sällan hörs annat än i oviktigt bakgrundsbrus eller i av det amerikanska etablissemanget förlöjligade sammanhang. Här tillåts de få legitimitet, kropp och själ vilket gör boken till aktuell, viktig och underhållande läsning som kan läsas av andra grupper än de äldre tonåringar som troligen kommer att uppskatta den mest.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Recension

Filmrecension: Jumanji – Welcome to the Jungle – bättre än den första Jumanji

20 december, 2017 by Rosemari Södergren

Kevin Hart, Dwayne Johnson, Karen Gillan och Jack Black

Jumanji – Welcome to the Jungle
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2017
Regi Jake Kasdan
Manus Jake Kasdan, Scott Rosenberg, Jeff Pinkner, Chris McKenna och Erik Sommers.

Fyra skolungdomar som fått kvarsittning har hamnat i en lagerlokal i skolan som de fått order av rektorn att rensa då de hittar ett gammal tv-spel. De två pojkarna kan inte låta bli att testa spelet och vips har de fyra hamnat mitt i tv-spelet. De har var och en förvandlats till den avatar de valt. Den nördige magre killen har blivit värsta vältränade muskelknippet. Den sportige killen har blivit en kortväxt akademiskt kunnig sidekick och den blyga tjejen har blivit värsta karatekvinnan medan den ständigt instagrammande sexbomben har blivit en medelålders, småfet gubbe. De fyra som inte hade något gemensamt i sitt vanliga liv tvingas nu att samarbeta för att överleva och kunna ta sig tillbaka till det verkliga livet.

”Jumanji – Welcome to the Jungle” är överraskande bra. De mindre barn som var på pressvisningen applåderade filmen när den var slut. Den är spännande och den är rolig och bättre än jag hade väntat mig. för tjugotvå år sedan kom filmen Jumanji första gången – och trots att den hade en av mina favoritskådespelare, Robin Williams, i rollistan var den filmen en besvikelse. Nu 22 år senare kommer en slags uppföljare, eller ny version, och den är både smartare och roligare och har förstås bra digitala effekter som en hjord av albino-noshörningar och andra farligheter i djungeln i spelets värld.

I Jumanji från 1995 var spelet ungdomarna drogs in i ett brädspel. Att det måste vara ett tv-spel i vår tids version är uppenbart.

En av filmens stora behållningar är skådespelarnas insatser. Att Dwayne Johnson som spelar avataren hjältefigurern Smolder Braverstone som den nördiga magra otränade Spencer förvandlats är riktigt kul. Dwayne Johnson gör detta riktigt bra. En annan av filmens behållningar är Jack Black som spelar den självupptagna Bethany som förvandlats till småfeta gubben Dr. Shelly Oberon. Bethany måste plötsligt klara sig utan sin kurviga unga kvinnokropp.

Den som ska gå på bio med barn i tioårsåldern har här en bra äventyrsfilm som hela familjen kan ha behållning av, förutom de allra minsta.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Greatest Showman

20 december, 2017 by Rosemari Södergren

The Greatest Showman
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 december 2017

Jag gillar musikaler. The Greatest Showman är musikal och film. En välgjord musikal med duktiga artister. Problemet är att den är för stor, allt är för överdrivet, för stora gester, för förutsägbart.

Betyg 3 betyder att det är en bra film. Att den inte får ännu högre beror på två saker: handlingen var nästintill förutsägbar efter några minuter. Och alldeles för många av sångerna var alldeles för lika varandra. Och att den svenska världsberömda operasångerskan Jenny Lind sjunger musikalsånger och inte opera är väl ändå fel? Eller gjorde hon en musikalturné i USA? Men inledningsscenen är bra och stark och en några av shownumren också, därför får den trots allt betyg 3 även om den överdrivna typiska Hollywood-dramaturgin är tröttsam.

Filmen bygger på en sann historia. Hugh Jackman spelar huvudrollen, den amerikanska visionären P.T Barnum, som startar ett museum med udda saker under 1800-talets första hälft. Museet går ekonomiskt knackigt och då föreslår hans döttrar att han ska ha mer liv i museet. Då letar han upp udda personer, som världens minsta man, världens längsta man, en skönsjungande skäggig dam och en lång rad annorlunda människor och han startar en cirkusföreställning med dem som artister och dragplåster. New Yorks fina teaterkritiker sågar föreställningen men publiken kommer i massor. Fast en mindre klick av New York-borna blir upprörda och vill få bort de unna personerna som de kallar för missfoster.

Berättelsen skulle kunna blivit mycket bra, den tar upp viktiga frågor om människors rätt att få vara som de är. Kanske är det musikalformatet som gör att det blir ytligt på fel sätt. Shownumren är filmens styrka men handlingen är alldeles för barntillåten för att beröra.

I filmens början är Barnum en fattig liten pojke som lever ensam med sin pappa skräddare. När de är hemma hos en av bygdens rika män ser vi att lille Barnum och den rike mannens dotter gillar varandra, fast Barnum blir, förstås, förbjuden att umgås med den fina flickan. Ja så klart blir de ett par och de gifter sig. Hela livet söker Barnum revansch mot sin frus fisförnäma pappa och andra rika människors överklass-attityd. Det är också ett av filmens spår som inte utnyttjas på engagerande sätt.

Men dans- och musiknumren är bra – det är filmens behållning.

I rollerna:
Hugh Jackman, Rebecca Ferguson, Michelle Williams och Zac Efron.

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in