Recension

Gisslan
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 5 januari 2018

Vissa filmer vill jag inte se. Eller rättare sagt, jag vill helst inte se dem. Jag slipper dem gärna om jag kan. Det handlar i dessa fall inte om filmer som jag inte tror kommer vara bra och att jag vill undvika dem för att jag inte kommer att tycka om dem, utan oftast om att filmen kommer att beröra ett eller flera ämnen som jag helst håller utanför mitt huvud för tillfället. Någonting som jag känner kommer vara jobbigt och tungt att hantera, hur bra filmen än är. Det kan handla om krig, övergrepp, utdragna rättsprocesser, psykisk misshandel eller liknande, som jag vet kräver mer reflektion än att som likt vattendroppar av en hund skakas av när jag lämnat salongen. Efter bara några minuter in i Gisslan, märker jag att detta är precis en sådan film.

Sovjetunionen, delrepubliken Georgien, 1983.
Det är grått, himlen är huggen i matt järn över det underliggande havet, målat i samma färg, fast bångstyrigt; hårt slående i frustande vågor mot den öde stranden. Solen, som knappt gläntar fram under hela filmen, är på väg ned tillsammans med dagsljuset och de enda människorna på stranden är ett gäng ungdomar som trotsande ger sig ut i det oinbjudande vattnet. Någon filmar med en handkamera, någon skrattar, det blivande brudparet Anna och Nika kastar sig i med kläderna på, blir översköljda av en stor våg och faller omkull. Skrattande.

En i gänget går upp till strandkanten för att röka och betraktarna, vi i salongen, visas för första gången att ungdomarna inte är ensamma. Uppe i strandbrynet står två uniformerade militärer med Kalashnikovs över axlarna, den ena har en varglik schäfer i ett koppel. ”Kan jag få en cigarett?”, frågar han med schäfern. ”Självklart!” ”Åh, amerikanska Camel!” Han skrattar. Den mörke ynglingen med hårig bröstkorg och badshorts skrattar också. ”Hörru”, säger soldaten när han tänt sin cigarett. ”Det är dags att gå härifrån nu. Det är förbudet att beträda stranden efter klockan 23.00.” ”Vad ska de göra?”, frågar den blöte mannen, fortfarande leende och pekar på sina kamrater. ”Simma till Turkiet?” Vakten ser bistert på honom. ”Upp. Nu.”

Scenbyte. En av föräldrarna till ungdomarna vid stranden är kallad till förhör hos KGB. Förhörsledaren frågar om hans son går i kyrkan. Ja, det gör han. Varför har han och hans kamrater gett sig ut i vattnet? Gett sig ut i vattnet? Pappan ser frågande ut. Är det ett brott? Ja, förklarar förhörsledaren. Att lämna landets gränser är ett allvarligt brott. Pappan ser orolig ut. Han måste ha bättre koll på sin son, säger förhörsledaren. Risken finns att ungdomar nu för tiden kan bli hjärntvättade.

Gisslan är en film om en flygkapning som ägde rum i Georgien år 1983, utförd av en grupp begåvade, konstnärliga ungdomar som ville fly till väst. Den desperata handlingen urartade, oskyldiga människor förlorade sina liv och händelsen skapade rubriker världen över. Alltså är katastrofen alltjämt ständigt nära förestående, ända från filmens början vet man att det kommer gå mycket dåligt för dessa unga människor, detta badande kompisgäng.

De håller på att planera, de köper pistoler som de ska använda och dagen efter Annas och Nikas bröllop ska de göra det. En ständig spänning ligger i luften, en underliggande oro som ökar ett snäpp för varje sekund, för varje minut, för varje dag som går. Knappt någon musik används i filmen, istället är man utlämnad till den spända dialogen, till de oroliga blickarna och de ständiga ”Är du rädd?”, som kamraterna frågar varandra. ”Nej!” Ingen får vara rädd. Men alla är de desperata, Beatlesskivor smusslas i väskor som vore de nitroglycerin och varje herre i hatt och rock kan vara en hemlig agent, ett illavarslande, avlyssnande omen. Bröllopet kommer och under den levande musiken, dansen och lyckönskningarna ses de härjade blickarna i kamraternas ögon och sent på natten får bruden ett nervsammanbrott när hon tror att en berusad gäst är där för att avlyssna dem. Spänningen, i rasande, outhärdligt långsam takt på väg mot sitt klimax intensifieras mer och mer och till slut blir det rent av plågsamt. Jag klickar med pennan jag har i handen gång på gång; in/ut, in/ut och mina handflator blir alldeles svettiga. Jag funderar på om jag ska lämna salongen, gå ut till den kyliga Stockholmsluften för att bli kvitt denna tortyr, men jag kan inte, jag måste stanna kvar och se vad som händer.

På detta vis lyckas regissören otvivelaktigen med vad han företar sig. Samtidigt som han plågar en naglar han fast en i stolen. En annan sak som filmen är stark med är att den inte väljer sida. Den visar både hur plågsamt instängt detta folk är under sin diktatur, hur sjuk, förvriden och misslyckad den genomruttna, ständigt misstänkta stadsapparaten är och vilka desperata metoder folk med ständigt nekade utreseansökningar måste ta till för att söka ett bättre liv. Samtidigt som den gör detta målar den inte upp kaparna som några hjältar, istället visar den hur hemskt och irrationellt det är när kapningen urartar, när begåvade unga människor tar till vapen och i raseri, fruktan och desperation i blindo skjuter ihjäl oskyldiga människor, som en misstänkt KGB-agent som var en vanlig passagerare, en flygvärd som försökte stoppa honom från att bli dödad och en ung flygvärdinna som försökte kasta sig ut på landningsbanan för att fly vansinnet och fick en kula i ryggen. Den visar också hur hemskt det är när en oskyldig präst som försett en av dem med just en Beatlesskiva blir lurad av rättsväsendet att ta på sig skulden för dådet, för att lindra straffen för de unga. Han gör det, med ett löfte om att själv inte straffas hårt. Han var ju inte med på planet. Men istället blir han dömd till döden för att, som han själv ironiskt säger, ”ha hjärntvättat dem med Beatlesskivor och evangelier”. Efterdyningarna av dådet åtföljs av ständiga ”Vad saknade de? Alla kom de ju från framstående familjer!” och dylika uttalanden från olika delar av samhället. Alla kapare förutom en, den unga bruden Anna, avrättades och begravdes i okända gravar på öppna fält. Familjerna fick aldrig veta var deras barn begravdes någonstans.

Gisslan är en stark och tung film, lika stark som längtan hos ungdomarna att ta sig från Sovjet som järnridån de måste passera är tung. Den är också ett bra sätt att komma runt den vanliga Hollywood-kvicksanden och vidga sina filmvyer, georgiska filmer är inte direkt vardagsmat för den svenska biopubliken. Av mig får Gisslan en stark trea, för det skickliga och gripande sättet att berätta en dyster och viktig historia.