Cornelis var inte en i raden av svenska visartister. Att göra en film om en artist som Cornelis ställer förstås större krav på musiken än i andra filmer. I filmen om Cornelis spelar musiken lika mycket en huvudroll som Hans-Erik Dyvik Husby – skådespelaren som gestaltar Cornelis själv. Soundtracket innehåller originalinspelningar som man grävt fram ur ett djupt bergrum där de legat och väntat på att upptäckas. På några har man varsamt ersatt Cornelis röst med Dyvik Husbys och resultatet är en äkta scenkänsla som föder en nyfikenhet på mannen som med sin röst så effektivt spelar Cornelis. I utgrävningarna bland lådor av material har man hittat både gammalt och nytt – och därför finns det också tidigare outgivna inspelningar av de kända sångerna.
Musiken blir tråden igenom berättelsen om Cornelis utsvävande liv som artist och rättshaverist, men också hans roll som make och far och till slut som en legend. Soundtracket innehåller inte bara Cornelis sånger utan också annan musik från filmen. Jack Vreeswijk har gjort stämningsmusik man nästan kan ta på. Det är inte svårt att uppleva historien från filmen igenom lyssningen. Här finns också den musik Cornelis själv uppskattade – skön jazz som är samtida med Karl-Bertil Jonsson. Det är Lars Gullin, Siw Malmqvist men också Janne Schaffer och Pugh Rogefeldt.
När jag lyssnar på sångerna, på musiken däremellan och på den samtida jazzen, förstår jag hur stor Cornelis var. Han var vår tids Bellman, en modern Dan Andersson eller en Evert Taube utan förljugen sjömansromantik. Med ett stort men bräckligt ego tog han plats i det visans musikaliska landskap som växte fram i skydd av det radikala 60-talet och under proggens röda 70-talsfanor. Men Cornelis hörde aldrig till kärnan i det proggrockande Sverige. Medan andra trubadurer eldade folkmassorna till rättmätig kamp, gick Cornelis kompromisslöst sin egen väg. Med burleska visor berättade han om människor på livets skuggsida, om vinddrivna och kantstötta existenser. Hans iakttagelser är skarpa samtidsskildringar som Ballad på en soptipp om jakten på allt högre standard eller Slusk Blues om grabben som inte följer normer och moral. Han sjunger om Polaren Per som lurade tanten på socialen och om den morgonnakna Ann-Katarin vars lycka dör av skratt. Han sjunger om Fredrik Åkare som förförde den ljuva fröken Cecilia Lind en ljummen sommarkväll i skärgården och om Herr Ågren som nog besökte Cornelis själv ganska ofta. Det ilskna vemod och lätt anarkistiska förhållningssätt som präglar sångerna får hans briljanta och burdusa personlighet att träda fram från soundtracket och får mig att vilja se filmen. Sångerna stannar kvar i minnet och det slår mig att de är märkligt och genuint svenska. Cornelis var den svenskaste holländare som någonsin funnits.
Trailer för filmen
Cornelis i egen hög person sjunger Ballad från en soptipp.
Kulturbloggens recension av filmen
Gaffas recension
Intervju med Jack Vreeswijk inför premiären på filmen
Läs även andra bloggares åsikter om Cornelis, soundtrack, recensioner, musik, visor, Cornelis. Vreeswijk
