• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

recensioner

Skivrecension: Soundtracket till Cornelis

4 november, 2010 by Redaktionen

Cornelis var inte en i raden av svenska visartister. Att göra en film om en artist som Cornelis ställer förstås större krav på musiken än i andra filmer. I filmen om Cornelis spelar musiken lika mycket en huvudroll som Hans-Erik Dyvik Husby – skådespelaren som gestaltar Cornelis själv. Soundtracket innehåller originalinspelningar som man grävt fram ur ett djupt bergrum där de legat och väntat på att upptäckas. På några har man varsamt ersatt Cornelis röst med Dyvik Husbys och resultatet är en äkta scenkänsla som föder en nyfikenhet på mannen som med sin röst så effektivt spelar Cornelis. I utgrävningarna bland lådor av material har man hittat både gammalt och nytt – och därför finns det också tidigare outgivna inspelningar av de kända sångerna.

Musiken blir tråden igenom berättelsen om Cornelis utsvävande liv som artist och rättshaverist, men också hans roll som make och far och till slut som en legend. Soundtracket innehåller inte bara Cornelis sånger utan också annan musik från filmen. Jack Vreeswijk har gjort stämningsmusik man nästan kan ta på. Det är inte svårt att uppleva historien från filmen igenom lyssningen. Här finns också den musik Cornelis själv uppskattade – skön jazz som är samtida med Karl-Bertil Jonsson. Det är Lars Gullin, Siw Malmqvist men också Janne Schaffer och Pugh Rogefeldt.

När jag lyssnar på sångerna, på musiken däremellan och på den samtida jazzen, förstår jag hur stor Cornelis var. Han var vår tids Bellman, en modern Dan Andersson eller en Evert Taube utan förljugen sjömansromantik. Med ett stort men bräckligt ego tog han plats i det visans musikaliska landskap som växte fram i skydd av det radikala 60-talet och under proggens röda 70-talsfanor. Men Cornelis hörde aldrig till kärnan i det proggrockande Sverige. Medan andra trubadurer eldade folkmassorna till rättmätig kamp, gick Cornelis kompromisslöst sin egen väg. Med burleska visor berättade han om människor på livets skuggsida, om vinddrivna och kantstötta existenser. Hans iakttagelser är skarpa samtidsskildringar som Ballad på en soptipp om jakten på allt högre standard eller Slusk Blues om grabben som inte följer normer och moral. Han sjunger om Polaren Per som lurade tanten på socialen och om den morgonnakna Ann-Katarin vars lycka dör av skratt. Han sjunger om Fredrik Åkare som förförde den ljuva fröken Cecilia Lind en ljummen sommarkväll i skärgården och om Herr Ågren som nog besökte Cornelis själv ganska ofta. Det ilskna vemod och lätt anarkistiska förhållningssätt som präglar sångerna får hans briljanta och burdusa personlighet att träda fram från soundtracket och får mig att vilja se filmen. Sångerna stannar kvar i minnet och det slår mig att de är märkligt och genuint svenska. Cornelis var den svenskaste holländare som någonsin funnits.

Trailer för filmen

Cornelis i egen hög person sjunger Ballad från en soptipp.

Kulturbloggens recension av filmen
Gaffas recension
Intervju med Jack Vreeswijk inför premiären på filmen

Läs även andra bloggares åsikter om Cornelis, soundtrack, recensioner, musik, visor, Cornelis. Vreeswijk

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Cornelis, Cornelis. Vreeswijk, Musik, recensioner, Soundtrack, visor

Det fanns ett uppdämt behov av en ny Håkan Hellström-skiva

3 november, 2010 by Redaktionen


Det tog endast två veckor för Håkan Hellströms nya kritikerrosade album ”2 steg från paradise” att sälja Platina. Albumet har legat 1:a på svenska albumlistan två veckor i rad.

Även i Norge och Danmark hyllas Hellström för sitt nya album.

Danmark:
Soundvenue 5/6
Gaffa 5/6
Ekstra Bladet 4/6

Norge:
VG 6/6
Aftenposten 6/6
Dagsavisen 6/6
Adresseavisen 6/6
Dagbladet 5/6
Bergens Tidende 5/6
Fædrelandsvennen 5/6

På lördag är det turnépremiär på Skandinavium i Göteborg.

Turnédatum:
6.11 Göteborg, Scandinavium
12.11 Oslo, Rockefeller
13.11 Stockholm, Hovet
19.11 Köpenhamn, Stora Vega
20.11 Lund, Färs & Frosta Arena

www.hakanhellstrom.com
www.facebook.com/hakanhellstrom

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Hellström, platina, recensioner, musik

Arkiverad under: Musik Taggad som: håkan hellström, Musik, platina, recensioner

Skivrecension: The Bells – Threads

3 november, 2010 by Redaktionen

The Bells är en svensk poptrio, en klassisk sättning med trummis, bassist och gitarrist.

Och musiken låter därefter, det är soft modern popmusik med inslag av svårmodiga texter.
Det är nostalgiska tillbakablickar, ånger och saknad i vuxen popförpackning.

Sångaren, Jonas Tenglund, är stundtals tveksam och är i mitt tycke det gruppen har att jobba mest på inför framtiden.

Albumet har 10 spår:
Open forests, Closed fields
River’s Hand
We kick back
I owe my life to more than I can mention
Reading
After summer
All our relations
No waves
Outside
Looking for a career

Smakprov på albumet kan avlyssnas på The Bells hemsida.

Många av låtarna skulle platsa på Lugna Favoriter vilken dag i veckan som helst.

Bästa låt: River’s Hand

Läs även andra bloggares åsikter om The Bells, recensioner, musik, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Popmusik, recensioner, The Bells

Skivrecension: Gary Wilson – Electric Endicott

3 november, 2010 by Redaktionen

År 1977 släppte Gary Wilson ett unikt bisarrt och personligt album med titeln You Think You Really Know Me. Kort efter att albumet släpptes försvann Gary Wilson spårlöst. Albumet väckte till en början ingen större uppmärksamhet, men Gary’s småstadsopus spred sig från mun-till-mun och inspirerade med sina udda låtar och personliga musikaliska vision en hel generation yngre musiker och producenter.

Albumet fick kultstatus och höjdes till skyarna av bland andra Beck och The Simpsons skapare Matt Groening.

I början av 2000-talet hyrde Motel Records en privatdetektiv för att spåra upp Gary Wilson. Till slut fick man kontakt med honom via hans gamla bandmedlemmar. Han var då nästan 50 år gammal och försörjde sig som vaktmästare på en porrbio. Motel Records fick hans tillåtelse att 2002 återutge You Think You Really Know Me. Filmaren Michael Wolk fick korn på historien och gjorde en dokumentär om Wilson – You Think You Really know me, The Gary Wilson Story.

Karriären tog fart och 2004 släppte Wilson Mary Had Brown Hair på Stones Throw Records, hans första album med eget material på nästan 30 år.

Wilsons liv kantas av anekdoter och besynnerliga episoder liknande dessa. Han lär t ex som 14-åring ha träffat konstmusikern och kompositören John Cage. Denne imponerades så till den grad av Wilsons begåvning att han bjöd hem honom. De pratade musik i flera dagar. Av Cage fick Wilson lära sig att om musiken han skapar inte irriterar och oroar lyssnarna så har han inte gjort sitt jobb.

Wilsons nya album, Electric Endicott, visar att han inte glömt bort sin gamle lärofaders visdomsord. Den musik Wilson gör skulle kanske kunna kallas loungemusik från helvetet. Men albumet innehåller mycket mer än så. Korta experimentella ljudkollage blandas med avant-garde jazz, electro-funk, ”pop” och ”soul”.

Det är inte ofta man hör ett album som spretar åt så många olika håll. Detta är också albumets stora svaghet. Jag tror plattan hade vunnit på att något av uttrycken renodlats. Som det nu är skrevar den musikaliskt åt så många olika håll att helhetsintrycket bara blir förvirrande. Men, vem vet, det är kanske just det som Wilson vill åstadkomma? Ett album med en rad underfundiga poplåtar, eller stämningsfull pianojazz, vilket Wilson är klart kapabel att skapa, hade tilltalat mig betydligt mer än alla de oförenliga ljud och gåtfulla textbudskap som nu strömmar emot mig.

Albumet innehåller fjorton låtar, den kortaste trettio sekunder, den längsta knappt fyra minuter – all songs written and performed by Gary Wilson. De bär namn som Sandy Put Me On A Sick Trip, Swingin With Karen Tonight och The Clouds Cry For Endicott.

Slutsats: Legenden Wilson är betydligt mer intressant än musiken han gör. Electric Endicott kommer sannolikt inte att göra samma avtryck som debutplattan från 1977. Ändå är detta tveklöst ett originellt album, som här och där låter lite som en nedtonad Captain Beefheart. För den som är intresserad av udda och utforskande musik kan Electric Endicott bli en trevlig bekantskap.

Men det måste också sägas: vill man höra personlig och annorlunda musik så finns det betydligt bättre alternativ. Jag kan t ex rekommendera hela Robert Wyatts katalog. Wyatt skulle rent idémässigt och musikaliskt kunna sägas vara Wilsons europeiska tvillingsjäl.

Lyssna på Gary Wilsons förstlingsverk You Think You Really Know Me från 1977 via Grooveshark.

Läs även andra bloggares åsikter om Gary Wilson, recensioner, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Gary Wilson, Musik, recensioner

Världens lyckligaste folk – Lena Sundström

2 november, 2010 by Redaktionen

Journalisten och debattören (och deltagaren i På Spåret) Lena Sundström är den som har skrivit den här boken om Danmark i allmänhet och Dansk Folkeparti i synnerhet. Hon följer utvecklingen i Danmark från sin lägenhet i Norrebro, en stadsdel i Köpenhamn, erfar att du måste vara dansk medborgare för att få bli medlem i Dansk folkeparti, intervjuar skådespelare, chefredaktörer för Berlingske Tidende och Politiken, skärskådar utvecklingen kring Muhammed-karikatyrerna, debatten
kring detta och den efterföljande utvecklingen.

Sedan 2001 är Dansk Folkeparti tillhörande danska riksdagen och i samarbetar med partiet Venstre, dansk motsvarighet till svenska Folkpartiet. Partiledaren Pia Kjaersgaard tillhörde en gång Fremskrittspartiet som leddes av Mogens Glistrup. Lena Sundström besöker två dansk folkepartister, som bjuder på god mat och dryck och inte kan se något fel på sitt parti (de flesta partimedlemmar brukar inse att alla partier har sina fördelar och nackdelar – inte dessa). Väldigt ofta brukar svenska
SverigeDemokrater hålla Dansk folkeparti för ett föredöme.

Lena Sundström konstaterar att en flyktingbostad (villa) i Gentofte kommun (rik kommun), som Dansk Folkeparti ondgör sig över, är drabbat av mögel och krossade fönsterrutor. Likafullt bor flyktingar där.

Det här är en bok för den politiskt intresserade och möjligen ett tidsdokument för ett av våra närmaste grannländer med en möjlig utveckling om (när) Sverige får ett främlingsfientligt parti i sin riksdag.

Relaterat:
Recension i SVD, Expressen, Bokhora och Dagens Bok.

Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sundström, främlingsfientlighet, Danmark, recensioner

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension Taggad som: Danmark, främlingsfientlighet, Lena Sundström, recensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in