Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Konst

Konstnären bakom pseudonymen Flora Swahn berättar själv inför premiären av fem kortfilmer

by

Idag (13 april 2012) är det exakt ett år sedan polisen var och knackade på min dörr. Anledningen var det konstprojekt jag drivit under min sista tid på Konstskolan i Stockholm där jag läste ett konstnärligt basår; Silversvanen.

Under pseudonymen Flora Swahn bloggade jag om ångest, vardagstristess och självmordstankar. Eftersom projektet kretsade mer kring litterär gestaltning än fotografi och mer traditionell konst i det webbaserade experimentet fortsatte jag även efter slututställningen på min egna fritid. Ända fram tills polisen bad mig avbryta, på grund av viss oro från allmänheten, det vill säga. Då rundade jag av det hela. Men polisen som var hemma hos mig var inte road av mitt konstprojekt utan polisanmälde det. Det fick jag först veta när Sveriges Radio intervjuade mig.

Reaktioner från övrig media lät inte vänta på sig, både Dagens Nyheter och Aftonbladet skrev om det. Men höjdpunkten var ändå när Lars Vilks bloggade om händelsen.

Att inblandade känt sig lurade, och därför blivit irriterade på konstprojektet, har jag viss förståelse för. Ingen vill känna sig dum, speciellt inte i ett så pass rikstäckande konstprojekt som Silversvanen ändå blev. Men mina intentioner var aldrig att lura eller dumförklara någon. Istället skulle fokus ligga på snedvrida diskussioner om ungdomlig depression, som ofta beskylls på populärkultur. Som exempel, i USA där flertalet skolskjutningar ägt rum men där förklaring till händelserna handlat om vilken sorts musik förövaren lyssnat på (Marilyn Manson) eller vilka tv-spel han spelat (GTA) istället för eventuell bristande sociala relationer (fysisk och/eller psykisk mobbning osv) som kan ligga till grund. Så när jag ämnade döda Flora helt publikt inför mångas förfasan var det inte bara för att göra folk upprörda, utan för att få dem att ta del av hennes livsöde och vad som lett fram till vad som fått henne att ”ta självmord”. Och då skulle de märka hur ensam och bespottad hon var, och att de inte hade så mycket med hennes musik- eller filmsmak att göra. Således har vissa kritiker menat att mitt konstprojekt var helt misslyckat, eftersom folk reagerade och hjälpte till innan ”hon” hann ta sitt liv, men meningen var heller aldrig att visa att världen är tom på kärleksfulla, omtänksamma och engagerade människor utan att påvisa hur ensamma och utsatta människor kan känna sig så isolerade att deras skrik efter hjälp är blott viskningar i döva öron. Ända fram tills tak och väggar rämnar, på allvar.

Så även om debatten blev lite missvisande känner jag ändå inte att det misslyckades. Dessutom påvisades hur många av bloggläsarna som var där och tog del av hennes liv som om hon vore blott en dokusåpadeltagare, snarare än använde bloggen som ett redskap för att faktiskt förstå henne som människa och i vilken situation hon satts i utav samhället.

Efter en tid, när allting lagt sig kring Silversvanen, fortsatte jag mitt konstnärliga utforskande. Den här gången inom filmens gränser. Och eftersom jag inte ansåg att begreppet kortfilm eller konstfilm riktigt räckte till för att beskriva vad jag gjorde kallade jag den för ”poesifilm”; svävande bilder som visar lika mycket ”mellan raderna” som i faktisk bild. Resultatet blev ”Fancy But Pointless” (se inbäddat klipp) som är en ungefärlig kvarts resande i ensamhet och sociala tillkortakommanden. Jag såg den helt enkelt som en naturlig utveckling av mitt konstprojekt Silversvanen såväl konstnärligt som tematiskt. Självklart är att det även finns annat där att se också, men det lämnar jag hellre till tittaren att se och utforska.

Efter den poesifilmen fick jag blodsmak och fortsatte göra kort/konst/poesifilm. Efter ett tag hade jag fem stycken klara och nästa vecka – fredagen den 20:e april 2012 – kommer dessa visas i sin helhet på Slottsbiografen i centrala Uppsala, där Ingmar Bergman gick mycket på bio som ung. Nu kommer nya Uppsalaskildringar och livsöden gestaltas i samma lokaler. Mer information återfinns i ett officiellt Facebook-evenemang: http://www.facebook.com/events/193026634147223/

Fredrik Gertz: konstnär, poet och kulturbloggare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bildrapport från Östra Skånes konstnärsgilles 44:e konstnärsrunda

by

Östra Skånes konstnärsgille höll sin 44:e konstnärsrunda under påsk. Kulturbloggens Peter Birgerstam var där och delar med sig av några av verken:


”Nylle” i raku av Johan Thunelll


”Ängel” i torrnålsgravyr av Kit Alexi


”Heta linjen” – skulptur av Sven-Åke Ekberg


”Jazztrio” – reaktivt bläck av Pia Carlström


”Spelevink” – stengods, lyster av Maria Börjesson


”Fairh” – akryl på papper av Ia Karlsson


Titel: Hen
Keramik av Börje Berglund

Foto: Peter Birgerstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Google Art Project – att knappa sig fram till konst via internet

by

För ungefär ett år sedan startade Google Art Project. Det är ett samarbete mellan Google och de idag 151 medverkande parterna med över 30 000 konstverk fördelat på 150 kollektioner i totalt 40 länder. Museerna har själva valt vilka av deras konstverk som medverkar på sajten.

Det senaste museet som anslutet sig är Nationalmuseet i Sverige, varför man ikväll på Nationalmuseet hade en invigning och gjorde reklam för sidan som idag är gratis och tillgänglig för alla runt om i världen så länge man har en internetuppkoppling. Hittills har sidan haft över 20 miljoner besökare.

På själva sidan kan man bland annat se olika konstverk fördelat dels på museer men också på länder eller sorterat på konstnärer. Det finns också en möjlighet att använda något som kallas för ”Street View-funktion” där man kan vandra runt inne i museet. De foton som finns av konstverken håller en förvånansvärt hög nivå.

Det är en fantastisk möjlighet att upptäcka och även få läsa om konstverk från olika delar av världen, och jag är förvånad över att jag själv som konstintresserad inte kände till detta sedan tidigare! Vilken möjlighet att använda detta inom t ex undervisning i skolan eller för de som av olika skäl inte har möjlighet att besöka olika museer.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth talade på invigningen om vikten av att göra konsten tillgänglig för alla, och hon jämförde Google Art Project med det som skett inom t ex filmindustrin där man numera på biografer kan få ta del av både opera- och teaterföreställningar. I huvudsak såg hon utvecklingen som positiv, men menade att det finns viss oro inom vissa grupper för utvecklingen t ex vad gäller upphovsrätten.

Från Nationalmuseet talade bland annat överintendent Berndt Areel om att det handlar om att hitta kreativa lösningar för att nå ut till publiken, och att man ser projektet som en del i det regeringsuppdrag museet har. Projektet medverkar också till att intresserade kommer att kunna ta del av museets konstverk även den period som museet kommer att ha stängt för renovering. Man tror också att Google Art Project kan komma att bidra till en ökad mängd besökare på museet.

David Mothander, ansvarig för samhällsfrågor på Google Norden, menade att Google ”bara ska vara kartan” vad gäller att skapa en tillgänglighet för användarna. Han var också den enda av de som talade på invigningen som nämnde ordet pengar, då han uttryckte att ”internet är mer än bara pengar”. Vad som kommer att bli nästa steg i utvecklingen av projektet återstår att se.

Visionen är vacker – konst tillgängligt för alla, men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig själv om det finns någon dold agenda och hur den i så fall ser ut.

Text: Jenny Lagebjörk

Här hittar du mer info om Google Art Project

Relaterat:
Hallwylska museet blir en del av Google Art
Kulturnyheterna
Livrustkammaren blir en del av Google Art

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sturtevant – Bild över bild

by

Moderna Museet öppnar nu utställningen Bild över bild med konstnären Sturtevant. Sturtevant är en säregen men viktig konstnär. Det hon gör, och har gjort de senaste femtio åren, ter sig förvånansvärt unikt. Hennes konstnärliga debut skedde 1965 på Bianchini Gallery i New York. I utställningen presenterade hon direkta kopior av Warhols screentryck av blommor. Andra konstnärers verk som hon hade gjort exakta kloner av var Stella, Johns och Rauschenberg. Tidens stora popkonstnärer. Uppenbart var att konstvärlden inte visste hur den skulle reagera på detta tilltag. De ledde inte till en kritisk diskussion om yta, produkt och autonomi inom den rådande popkonsten och minimalismen, vilket man i efterhand kan anse vara underligt. Ingen satte henne heller i relation till Duchamp, som satt sin signatur på upphittade föremål och utnämnde dem till sina konstverk. Tiden var helt enkelt inte mogen och 1974 gjorde Sturevant ett medvetet val och lämnade konstscenen för att inte återvända förrän 1986.

Nu var tiden en annan. Postmodernismen hade gjort sitt intåg. Frågor som berörde autencitet, värde, sanning och dekonstruktion var på tapeten.
Under de senaste åren har Sturtevant fått mycket uppmärksamhet, bland annat tilldelades hon sommaren 2011 Guldlejonet i Venedig. Mycket har sagts om hennes konstnärskap men själv har hon konsekvent undvikit att bekräfta några påståenden. Uppenbart även under pressträffen på Moderna Museet är att hon inte vill förklara sig, inte heller bli förklarad. Utställningens curator Fredrik Liew försöker några gånger att få henne att själv tala om sin konst. Om andra saker talar hon gärna, flera gånger uttrycker hon sin tacksamhet mot de som varit delaktiga i utställningsproduktionen. Men hon vill inte tala om sin konst och när hon anser att Daniel Birnbaum talar för mycket tecknar hon åt honom att vi ska gå in och titta på konsten istället. Hon vill frustrera och provocera. Enligt egen utsaga vill hon med sitt konstnärskap motsätta sig sätt att tänka som får oss att sluta tänka. Hon vill ändra på den mentala driften att nå bokslut, att serveras enkla förklaringar som dödar vår nyfikenhet.

Utställningen Bild över Bild gör sig bra på Moderna Museet då de konstnärer som Sturtevant har valt att kopiera till stor del överensstämmer med Moderna Museets samlingar. Genom att ställa ut repliker av verk av konsthistorisk betydelse, exempelvis Duchamp, Tatlin och Oppenheim, har Moderna Museet också en historia av att ifrågasätta betydelsen av äkthet.

Jag anser att det inte finns så mycket intressant att säga om konstverken i sig. Det är popkonst av Warhol, Johns och Harring. Det finns repliker av Duchamp och Beuys. Sedan år 2000 har hon utvidgat sitt verksamhetsfält till massmediala bilder och egenhändigt filmat material. Återkommande i videoverken är evinnerlig repetition av massmediala bilder, våra till vardags visuella omgivningar. Till de senare konstnärerna vars verk hon har kopierat hör McCarthy och Gonzales-Torres. De ter sig ganska platta utan sin autencitet, som om de blivit berövade på sin historiska och sociala kontext. Sturtevants konstnärskap ligger just i hennes tillvägagångssätt, i styrkan i hennes ifrågasättande.

Text: Sigrid Abenius

Sturtevant © Foto: Loren Muzzey.
Sturtevant, Warhol Flowers, 1990 © Galerie Thaddaeus Ropac, Paris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Verk av Andy Warhol inviger nya Spritmuseum

by

Den 24 maj öppnar nya Spritmuseum i Galärskjulen bakom Nordiska Museet på Djurgården. En omfattande restaurering och förvandling av de gamla 1700-tals-skjulen har resulterat i ett nytt landmärke och en ny konst- och kulturdestination i Stockholm.
En av öppningsutställningarna är Face it! (24 maj – 4 november), som är en retrospektiv och ett urval av Absolut Art Collection, som innehåller 850 verk av konstnärer som Andy Warhol, Keith Haring, Ed Ruscha och svenska Linn Fernström. Det är första gången denna konstskatt – som ägs av den svenska staten – visas för allmänheten.

Pressmaterial berättar:

Om Face it! & Absolut Art Collection
Efter många år utomlands finns nu alla verk samlade i Sverige under Spritmuseums beskydd där verken får en egen plats och unikt kurerade utställningar flera gånger per år. I samlingen finns en rad svenska konstnärer representerade däribland Linn Fernström och Dan Wolgers.

Face it! blir Absolut Art Collections första, stora retrospektiva utställning och kan ses som ett tvärsnitt genom 1980- och 1990-talets konst. En era som förknippas, med diskobollarna på studio 54 i New York, AIDS-epidemins första offer, Berlinmurens fall och IT-erans inbrott, berättar Mia Sundberg.

Det första konstverket som skapades på uppdrag av Absolut var Andy Warhols Absolut Warhol, 1986. Det råder delade meningar kring hur processen gick till när Warhol fick uppdraget av Absolut. En historia är att Warhol självmant föreslog idén till Michel Roux vid importföretaget Carillon (som då ansvarade för Absolut i USA) över en middag: ”I love the bottle. I want to do something with it”.

En annan historia berättar att en svensk entreprenör vid namn Titti Wachtmeister var den som uppmanade Warhol att skapa ett verk med flaskan som utgångspunkt. Hon var aktiv i New York vid den här tiden och hade kontakter på svenska ambassaden och Absolut samt rörde sig vant bland societeten i New York, där Andy Warhol var framträdande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,