St. Vincent, Debaser Medis
4 november 2014
Betyg: 5
Senast St. Vincent, den New York-bosatte gitarristen, låtskrivaren och personligheten, besökte Stockholm var tillsammans med David Byrne. Med ett gemensamt album i ryggen intog de Filadelfiakyrkan för lite mer än ett år sedan. Men i och med släppet av hennes fjärde, självbetitlade soloalbum tidigare i år känns det som att Annie Clark — som hon egentligen heter — valt att lägga större betoning på just karaktären St. Vincent.
I lilablekt hår intar hon scenen på Debaser Medis till en robotröst som vänligt, men bestämt ber publiken att inte dokumentera spelningen digitalt innan hon öppnar med Rattlesnake som ju även är öppningsspåret på senaste albumet. Därefter spelas Birth in Reverse med textraden ”Oh what an ordinary day / take out the garbage, masturbate” och vi är igång på riktigt. Därefter bjuds det inte på en trist sekund. Visst är vi bortskämda i huvudstaden; igår gav Cat Power en lika oberäknelig som oförglömlig spelning på Göta Lejon ett stenkast bort och ikväll var det St. Vincents tur att toppa det.
Koreografin är genomarbetad och det märks att Annie Clark ansträngt sig för att synkronisera sina stela dance moves med sin asiatiska bandkollega Toko Yasudas. Något hon kanske tagit med sig från sin tidigare samarbetspartner David Byrne. Som en musikvärldens Log Lady bjuder hon också på en flummig-på-gränsen-till-nonsens-anekdot om kreativitet kontra destruktivitet som bidrar till hennes nästan utomjordiska utstrålning på scen. Få artister kan mäta sig med hennes utstrålning på scen.
På många sätt är det en perfekt utförd spelning. Jag saknar några personliga favoriter som Year of the Tiger och Severed Crossed Fingers — det magnifika avslutningsspåret på senaste albumet — men det bjöds ändå på en välavvägd blandning mellan riviga låtar och excentriska ballader. Höjdpunkten är när hon river av ett triss i hits i form av Prince Johnny, Cruel och Digital Witness, eller när hon som första extranummer spelar Strange Mercy ensam på podiet uppe på scen. När bandet sedan ansluter sig under Your Lips Are Red slänger hon ut gitarren till publiken och stämningen är på topp. För varje album har St. Vincent förflyttat sin karriär vidare i nya riktningar, hennes senaste album är hennes starkaste hittills, så det är med spänning jag ska följa hennes nästa steg.
Man måste först och främst ge Annie fullt betyg för hennes personligt artistiska uttryck och integritet. Detta blev kanske tydligast vid extranumren, hon svävar liksom runt i sitt eget universum där bara hennes egen logik existera. Jag menar en ”vanlig artist” väljer säkra kort och lite publikfrieri i ett sånt läge, men inte i Annies värld. Hon bjuder oss istället generöst på en kaskad av dissonant gnissel och skav där allt avslutas i ett kombinerat kramp och epilepsianfall.
Själv kan jag tycka att konserten bara gick på en växel, det saknades dynamik och några andningspauser. Några akustiska element som piano, flöjt och nylonsträngat hade lättat upp den hårt moderna ljudbilden.
Nu fick vi nöja oss med en sida av Annie, St.”Anger” Vincent.
Hon hade definitivt fått klämma in en akustisk version av exempelvis Year of the Tiger i setet:
https://www.youtube.com/watch?v=I8KMRbiurJQ
Eller varför inte denna https://www.youtube.com/watch?v=6nt2PcrNudY
Min personliga favorit tror jag.
Det skulle nog krävas en helt annan turnébudget för det, men den efterlängtade dynamiken skulle kunna öppna för en helt enastående kväll.
Nu stannade det vid att jag ”bara hade roligt” igår