Fragment av en välbekant röst undrar om vi kan höras om en stund. Tror jag, i alla fall. Ett par verifierande sms klargör dock att vi ska höras en halvtimme senare på en fast telefon. Så som det kan vara när någon har semestertäckning på mobiltelefonen, ni vet. Och nästa försök går desto bättre.
Titiyo, precis som folk i allmänhet, närmar sig semesterledighetens bakre ände, och packar inför en sväng ner till Way Out West i Göteborg, dock inte för att spela själv:
– Nej, jag hade tänkt att jag skulle det, men det var lite för tajt med tid för att vi skulle hinna få klart produktionen på låtarna. Vi jobbade rätt hårt på våren, sedan gick alla på semester och vi har tillbringat juli månad på olika håll. Men nu är det som sagt en sväng till Way Out West, därefter Sommarkrysset på lördag och sedan fortsätter vi med att färdigställa albumet.
Tillbaka på Telegram Records igen såg det från början ut att vara en cirkel som slöts när arbetet med Drottningen… inleddes tillsammans med gamle vapendragaren Magnus Frykberg, som hjälpte till med flertalet produktioner inför Så Mycket Bättre. Frykberg flyttade dock till USA under 3 månader och Titiyo slog sig istället ihop med bl.a. Dante, Martin Sakarias och Jonathan Johansson:
– Det kändes så himla bra med Dante och Sakarias, så vi körde bara på, helt enkelt. Jonathan och jag har länge pratat om att göra något ihop på engelska, och den här gången jagade jag fatt i honom för att göra en platta på svenska. Vi träffades och kände att vi fungerade jättebra. Nu har han varit mer eller mindre inblandad i fem låtar. Det är så skönt när nyupptäckta samarbeten klickar.
Svenska, ja. Nu när du för första gången gör ett album på svenska, vem skriver texterna?
– Det är lite blandat. På nästa singel, ”Solna”, har Jonathan suttit och nästan intervjuat mig för att därefter skriva texten medan jag har gjort melodin.
Just ”Solna” tycker jag är intressant, väldigt udda ackordbyten som skiftar mellan dur och moll, nästan lite småjazzig.
– Ackorden kommer faktiskt från Martin Renck, lillebror till Johan Renck(alias Stakka Bo), och hans instrumentalprojekt Svartaste. Jag satt och lyssnade på honom och upptäckte de här ackorden och satte en melodi till dem. Sedan gjorde Dante och Sakarias en 90-talsinspirerad produktion till det, med en annan melodi och en annan text, som sedan byttes mot en ny melodi och så satte Jonathan en ny text till den. Så den har gått några vändor!
Du kommer ju från Solna, var det naturligt att det skulle bli ett tema om det?
– Nej, från början hette låten ”Stockholm”. När Jonathan fick höra den och skulle komma med en text frågade han: ”men är inte du från Solna?”. ”Jo…”, sa jag, och insåg att här har vi något, eftersom det inte finns så många låtar som handlar om Solna, vad det nu beror på.
Vad har varit svårast med att övergå till att sjunga på svenska?
– Just nu känns det inte svårt, jag har nästan glömt bort att jag bytt språk. Omställningen har gått fort till att det blivit naturligt och jag tänker inte på det. Jag tror det beror på att jag känner mig bekväm i låtarna. Möjligen har det svåraste varit att komma underfund med hur jag låter på svenska, att inte låta som någon annan, som Lisa Nilsson eller Veronica Maggio. Jag upptäckte också att jag inte kan sjunga på ”gammelsvenska”, utan att jag kände mig hemma i ord förankrade i vårt nutida språkbruk. Men nu när jag hittat nycklarna känns det skitbra.
Hur har all exponering i TV senaste året med Så Mycket Bättre och Pluras Kök påverkat livet för dig?
– För mig har det bara varit positivt. Nu är jag en person som duckar för vad som skrivs om mitt namn i media, jag håller mig verkligen undan från vad folk tycker. Jag är ganska känslig för sådant och så sitter det som en rostig spik i huvudet. Men jag har uppskattat min medverkan, och jag får otroligt mycket uppskattning från folk på gatan. Det har liksom blomstrat upp en ny liten ”tycka-om”-relation mellan artisten Titiyo och den svenska publiken.
Har du rent av gått och blivit folkkär?
– Jag kanske har blivit folkkär, precis! Folk kanske tycker att jag är en trevlig prick, istället för att ha trott att jag har varit lite pretentiös och ”störig”!(Skratt) Det känns som att folk har lärt känna mig lite grann och då blir det lite mer avslappnat.
Har det inte inkräktat på privatlivet?
– Inte så farligt, faktiskt, det är ganska lugnt. När jag möter folks blickar säger dom inget, men dom ler uppskattande, vilket jag tycker är helt underbart. Man blir så lycklig av att folk ändå vill visa lite att ”vi tycker du är bra”! Det fyller på den där tanken av energi som gör att man skapar mer. Så det är inte besvärligt. Det var en del snack som drogs i media hela tiden om att jag är singel, som att det vore något konstigt. Var och varannan människa är ju singel. Men det var väl inte värre än så, och det kan jag hantera.
På varje Titiyo-album finns den där duetten som du alltid gör med någon. Vem är den lycklige den här gången …?
– Jag vet!(Skratt) Utan att säga för mycket kan jag avslöja att jag tänker bryta den regeln den här gången. Jag är ju lite av en kameleont och kan slå mig ihop med olika personer inom olika musikstilar, men det här på svenska är väldigt viktigt att det blir tydligt på mitt eget sätt som jag inte gjort det förut.
Och varje Titiyo-album känns lite som ett comebackalbum…?
– Ja, det är ofta de beskrivs som comebackalbum, av någon anledning. Jag vet inte riktigt om det är för att jag jobbar långsamt, det är kanske en kombination med att hitta nya vägar. Jag har visserligen inte släppt någon skiva sedan 2008, men hållit på med lite annat som Keep Company och så där. Från att jag i september bestämde mig för att göra det nya och sedan åkte iväg och gjorde Pluras Kök har det ändå gått väldigt fort. Så här snabbt brukar det faktiskt inte gå med att starta upp från scratch med nya låtar och samarbeten. Mycket tid har gått åt till att fundera ut vad nästa platta ska bli, och jag går redan nu och har en lätt ångest över att det måste komma en till svensk platta efter denna ganska kvickt.
Du låter ändå rätt inspirerad?
– Ja, det är jag verkligen. Det här med att göra saker på svenska öppnar upp så många nya plattformar, så det är ett fyllt skafferi att plocka ur.
”Drottningen Är Tillbaka” har du beskrivit som en hyllning till starka kvinnor, men på övriga albumet känns det inte som att låtarna följer riktigt samma tema.
– Nej, vi har försökt hålla texterna och bildspråket till min lokala omgivning. Solna, Stockholm, min familj och mina upplevelser från förr och nu. Så har jag aldrig jobbat kring texter förut.
Det låter som att allt är mycket mer personligt?
– Väldigt mycket mer personligt! Och inte alls lika psykedeliskt och flummigt som tidigare, utan ett tydligt berättande om lite saker som har hänt och så.
Vågar man göra det mer personligt för att man skriver på modersmålet, alltså att man har möjlighet att uttrycka detaljer med mindre risk för missförstånd?
– Jag tror det, det känns som att det blir en direkthet på ett annat sätt. Egentligen var det inget som jag efterfrågade på något sätt, utan har bara mer styrts åt det hållet. Däremot skulle jag vilja hitta det där lite mer psykedeliska på svenska. Exempelvis Dungen har hittat det, men det tror jag skulle vara en jätteutmaning och svårt för mig att hitta. Att göra en krautig, monoton trip-hop-låt på svenska skulle vara kul att prova någon gång! Jag har nog rätt mycket trip-hop i mig, och nu har vi gått in ganska mycket i en 90-talsinriktning, det känns skönt att inte bara tassa omkring det.
I ”Du Tar Hand Om Honom” tycker jag att ni verkar ha hittat den känslan?
– Ja, den är lite klubbig och monoton. Sedan tycker jag att ”Solna” också har mycket 90-tal i sitt beat, instrumental refräng á la Madonna och lite Ray Of Light-känsla.
Feminism debatteras flitigt idag, och kvinnliga artister tar i allt större utsträckning kommando över sina karriärer. Sett ur den vinkeln med de erfarenheter du har, finns det något råd du skulle vilja ha kunnat ge ditt yngre jag tidigt i karriären?
– Jag kan ju önska att jag hade ett bättre självförtroende som människa. Det var ju Magnus och många män runt omkring mig. Han var utbildad och hade gått i skola och visste vad han höll på med, en fantastisk trummis. Själv halkade jag in på ett bananskal när någon tyckte att jag hade en fin röst och så där. Så jag hade inte hunnit bygga upp något självförtroende kring mig själv ännu, men jag önskar att jag hade haft det för att gå in i skapandet mycket mer. Jag var väldigt, väldigt blyg när det kom till att presentera idéer, det var lättare att överlåta det åt andra och jag hade stort behov av att andra skulle bekräfta det man gjorde. Jag vågade inte vara bestämd och ta beslut om olika saker i skapandet. Det där är väl något som vi kvinnor på något sätt håller på att öva upp, det självförtroendet finns inte bara där utan det måste finnas en plats och en plattform för oss och det är nog det vi håller på att fajta oss in i. Sedan är det olika saker att vara kvinnlig artist jämfört med att vara kvinnlig musiker. Som artist är man oftast mycket mer respekterad medan man som musiker inte tas på samma allvar. Det är någon rostig gammal oskriven regel som tyvärr lever kvar.
Men idag verkar du onekligen vara en betydligt starkare Titiyo. Skulle du kunna tänka dig att ha ett eget TV-program?
– (Svarar blixtsnabbt) Absolut! Ha ha! Det skulle vara jätteroligt, antingen att man hittar på något bra själv eller så. Jag är helt övertygad om att det kommer att komma upp något. Redan har jag fått förslag som dock inte har känts rätt. Det skulle vara kul att göra något i stil med Papas Kappsäck, som Papa Dee hade en gång i tiden. Man vill ju göra något program med lite tyngd, det måste ha anknytning till musik. Men hemskt gärna, det är kul att göra TV.
Hur ser närmaste framtiden ut?
– Efter den här veckan är alla tillbaka, så då pumpar vi på med att färdigställa albumet som skall komma ut i oktober. Mer än halva albumet är klart, så jag känner mig trygg med att vi ska hinna. Singeln ”Solna” ska komma i september, vad jag förstår.
Kommer du att turnera eller göra några andra liveframträdanden?
– I samband med skivsläpp kommer jag att göra några klubbspelningar. Men jag vägrar åka ut och turnera om det inte finns en stark efterfrågan. Jag håller huvudet kallt än så länge och tänker inte ställa mig på någon festival, utan folk måste vilja se mig. Så den typen av bokningar väntar jag med för att se hur albumet går först.
Nu var du lite blygsam …
– Ja, men jag har upplevt båda sidorna av myntet. Jag älskar att spela, det är bland det bästa i livet, men det är också jävligt trist när man har varit på ett ställe där man har en jättepublik, och så kommer man någonstans där det är lite folk. Det var exempelvis inte kul att gå på samtidigt som Ulf Lundell i Sundsvall. Men jag fick fantastiska recensioner, bättre än Uffe, så det kanske inte behöver spela så stor roll!(Skratt) Hur som helst vill jag känna att det känns komfortabelt med intresset, inte bara så att man åker ut för att man ”ska” i samband med en ny skiva. Men jag längtar!
Då kommer du att samla ett band, antar jag?
– Ja, men jag tänkte sätta ihop ett ganska litet band, faktiskt. Bara kanske tre, fyra personer, inte fler.
Avslutningsvis, hur tycker du allt känns just nu?
– Allt känns väldigt, väldigt bra. Allting är liksom på rätt plats, allt snurrar i rätt riktning. Det tråkiga är att när allt snurrar i rätt riktning väntar man bara på att man ska snubbla…, rundar Tityo av i färd med att ladda för festivalbesök som avslutning på sommaren innan vardagen tar vid igen.
Åja, risken att något skulle gå på tok ter sig avlägsen i nuläget. Och även om självförtroendet är ett helt annat nu än i inledningen på karriären verkar Titiyo ändå behöva en sista puff, så alla ni som läser detta, se nu till att ropa ut henne till livescenerna så hon förstår att folk vill ha sin drottning tillbaka.
[…] https://kulturbloggen.com/?p=86159 […]