Grace av Monaco
Betyg 4
Jag ger den filmen Betyg: 4 av 5 stjärnor – för regissören, för Frankrike, för Nicole Kidman, för fransk politik.
Öppningen av Cannesfestivalen 2014 skedde med Grace av Monaco och får svensk premiär fredagen den 23 maj 2014.
Ända sedan jag såg ”La vie en rose” – berättelsen om Edith Piaf har jag haft ett gott öga till regissören Olivier Dahan. Filmen Grace of Monaco handlar om politisk hetluft i Frankrikes närhet under loppet av några månader i början av 1960-talet.
I rampljuset står Nicole Kidman i sin nya roll som furstinnan Grace. I sin gamla roll, Grace Kelly, uppvuxen i Philadelphia, Pennsylvania, i amerikanska konstitutionens vagga, där självständighetsförklaringen (självständigheten från Storbritannien) 4 juli 1776, skrevs under. Yngre dotter till en murare och senare byggmästare, arbetarklassbakgrund, dåligt självförtroende, alltid mindre värd än storasystern. Skådespelerskan från Hollywood, Hitchcocks favorit. Medspelare till Bing Crosby, Cary Grant, Gary Cooper, Frank Sinatra och James Stewart. På toppen av hennes karriär lämnade hon Hollywood som hon varit en del av under sju år.
Det är år 1961. Sex år har gått: mötet på Cannesfestivalen 1955, sagobröllopet sex månader senare. Grace Kelly har gått från skådespelerska till furstinna och maka. Hon och Rainer har blivit föräldrar till Caroline och Albert (Stephanie föds 1965). Tronföljden är säkrad för ätten Grimaldi. Ätten har lett Monaco sedan 1297. Solkungen Ludvig XIV (14), skaparen av Versailles, lyckades inte inta staten. I det nya livet finns kärlek och passion och tunga plikter. Det tisslas och tasslas och hovprotokoll måste följas (”Ers Höghet får inte böja sig ned”). Vissa saker ska en furstinna inte nedlåta sig till, som till exempel spela en roll i filmen ”Marnie” som Hitchcock har Grace Kelly i åtanke för. Hon börjar längta efter att återvända till filmen. Alfred Hitchcock gör vad han kan för att försöka locka henne tillbaka. Rainer (”Ray”) III, spelad av Tim Roth, tillåter inte detta.
Samtidigt krigar Frankrike mot Algeriet och Frankrike och lilla furstendömet Monaco och furst Rainer hamnar i konflikt med den franske presidenten Charles de Gaulle – en konflikt som går så långt att det hotas med fransk invasion. Grace, uppfostrad att säga sin mening, kan inte låta bli att säga ifrån till de arroganta fransmännen (”Ers Höghet har andra saker att bekymra sig för än fransk nationalpolitik”). I slutändan tar Grace ansvar för sin roll som furstinna och charmar de franska invasionsgardisterna vid gränsen mellan Frankrike och Monaco. Charles de Gaulle tackar ja till inbjudan till Röda korsets bal och kallar henne ”en amerikansk Afrodite (grekernas jaktgudinna, i romarriket kallad Diana).”
I filmen finns samarbete mellan Rainers syster Antoinette och Charles de Gaulles regim. Antoinette vill bli regent och få sin son till tronföljare. Kuppen misslyckas. I eftertexterna sägs det att i maj 1963 sker en överenskommelse mellan Monaco och Frankrike: Monaco ska inte införlivas med Frankrike och Monaco ska behålla sin suveränitet som världens näst minsta stat.
Furstelivet är ett lyxigt liv där fursteparet umgås med den tidens jetset där Aristoteles Onassis, den grekiske skeppsredaren, och Maria Callas, operasångerskan, är självklara deltagare. Miljöerna och kostymerna och dräkterna är vackra, eleganta och tidstrogna. Musiken har avvägda tonarter för att hitta rätt läge kring dramat, spänningen och sentimentaliteten. Vi bjuds med på en resa som sett till Grace Kellys liv på något sätt förtrollar. I filmen sägs ingenting om bilolyckan 1982 där hon kör ihjäl sig och Stephanie överlever.
Alla rollerna spelas med trovärdighet och Nicole Kidmans tårar tror i alla fall jag på och jo, jag är påverkad av det faktum att Nicole Kidman har fått en Oscar för sin roll som Virginia Woolf i Timmarna från 2002 och att hon har blivit nominerad till Oscar två gånger till.
Text: Katarina Bredberg
Regi: Olivier Dahan (La Vie En Rose – Edith Piaf)
I rollerna:
Nicole Kidman – Grace Kelly
Tim Roth – furst Rainer III Grimaldi
Frank Langella – prästen Francis Tucker
Paz Vega – operasångerskan Maria Callas
Milo Ventimiglia (från Gilmore Girls) – Rupert Allan
Parker Posey – Madge Tivey-Faucon
Derec Jacoby – greve Fernando d´Aillieres
Olivier Rabourdin – Emile Pelletier
Roger Ashton-Griffiths – Alfred Hitchcock
Geraldine Somerville – furstinnan Antoinette
Robert Lindsay – Aristoteles Onassis
Nicholas Farrell – Jean-Charles Ray
Jeanne Balibar – grevinnan Baciocchi
André Penvern – Charles de Gaulle
Pascaline Crevecoeur – Grace Kellys påkläderska