Veckans nya skivor: Gavin DeGraw, Leonard Cohen och Miss Li

Leonard Cohens konsert på Globen 2008 var en av årets höjdpunkter för mig. Leo är så många gånger bättre live än på skiva. Men när han nu släppt en dubbel-cd från konserten i London är den riktigt, riktigt bra och fångar den känslan som konserten förmedlade.
Två andra nya skivor som förgyllt min vecka är Gavin deGraws FREE och Miss Lis album ”Dancing the whole way home”.

Nils Hansson på DN gav Leonard Cohens live-album betyg 4. Och det är den värd, allra minst. Tycker jag. Nils Hansson retade sig lite på Cohens mellansnack och kallade en för väl idogt publiksmicker. Men för den som är ett fan av Cohen ger mellansnacket mervärde.
Mina favoritspår, om det nu går att ta ut några: Anthem och Tower song.

Gavin DeGraw är inte lika känd. Än. Hans nya album FREE släpptes också i veckan i Sverige.
Om du gillar singer/songwriter ska du lyssna på honom.
Lite fakta från Wikipedia:

Gavin DeGraw började sin karriär med att spela på klubbar i hemstaden New York där han snabbt gjorde sig ett namn. Han blev upptäckt av Randy Sabiston (chef över A&R på Warner Chappell) som gav honom ett skivkontrakt på fläcken. Några år senare skrev Gavin DeGraw på för J Records och legendariske skivbolagsbossen Clive Davis, mannen bakom bland andra Whitney Houston, Luther Vandross och Maroon 5. Resultatet av samarbetet blev debutalbumet Chariot.

Gavin DeGraw har haft både en förstaplats på amerikanska singellistan med låten ”I Don’t Wanna Be”, vilken blev känd som ledmotivet till tv-serien One Tree Hill, och två platinaskivor i bagaget. Singeln ”Chariot” har spelats i radio och TV och videon är regisserad av Zach Braff, mannen bakom independentfilmen Garden State och som även spelar J.D. i tv-serien Scrubs.

Här finns Gavin DeGraw på MySpace.
Gavid DeGraw – sajten.

Miss Li: ”Dancing the whole way home”
Dagens Nyheter ger betyg 4 och skriver:

Kanske håller Miss Li på att närma sig ett svenskt indielandskap, med drag av åren strax efter millennieskiftet. Tänk David & the Citizens, Marit Bergman och den sortens ickedogmatiska, arrangemangsglada fåra. Fast på högst egna villkor. Den gästvokalist hon bjuder in är till exempel förra Idoltävlanden Amanda Jenssen. Kvar finns därtill hennes förkärlek för kabaré-musik, gammeljazz och andra – föga indiekorrekta – brokigheter.

Men också det låter mer slipat, inte så yvigt.

Det är svårt att beskriva hennes nya album, men med det har hon tagit ett stort steg framåt. Flera svenska kvinnliga musiker har hyllats på senare tid, som Frida Hyvönen och Marit Bergman, till exempel. Det är kul att det kommer fram så många bra svenska pop-, rock- och/eller indieartister. Men ibland blir det för mjukt och sött. Därför fastnar Miss Li extra i mina öron för den är trots mjukheten småtuff.
Favoritspår, som alltid svårt att säga, men kanske: Dirty Old Man.

Aftonbladet däremot surade och gav bara betyg 2. Smaken är som sagt olika här i världen. Det finns en intervju med Miss Li, i DN.

Några album jag inte hunnit lyssna på men är väldigt nyfiken på är:
PJ Harvey & John Parish: ”A woman a man walked by”
Den har jag precis hittat på Spotify och ska lyssna nu.
Two White Horses: ”Two White Horses”

Gavin DeGraw – ”Stay”