Artist: Cloud Nothings
Titel: Here and Nowhere Else
Betyg: 5
Cloud Nothings senaste album Attack on Memory, som släpptes 2012, markerade en övergång; från att ha varit Dylan Baldis sovrumsprojekt var de nu ett fullt band där livemusikerna även var involverade i inspelningsprocessen och fick credit som co-writers. Det var egentligen först då som Cleveland-bandet nådde ut till en större publik, så till viss del kanske Here and Nowhere Else är första albumet de måste bevisa något med. Men det finns ingen anledning att vara orolig: Here and Nowhere Else infriar alla förväntningar.
– It’s hard to hear what you’re trying to say when you’re far too loud, sjunger Dylan Baldi i No Thoughts. Det känns både angeläget och riktat mot ett samhälle där vi fyller våra Facebook-feeds med skräp och intetsägande program som Paradise Hotel tar upp alldeles för stor plats i våra tv-rutor. På något sätt lyckas Baldis röst ofta kännas angelägen, även om man inte alltid behöver veta vad han sjunger om. Det musikaliska talar för sig själv. När Cloud Nothings är som bäst handlar det lika mycket om attack som melodi — och med Here and Nowhere Else har de möjligtvis sitt magnum opus.
Nu tycks Cloud Nothings ha genomgått ytterligare en utveckling. Även om det soundmässigt på många sätt tar vid där Attack on Memory slutade så råder det ingen tvekan om att deras stundande turné — som bland annat innefattar ett stopp på Debaser Strand i maj — kommer bjuda på några av deras mest kraftfulla spelningar hittills. Och med Here and Nowhere Else i ryggen har de också några av sina mest minnesvärda låtar: Psychic Trauma, med sina tempoändringar, och avslutande I’m Not Part of Me, första singeln från albumet, tillhör båda mina höjdpunkter från i år.
Typen av punkpop Cloud Nothings spelar kanske inte är den mest originella, men de gör det med ett tempo, med melodier och en energi som får dem att kännas angelägna. Here and Nowhere Else utgörs av åtta låtar och sträcker sig över knappa halvtimmen — med andra ord är det tillräckligt kort och fokuserat för att inte innehålla en trist sekund. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som till att kalla det årets första fulländade album.
Bästa spår: Psychic Trauma, No Thoughts, I’m Not Part of Me