David Byrne på Cirkus – direktrapport från Kulturbloggen

I en konsert som byggde på de många samarbetstillfällen med Brian Eno blev David Byrnes musikaliska och artistiska bredd som tydligast. Likheten med, främst på grund av det stundtals utomeuropeiska trummandet, Peter Gabriel var slående men visst fördes tankarna även till ”wah-wah funk”, ”Neil Young/Paul Simon-akustisk pop” och tro det eller ej signaturmelodin till Ghostbusters. Det var bara en tidsfråga innan åtminstone hälften av den från början sittande publiken dansade till den något 80-tals daterade popen vars bäst-före-datum borde ha gått ut för länge sedan. Det enda som gick att klaga på var den diskanta gitarren som vid vissa tillfällen dränktes i de övriga instrumenten men väl i solona (som förde tankarna till David Bowies märkligaste skiva ”Scary Monsters”) så fanns det inget att klaga på, så vad vet jag.

Uppsättningen, utöver Byrne själv på sång och gitarr (och dans..?), bestod av tre dansare, två trummisar, en basist och ett geni på synth. Alla extremt skickliga musiker. Alla helt klädda i vitt. Dansarna gav konserten ett djup men samtidigt kan jag inte undgå att fråga mig vad som var meningen med dem. Kanske en lek med titeln till Talking Heads-filmen ”Stop Making Sense”. Hur som helst var koreografin tillräcklig besynnerlig för att ge Flaming Lips en match i bisarrhet. Höjdpunkten var när hela bandet i ett av extranumren klädda i ballerinaklänningar framförde klassikern ”Burning Down the House”.

David Byrne är en av få musiker i sin åldersklass som fortfarande vågar sig på falsetton från forna dagars glans och faktiskt klarar av den. Jag kan inte göra annat än att kapitulera. Utöver musiken så är David Byrne en känd bloggare. Spana in hans blogg här…

Relaterat: Dagens Nyheter