Ingen kan skrika hjärtat ur sig som Matt Berninger. Är inte det sant så vet jag inte vad som är det. Det är primalt och vackert och trasigt. När jag hör det vill jag springa fort i motvind tills ögonen tåras.
Matt Berninger är sångare i The National, som nu i maj släppte skivan Trouble Will Find Me. Efter några genomlyssningar kan jag konstatera att det är en finstämd men ångestfylld skiva som jag helt säkert kommer att lyssna på mycket under året. Det är förvisso inget soundtrack till en lycklig sommar, men efter sol kommer snorig höst med gott om utrymme för textrader som When I walk into a room I do not light it up. Fuck.
Jag kommer ihåg ögonblicket när jag först insåg vilket fantastiskt band The National är. Det tog lite tid för mig. Jag hade redan förälskat mig i enstaka låtar som Slow Show och Available men inte riktigt tagit till mig helheten. Jag satt på ett helvetiskt varmt tåg någonstans mellan Lissabon och en potentiell nudiststrand. Mitt huvud dunkade mot väggen när jag försökte vila det och svetten hittade hela tiden nya osexiga gömslen på min kropp att rinna in i. Jag och min dåvarande pojkvän lyssnade på samma iPod i varsitt hörlurspar (teknikens under). Vi tog oss igenom hela High Violet under tystnad. Det är The Nationals femte album som då hade kommit ut för ungefär två månader sedan. Det här är bra, konstaterade jag, väldigt bra.
Bara några veckor senare såg jag bandet spela på Way Out West. En oförglömlig upplevelse. Matt Berninger drack vitt vin, mumlade och hade sönder ett mikrofonstativ. Han skrek sina förtvivlade skrik på precis rätt ställen och de spelade alla de låtar som jag hoppats att de skulle spela.
Nästa gång jag såg dem blev på Cirkus i Stockholm. Matt Berninger var på strålande humör och delade ut vinflaskor till nyförlovade par. När spelningen nästan nått sitt slut klättrade han ut bland publiken. Jag fick hålla hans svettiga hand lite, och lyckades ta en närbild snett underifrån där man nästan ser in i hans näsa. Det är ett minne att vårda ömt.
Jag inser att jag låter som ett fanatiskt fan, men så är det egentligen inte. Trouble Will Find Me hann faktiskt ligga uppe på spotify i några dagar innan jag lyssnade igenom den, och jag har inga planer på att åka till Roskilde i sommar för att se dem till exempel. The National är inte en bästis på det sättet. De är mer en trygg gammal kompis som man bara träffar någon gång ibland. En som man inte måste lägesrapportera till veckovis för att känna sig säker på att vänskapen finns kvar. Den kommer alltid att finnas där när man behöver den.
I höstas flyttade jag in i mitt första helt egna boende, ett litet studentrum med sprucket handfat och smutsvita tapeter. Mina föräldrar hjälpte mig att köra dit alla saker. När de åkt satt jag ensam på den obäddade sängen och kände mig glatt förvirrad. Här skulle jag tydligen bo nu, men hur gör man för att bli hemma någonstans, bara sådär? Utan att egentligen tänka på det kopplade jag in mobilen i högtalarna som stod mitt på golvet. Jag bläddrade fram en lista med The National-låtar och satte på, högt. Sen började jag möblera. Det känns välkommet med en ny skiva nu, det var på tiden, även fast Matt Berninger inte skriker alls den här gången. Han låter nattsvarta barytonmantran ringla in i mitt öra, och i ärlighetens namn finns det ingen som kan göra det som honom heller.
Text: Josefina Linde