Titel: Liknelseboken – en kärleksroman
Författare: P O Enquist
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201303
ISBN: 978-91-13049519
Först och främst måste jag säga det är smått irriterande att se romanens omslag med en naken kvinnostjärt slingra sig över halva Stockholms t-bana. Det här är inte Femtio nyanser av honom! Ok nu fick jag det undanstökat – till recensionen.
Liknelseboken bär undertiteln, en kärleksroman. Det handlar om ett kärleksmöte mellan en ung pojke och en äldre kvinna. Pojken blir senare författare och han kan aldrig glömma denna första sexuella upplevelse som kan liknas vid en religiös uppenbarelse, en slags frälsning. Berättaren beskriver det som ett heligt rum som han fått dela med denna kvinna. En enda gång har han fått inträda i detta rum och han kommer att längta efter denna kvinna i hela sitt liv.
I Liknelseboken fortsätter P O Enquist att fiska i djupet av sina barndomsminnen. Vad som är fakta eller fiktion är inte så gott att veta. Men det spelar ingen roll. Det här är litteratur som söker efter sanningen och inte väjer för de stora känslorna; lusten, skulden, galenskapen, religionen, döden. Jag tror att västerbottniska Hjoggböle är inskrivet i himlen genom P O Enquists böcker. Han är en slags förkunnare.
Berättelsen består av ett virrvarr av minnen och referenser till tidigare böcker. Det är en fördel om man kan sin Enquist. Här figurerar Nedstörtad ängel som är en av författarens viktigaste romaner, Eeva-Lisa från Kapten Nemos bibliotek. Pojken från I lodjurets timma förekommer mycket i Liknelseboken. Pojken Siklund var inspärrad på sinnessjukhuset. Han vart tokut och fick en katt som kunde tala, en katt som var gud. Siklund tog livet av sig och trodde på återuppståndelsen.
I Liknelseboken finns också en annan viktig bok. Det är faderns anteckningsblock med kärleksdikter till hans mor. Men det är nio sidor utrivna. Fadern hade dött handlöst när han var ett litet barn. Detta block sänds till författaren under mystiska omständigheter drygt 70 år efter faderns död. Döden finns hela tiden närvarande i Liknelseboken. Författarens döda vänner verkar närmast hänga vid hans läppar medan han nedtecknar sina minnen.
Det finns mycket att säga om denna bok. Språket inte att förglömma, den uttrycksfulla bondskan. ”Lillpajken”, ”hon känt sig likt frussehimlen en vinternatt”, ”magan” och ”boka” – i detta fall är det boken Kim av Kipling som avses. Vilken mamman hade beslagtagit och så hade de gemensamt bett Frälsaren om förlåtelse.
Gud verkar kunna uppenbara sig i det mesta som P O Enquist skriver om. Inte så konstigt i och med att han är uppvuxen i väckelserörelsen. Men jag vill
avsluta med författarens ord om katten.
”Katten såg uppåt och framåt. Det var något helt framtidsinriktat med en katt.”
Text: Ulrika Bergman
En av norra Västerbottens ryktbara författare har kommit ut med ytterligare en bok. Det har nu blivit den kärleksroman han tidigare inte trott sig kunna skriva.
Det är inte underligt att det tagit emot. Hans tidigare ”bokahop” har nästan uteslutande handlat om verkliga människor, som han relativt ogenerat nyttjat som huvud- och bipersoner. I detta har han varit unik, för att inte säga extrem. Framtida litteraturforskning kommer troligen att visa att han har svenskt rekord, kanske världsrekord, i detta sätt att skriva romaner.
Att med detta realistiska/semifiktiva upplägg skriva en kärleksroman har nog varit svårt. Där tror man författaren på hans ord. För här måste det mest intima mellan två människor skildras, ”öppnandet av den innersta dörren” som författaren uttrycker det. Och hur gestaltar man då detta, om man måste blanda in nu levande eller döda kvinnor?
Men det har gått i ”Liknelseboken”. Och det med hjälp av en verklig, 51-årig kvinna, som författaren – 15-årig, snart 16 – får debutera och ”öppna det innersta rummet” med en varm sommardag på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården i Hjoggböle-trakten. Denna händelse spinner han alltså nu en kärleksroman kring, drygt 60 år senare, fast han lovade den 51-åriga kvinnan att aldrig berätta.
”Liknelseboken” är i vanlig ordning skickligt skriven och fångar läsaren. Men den ger en underlig känsla under läsningen och efteråt. Är det rätt att nyttja verkliga människor, så som författaren gör? Varför sviker han löftet till kvinnan på det kvistfria furugolvet? Löftet att aldrig någonsin berätta? Hon är död, när han skriver boken om deras kärleksmöte, men ändå. Ett löfte är väl ett löfte?
Och alla andra verkliga människor, författarens medmänniskor, de med hela eller delar av sina namn nämnda och de anonymiserade, men troligen ganska lätt identifierbara – är det rätt att skriva in dem i romanen?
Räknar man, finner man i ”Liknelseboken” närmare 60 verkliga personer, de flesta från norra Västerbotten, åtskilliga nämnda många gånger. Behövde verkligen alla dessa nämnas? Vad säger författarens släktingar, eller vad skulle de ha sagt? Vad säger familjen Larsson om att nyttjas och vad säger ”Lisbeth” om det? Liksom ”Malin Nordmark”, ”Tyra Nordmark”, farbror Birger, farbror Ansgar, ”Eriksson”, kyrkoherde Ollikainen, pastor Stjärne, doktor Hultman, Martin Lönnebo, Erland Larsson m fl, m fl?
Och dessutom, vad tycker den den 15-åriga släktingen till kvinnan på det kvistfria furugolvet, hon som dyker upp vid kvinnans begravning, sjunger en kärleksvisa, och efteråt pratar med författaren utan att få veta varför han är där? Veta får hon först när hon eventuellt läser ”Liknelseboken”. Om nu inte sista delen av sista kapitlet mot förmodan skulle vara fiktion.
Som sagt: åtminstone undertecknad får en underlig känsla under och efter läsningen av ”Liknelseboken”. Och frågar sig: saknar Per Olov Enquist förmåga att skriva 100-procentig fiktion? Kan han bara skriva romaner, om han får nyttja andra, verkliga medmänniskors liv och öde? Hur stor är man som författare, egentligen, om man kan skriva romaner bara på det sättet?
David Lundqvist
f d norra-västerbottning
Märsta