Artist: The Knife
Titel: Shaking the Habitual
Betyg: 3
Idag är dagen, den är äntligen här. Skivan som alla vettiga människor väntat så länge på. Bara tanken på syskonen Dreijers senaste kreationer har gett mig svettningar sedan det blev officiellt att en ny skiva var på infart. Så nu är den alltså här, Shaking the Habitual med sitt skrikigt rosa omslag. Recensionerna har duggat tätt senaste veckan och min är den senaste och förmodligen sist skrivna. Om och om har jag lyssnat på denna skiva, i alla möjliga situationer och tider på dygnet. Jag har ännu inte helt bestämt mig, ena stunden är den fantastisk, andra stunder vill jag bara kasta musiken i papperskorgen och rota fram Deep Cuts. Det är en tung, svår skiva och min trötta hjärna kommer behöva minst två månader till för att smälta allt, men jag gör ett försök att leverera en halvt förståelig text om innehållet på detta rosa album.
När jag tänker på The Knife i dagens läge så tänker jag att man är i en amerikansk skräckfilm, en sån där riktig klyschig jävel. Deep Cuts från representera början, bubbelgummiga tonåringar på väg mot det okända, glada, dansiga melodier (och kanske lite ledsamhet). Det går ett tag och sedan kommer Silent Shout, det börjar mörkna, det är mysigt men lite obehagligt. Någonting okänt är på väg, någonting dåligt, kanske, eller bara okänt. SHAKING THE HABITUAL KOMMER, skog, död, mörker, aggressivt dunkadunk, oidentifierbara stämmor. Du slukas upp, vet inte av vad. Det är dimmigt, galet, kanske lite mysigt men mestadels bara ett jävla kaos. När det är över pustar du ut, du överlevde. Känslan är överväldigande, vet inte om jag ska skratta ett gråta. Har jag varit med om någonting bra eller dåligt? Det är någon som har tagit droger, om det är jag eller The Knife vet jag inte riktigt, jag måste gå ut och ta luft. Puuuh!
The Knife är är svåra, varje gång jag försöker lista ut tanken bakom så får jag bara huvudvärk, det är mycket. Det är konst och det är inte för alla. Jag vill älska The Knife, Deep Cuts har hängt med mig i tio år och har verkligen betytt massor, men det börjar kännas lite som ett dåligt förhållande. Kärleken finns där, men jag fattar bara inte, vi har nog glidit isär. Vi har dock några fina stunder 2013.
A Tooth for an Eye är en bra introlåt, men den ger helt fel bild om vad som komma skall. Den är lite ceremoniell på något vis, man vill pryda håret med fjädrar, måla ansiktet med streck och dansa regndans. Without You My Life Would Be Boring, det kan hända att jag mest gillar titeln. Jag vill sjunga låten för min pojkvän när jag ska vara gullig, fast det kommer jag nog inte göra. Sjunga alltså. Ready to Lose, skivans sista låt, är lagom rörig och faktiskt väldigt, väldigt bra. Den bästa låten på skivan, med hästlängder.
Jag vill försöka sammanfatta skivan på något fint sätt, ett sätt som inte får mig att framstå som helt oklok, men jag kan inte göra det just nu. Så jag tänker avsluta med ett sista sak. Old Dreams Waiting to be Realized är så jävla bullshit. Låten är 19 minuter lång och innehåller, om vi ska vara helt ärliga, ingenting av värde. Den känns lite som ett hån för någon jävel kommer sitta där och tycka ”fan vad djupt” bara för att det är The Knifes stämpel på den. The Knife har lite den makten över oss, skulle Karin Dreijer bajsa på ett blått ark och hällt ketchup på så hade folk älskat det.
Nä, ni får nöja er med en svag trea, som kanske växer, vi får se.
Bästa spår: Ready to Lose