Från vänster till höger på bilden ser vi Neil, Kimberly och Reid som tillsammans utgör The Band Perry.
Ett stenkast från centralstationens uppgång mot Klarabergsviadukten ligger Waterfront. Ett exklusivt kongresscenter som ibland förvandlas till konsertlokal. Just den här novemberkvällen hinner jag skymta en och annan cowboy-hatt på vägen dit för att intervjua syskontrion The Band Perry som för två år sedan gav ut sitt självbetitlade debutalbum. I början av 2013 kommer bandets ”svåra andra album” och senare på kvällen ska de agera förband åt Brad Paisley.
När jag kommer in i konferensrummet som ikväll blivit The Band Perrys loge hinner jag knappt sätta mig innan Kimberly, bandets sångerska, vidögt berättar att det är deras första Sverigebesök någonsin.
– Vi älskar historia och Stockholm är en stad som har mycket historia och djup att bjuda på. Idag besökte vi Vasaskeppet. Bara att strosa runt i staden är som en historielektion, att se alla historiska byggnader får en typ att vilja flytta hit.
Hur skulle ni beskriva er nya singel Better Dig Two?
Kimberly: Den är en hel vecka gammal och vi premiärspelade den på CMA som är världens största gala för country-musik. Det är liksom den ultimata kärlekssången, inte ens döden kan skilja er från varandra.
Neil: Vad jag gillar med den är det dramatiska beatet med plötsliga avbrott. Trots att folk inte känner till låten ännu kan de inte hålla sig ifrån att dansa. Den har blivit en viktig vändpunkt i våra konserter.
När ni spelade låten på CMA använde ni er av en imponerande lasershow. Kommer ni fortsätta med det på turnén?
Kimberly: Det kan ha varit första gången laser användes i en countryshow – så nu är vi bortskämda – men det behövdes för att göra låten rättvisa när vi spelade inför hela country-communityt.
Är Better Dig Two representativ för resten av kommande albumet?
Kimberly: Den representerar en del av den nya skivan. Varje låt bygger på en egen idé så den utgör en av elva element. Better Dig Two utgör definitivt en av albumets mörkare och vassare sidor.
Reid: Som Kimberly säger så lever varje låt ett eget liv. På första skivan handlade låtarna om kärlek och om att hitta sina egna fötter att stå på, men nu tar vi upp olika ämnen så du kan relatera till någon låt oavsett var du befinner dig i ditt liv.
Kimberly: Vi håller fortfarande på att välja ut vilka elva av de arton låtarna vi har spelat in som ska komma med på plattan. Överlag skulle jag säga att självständighet – i eller utan ett förhållande – är ett tema.
Reid: För mig är temat pionjäranda – att upptäcka vad som fortfarande finns att hitta.
Valet av producent föll på Rick Rubin. Varför valde ni just honom?
Kimberly: Han är en av våra hjältar. Oavsett om han producerar hiphop, metal eller americana så handlar det för honom helt och hållet om låten och i country är det ju låten som är hjärtat. Att arbeta med honom var en utmaning så vi var tvungna att växa upp lite.
Neil: Vilken producent du väljer bidrar till att forma albumet. Rick uppmuntrade oss till att få ut det bästa av oss själva och gav oss självförtroendet att handkas med den nervositet som ens ”svåra andra album” innebär.
Vad har ni influerats av på nya skivan?
Kimberly: Pappa var ett stort rock’n’roll-fan, så vi fick lyssna på en hel del Led Zeppelin under vår uppväxt. Det var vår mamma som gillade country.
Neil: Sedan växte vi ju upp i närheten av Smoky Mountains som är ett starkt fäste för bluegrass.
Kimberly: Vi har även lyssnat mycket på Michael Jacksom samt Jay-Z och Kanye Wests gemensamma projekt. På sistone har just rytmiskt driven musik varit en stor inspiration.
När jag kom hit såg ja folk med cowboy-hattar stå utanför. Hur stort är country egentligen i Europa?
Reid: Det känns som att det är högkonjunktur för tillfället. Det finns så många olika stilar, alltifrån det traditionella till country med påbrå av pop och rock.
Kimberly: I staterna spelas country på alla de populära radiokanalerna. If I Die Young blev en radiohit. Jag vet inte hur det är i Europa. Det här är en av våra första konserter utanför USA, men än så länge har vi fått ett varmt mottagande.
Foto: Emma Andersson