Chernobyl Diaries
Betyg: 3
Premiär: 8 juni 2012
Googlar man på Chernobyl Diaries får man nästan bara upp skit, i nästan varenda recension jag läser innan jag går och ser filmen läser jag hur kass den är. Så när jag slår mig ner i biomörkret för att se skaparna av paranormal activityfilmernas nya rulle är mina förväntningar knappt en centimeter höga.
Filmen inleder med ett gäng söta amerikaner som är på Europtripp. Väl i Kiev möter de upp med den enes storebror som naturligtvis övertalar gruppen att följa med på extreme touristing som hans nyfunne vän Uri leder. Ungdomarna skuttar glatt in i en van med ett till par glada, nykära turister, vanen rullar igång och alla åker till Pripyat. När gruppen kommer fram till staden får de inte komma in då militären har ”underhållningsdag” men detta hindrar ej våra kära amerikaner att på annat sätt ta sig in i den övergivna staden. Väl inne, lagom till mörkrets fall äter någon upp kablarna till vanen och ungarna är fast. Mystiska ljud dyker upp, vem är det som skriker i den övergivna staden?
Chernobyl Diaries är inte nyskapande, det är ingen film man vill äga på dvd och den kommer inte vinna några Academy Awards för sitt briljanta skådespeleri eller manus, men det är någonting med filmen som gör att jag ändå tycker om den, när man kommer in i den så blir den rätt spännande tillslut och den har en del ”hoppa-ur-stolen” moment.
Är du lättskrämd och inte jättepetig med vad du lägger dina pengar på så är detta filmen för dig. 
Chernobyl diaries är ingen toppenfilm men den är långt ifrån så dålig som många finkulturella snobbar försöker påskina. Det mest framträdande är det mycket goda skådespeleriet som känns äkta och trovärdigt. Att ”Uri” ser ut som en karikatyr av en ryss är kanske lite överdrivet men understryker öststatskänslan, som når sin kulmen i ”Pripjat” – för det är tyvärr inte i den verkliga staden Pripjat filmen är inspelad i. Istället används ett gammalt övergivet militärbostadsområde i Ungern som fond åt storyn. Tyvärr är händelseförloppet sävligt förutsägbar. Visst, man hoppar till ett antal gånger och det är förstås kul, men det kunde gott varit oftare och lite läskigare. Men som helhet är det en enkel lågbudgetproduktion som föll mig i smaken. Givetvis är den stora behållningen den övergivna rostiga och förfallna miljön men även dialogerna och det snygga fotot gör sitt till. Sevärd, men helst på dvd.