Filmrecension: Någon annanstans i Sverige

Titel: Någon annanstans i Sverige
Betyg: 1
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 16 december 2011

Redan från första början, med de inledande bibliska talen, görs det klart för en att man kommer få besöka en ort av mindre karaktär. Vilket i sig är en rätt så givande tanke, rent innehållsmässigt. Men icke. Man gör nämligen ingenting mer med den formen, som att påvisa instängdhet eller grann(o)sämja. Trots att man pratar om en speciell samhörighet verkar alla vara frånskilda från varandra, utan någon speciell länk som binder dem samman. Ett mindre samhälle framstår här som en större ö där varje invånare bor långt ifrån varandra och talar olika språk. Det blir alltså rätt snabbt tydligt att regissören Kjell-Åke Andersson har haft ett stort svart hål i sin vision (och ironiskt nog läggs det ett helt svart pussel i filmen) och hur den skall gestaltas. Istället har man tyckts fokusera sig på den småroliga vardagshumorn som ändå väcker filmen till liv.

Handlingen är inte mycket att orda om. Några grupper människor gestaltas (halvdant), saker händer precis som det alltid gör när livet har sin gång och tillsist sammanstrålar de efter en serie händelser. Man knyter ihop allting i en snygg säck, enligt en säker mall, men gör knappast någon ”De ofrivilliga” av det. Verkar bara ha blundat och hoppats på det bästa, av en mindre krävande publik. Att man dessutom inte fått ut speciellt mycket ur sina skådespelare som Helena Bergström (som borde få pris för sämsta gråt-prestation i film någonsin), Mikael Persbrandt, Marie Richardson och Björn Bengtsson gör en förvånad. Det känns mer som man använt alla dessa stora namn som imponerande exteriör som ska locka publik, inte för sina nuvarande insatser utan för de som varit. De verkar liksom sova genom sina uppläsningar, för att vakna till några korta stunder då och då. Små, ointressanta, rörelser framåt. Ett i taget. Eller snarare fem steg bakåt, två steg fram. Hade betraktaren tillåtits backa undan lite kanske det hade liknat dans, men nu får publiken istället allting övertydligt presenterad och hela alltet inslängt i ansiktet.

Men på tal om humor och karaktärer, så finns det till råga på allt en konstig kuf som inte verkar ha någon större roll än att dyka upp på fel plats vid fel tidpunkt för att skapa ofrivillig humor. Få publiken att skratta lite till. Men inte med honom, utan åt. Helt avskärmad från filmens ö och övriga medborgare (så gott som, i alla fall, mot slutet ges han en motspelare) går han bara runt och lyssnar på musik. Har ingen annan roll än att bli utskrattad eftersom han är konstig med stort k. Men även om man under vissa stunder lägger tassen över ansiktet eftersom man skäms över att man ändå fnissar åt tokigheterna han hamnar i, är det inte bara svårt utan omöjligt att skaka av sig smaklösheten i att slänga med denna outsider just av denna anledning. Inte för att förstärka handlingen utan för att filmen tydligen behövde en clown. Så givet är ju att vi ska skratta åt någon som redan är utsatt i samhället, som står utanför norm och socialt accepterad plattform. Vilket känns som en mobbnings-mentalitet som snarare hör hemma på dagis, men som tyvärr följer med många vuxna människor upp i åldrarna. Till jobbet, och tillsist graven. Dit den här filmen bör ta sig utan att någonsin passera gå.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, svensk film