The Smashing Pumpkins, Annexet
Betyg: 2
Att The Smashing Pumpkins tillhör nittiotalets mest inflytelserika band verkar alla vara överens om, frågan är snarare var de befinner sig i dagsläget. Billy Corgan är ju, som ni säkert vet, den enda kvarvarande originalmedlemmen.
Visst, pumporna ligger bakom mästerverk som ”Siamese Dream” och ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” men ikväll låter de mest som vilket mediokert coverband som helst.
Även om Billy Corgan ser ut som Fester från Familjen Addams är han fortfarande en gitarrgud och när de väl hittar groovet blir det faktiskt nästintill maskiniskt tungt men för det mesta känns det tyvärr som att han varken har idéer eller ambitioner.
Jag har alltid varit ett fan av deras mer melodiösa sida (låtar som ”Tonight, Tonight” och ”Disarm” går inte att ogilla) men jag insåg snabbt att kvällens konsert framför allt skulle handla om psykedeliskt mangel. Fokus låg på kommande skivan ”Oceania” som, om möjligt, verkar bli snäppet sämre än comeback-albumet ”Zeitgeist” från 2007. Efter två timmar spelades en slapp version av ”Cherub Rock” och konserten tände till för första gången. Gäsp.
Bäst var scendekoren som med hästlängder överglänste 60-70 procent av musiken. De mystiska lanternorna och den kalejdoskopiska backdropen var mäktigare än samtliga nya låtar tillsammans.
”Oceania” kommer vara MYCKET bättre än ”Zeitgeist”. Bland de första 10 låtarna av ”Teargarden…” finns i alla fall fyra riktigt bra låtar. ”Tom Tom”, ”Lightning Strikes” är två av dem; det låter bättre än på länge! Den sistnämnda spelade de faktiskt och den är fantastisk live! Att publikkontakten var obefintlig och fokus låg på att spela främst nya låtar är helt okej. Jag har sett bandet 5 gånger och vill INTE se samma ”hits” varje gång. Nej tack. Hellre någonting nytt som är på väg ut.