The Cure har under sin över trettio år långa karriär hunnit genomgå en hel del medlemsbyten fast för det mesta har det handlat om samma personer som försvunnit och komma tillbaka igen. Efter den episka spelningen på Bestival den tionde september stod det klart att keyboardisten Roger O’Donnell, som varit med i bandet till och från ända sedan 1987, återigen var en permanent bandmedlem. Kulturbloggen passade därför på att ställa honom några frågor.
Hur känns det att återigen vara involverad i The Cure?
Underbart.
Hur var det att träffa de gamla bandkompisarna igen?
Det kändes som att det inte ens hade gått en vecka men att allt under den tiden hade blivit till det bättre.
The Cure är ett band som betyder mycket för många människor, vad betyder The Cure för dig?
Jag har ägnat halva mitt liv åt The Cure så jag skulle inte kunna byta ut det mot någonting annat.
Har du något favoritminne från din tid i The Cure?
Alldeles för många för att de ska kunna kondenseras till ett specifikt favoritminne.
Tidigare i somras åkte ni till Sydney för att framföra era tre första album i sin helhet. Finns det tankar på att göra något liknande igen?
Vi lever i nuet så det finns inte så mycket jag kan berätta om framtiden.
Du verkar vara den medlemmen som är mest involverad i sociala nätverk. Vad tycker du om sociala nätverk?
Jag älskar människor så jag omfamnar allt som gör det enklare för mig att komma i kontakt med dem. Jag älskar att träffa nya människor och höra om deras liv.
Det ryktas på nätet om att ni ska släppa ett mörkt syskonalbum till 4:13 Dream. Vad kan vi förvänta oss av The Cure den närmsta framtiden?
Som jag sa, vi lever i nuet så planer existerar inte längre för oss.
Du har även gjort fantastisk musik på egen hand. Var hittar du inspiration till att komponera musik?
Min inspiration till att uppträda och komponera musik kommer någonstans djupt inombords och jag kan inte förneka det. Det är något som verkligen intresserar mig och jag ska skriva en bok om det så småningom.
När började du skriva musik?
Jag började skriva musik samtidigt som jag lärde mig spela instrument. För mig går det hand i hand och jag förstår mig inte på musiker som kan spela men inte skriver något eget.
Vad driver dig till att skriva musik och har drivkraften förändrats genom åren?
Nej, jag tror jag drivs av samma saker som jag alltid gjort. Jag har hänt att jag tappat tappat drivkraften några gånger men den har alltid kommit tillbaka. Svårt att förklara, det är som ett djupt rotat behov. Jag älskar också att göra folk glada så underhållningsfaktorn är alltid där. Jag vet inte om jag alltid lyckas underhålla men jag försöker.
På nätet cirkulerar det ett antal YouTube-klipp där du visar upp dina Moog-syntar, vilken är din favoritsynt?
Jag måste säga att pianot är min favorit men jag återvänder alltid till Moog-syntarna så de är en stark tvåa. Det är de som är min röst. De tillåter mig att väldigt enkelt uttrycka mig musikaliskt.
Du var även involverad i ett projekt som kallades Quieter Trees, vad var det för något?
Quieter Trees var ett väldigt storartat projekt från början till slut. Det var inspirerat av en tavla av David Hockney som hette Bigger Trees, en enorm tavla som jag bestämde mig att förklara musikaliskt med hjälp av en orkester. När den hade premiär i London framfördes den av väldigt unga musiker vilket gjorde det till ett ännu mer speciellt projekt. Jag kommer framföra den en gång till med en kammarorkester i Toronto i november. Jag hade aldrig tidigare skrivit musik för så många människor men det var väldigt givande så jag hoppas kunna göra något liknande igen.
Har du några tankar på att komma till Sverige och har du några minnen från tidigare gånger du varit där?
Om någon vill att jag ska spela där så kommer jag gärna dit. Jag har fantastiska minnen från 1996 vilket var senast jag var i Stockholm.
Vad har du för intressen utöver musik?
Jag älskar rallyn, Grand Prix-lopp för att vara specifik, och bilar.