I tisdags kväll (9/11) var jag åter igen på balett, kanske på grund av att jag fick blodad tand när jag såg ”Svansjön” på biograf Spegeln i Malmö. Det var ju en direktöverföring direkt från Kungliga Operans stora scen.
Fast den egentliga anledningen till att jag såg ”Manon” handlar nog mer om att jag misslyckades med att få en biljett till ”Aniara” på Stockholms stadsteater och när detta var ett konstaterat faktum bestämde jag mig snabbt för att jag inte hade lust att åka tillbaka till hotellet ute i Älvsjö.
Om inte föreställningen är slutsåld får man ju biljetten till halva priset. Dessutom skulle jag inte hinna till någon annan scen eftersom många föreställningar börjar kl: 19:00.
Enligt Operans hemsida handlar ” baletten om en ung kvinna som är vacker och helt amoralisk, en ung man som för hennes skull dras i fördärvet. Med poetisk känslighet och dramatisk kraft skildrar den brittiske koreografen Sir Kenneth MacMillan en av världslitteraturens stora kärlekshistorier, den mellan Manon och Des Grieux. Manon fascinerade redan på 1700-talet då Prévosts roman gavs ut och har sedan fortsatt att fängsla både opera- och balettpublik. MacMillans balett från 1974, med Nicholas Georgiadis överdådiga scenografi och kostymer, har tagit fasta på de unga älskandes förtärande passion, men också på samhällskritiken, berättelsen om korruption, kättja och idealism i 1700-talets Frankrike”.
Jag är ju egentligen en stor operaälskare så historien och musiken är jag väl bekant med fast då i form av Puccinis första stora succé ”Manon Lescaut” som jag för övrigt såg för ett år sedan också på Kungliga operan och som jag dessutom planerar att se på Den Jydske Opera i Århus.
Det var en mycket vacker föreställning men om sanningen skall fram så gillade jag inte musiken. Inte för att musiken inte var tillräcklig vacker och njutbar utan det handlar nog mer om att jag inte hade förstått att musiken, som var komponerad av Jules Massenet, bestod av musik från hans samlade produktion av bl.a olika operor.
Det kan naturligtvis också bero på att jag hela tiden hade Puccini´s musik ringande i öronen. Det är naturligtvis inte rättvist kanske att göra så, men det är nog den enda förklaring som jag kan prestera.
På grund av min relativa vana vid att gå på balettföreställningar avstår jag från att delge mina läsare min uppfattning om dansörernas insatser, men därmed inte sagt något som helst negativt om deras insatser, som ju av döma av den övriga publikens bifall inte lämnade mycket i övrigt att önska.
Vill du veta mer om handlingen i ”Manon” besök operans hemsida
Mer om Manon kan du läsa på Kaffekopp och cigarrettrök
Läs även andra bloggares åsikter om Manon, klassisk balett, Kungliga Operan
[…] Mer om min upplevelse kan du läsa på Kulturbloggen […]