Är det mörker eller finns hopp?

När jag såg DN i morse kändes det rätt mörkt.

Några siffror som är del i nuvarande högerregeringes bokslut:

Den rikaste procenten har fått 25 gånger mer
Den enskilda procentenhet (1 %) som tjänar bäst har fått lika mycket genom regeringens politik som 25 % av svenska folket tillsammans. (RUT)

Långtidsarbetslösheten biter sig fast
Antalet långtidsarbetslösa har ökat med 140 personer per dag det senaste året (SCB) Trots många arbetssökande misslyckas 1 av 5 rekryteringsförsök pg. att de arbetssökande saknar rätt kompetens.(Svenskt Näringsliv)

Till det kommer en mängd annat. Som att högerregeringen inför FRA-lagen och Ipredlagen, att de gjort regler som gör att långtidssjuka blir av med sin sjukpeng och överhuvudtaget att det som styr samhället är tanken att bara de som är unga, friska, starka räknas. Att den som blir gammal eller sjuk inte räknas med längre.

Det kändes mörkt.

Ovanpå det är det jobbigt att vara sjuk, som jag är nu. Så jag gick en promenad, satte mig i en lekpark och tog en bild som talade till mig, som speglade den känslan jag hade. Tankarna flöt iväg med bilden och den vy jag hade.

———-

En vidsträckt, platt yta breder ut sig. Jag tar en bild med min mobiltelefons kamera.
Gräset är junisommar-ljusgrönt.
En doft av nyklippt gräs letar sig in i min ena näsborre, den som inte täppts till av efterdyningarna till tårarna. Lite ilsket blinkar jag till, vill få bort de efterhängsna våta dropparna i ögonen.
Ett smatter hörs av en motorgräsklippare.
Någon som fått något av de få sommarjobben för ungdomar har några veckor tjänst som parkarbetare, kör på en gräsplätt längre bort.

I jämna rader ligger det avklippta gräset på den här utsikten. Det avklippta gräset är mörkare, militärgrönt.

Längst fram på bilden, knappt synligt, till vänster, finns ett stort helt naket kraftigt träd. Undrar varför inga små yrvakna knoppar kommit? Kan det vara klimatförändringen?

Längs kanten av gräsplätten bildar olika lövträd en mur. Ett av träden är ett sådant vackert med röda löv.
Till höger, knappt synligt på bilden, finns en kal klätterställning.
Inga barn klänger där.

Utspridda på gräsplättor: några stora ensliga stenbumlingar.
De skulle vara trevliga för en föräldraledig pappa att sätta sig på och ha saftpicknick med sina små telningar.

Men det är tomt.
Ödsligt.
Inga barn hoppar omkring, bara någon ensam kråka kraxar hest.
En mås sveper förbi i luften, utan att säga något.

En bra bild av mig. Så tom känner jag mig.
Vad har jag satt för spår i världen?
Lika bortklippt som gräset och kommer att svepas iväg med nästa vindpust.

Inne i mig finns lika lite glädje som gräsplätten är övergiven av liv.
Men någon fladdrar till.
En skugga, knappt skönjbar, vinkar till i gräset.
En liten, liten brungrå sparv sätter sig på den kala grenen på det tomma trädet.

Då upptäcker jag det:
Längst till höger i min synfält, nästan dolda av klätterställningen, där sitter de.
Två personer på en filt.

En skata landar mitt på bilden, traskar lite fram och tillbaka och vippar på sin stjärt.

.