Det finns en ny sorts stress som smugit sig in i mitt liv. Den låter inte mycket, blinkar inte i mobilen och går inte att mäta i steg eller puls. Den sitter i bakhuvudet och viskar: du borde ha köpt biljetten redan.
Konsertstressen brukade handla om att hinna i tid, är jag ledig, om sista tunnelbanan hem. Nu handlar den om något helt annat – om framtiden. Om kalenderblad som ännu inte vänt, men där besluten redan förväntas vara fattade. För vem vill egentligen köpa biljett till The Undertones på Södra Teatern i slutet av september 2026 redan nu? Eller slå till på The Crown på Kollektivet Livet den 18 december 2026, när julen 2025 inte ens hunnit bli ett minne?
Ändå är det precis där vi är. Även de mindre konserterna släpps allt tidigare, som om arrangörerna och publiken tillsammans bestämt sig för att framtiden är ett bristtillstånd. Om du inte säkrar din plats i dag, finns det inget i morgon. FOMO har blivit ett bokningssystem.
Det märkliga är att det inte ens handlar om de stora arenanamnen längre. Det är inte Oasis i Cardiff eller Radiohead i Köpenhamn. Det är klubbgig, kvällar som borde få leva lite farligare, lite lösare. Spelningar där man ska kunna bestämma sig samma vecka, samma dag – på känsla. I stället förväntas man ta ställning till sitt framtida jag: Kommer jag vara frisk? Ledig? På humör? Kommer livet ha kommit emellan?
Och någonstans där uppstår stressen. Inte av att missa konserten – utan av att kanske missa den. Av vetskapen att biljetterna kan vara slut den dag då lusten äntligen infinner sig. Det är en märklig paradox: vi ska planera det spontana.
Jag vill inte leva i ett liv där jag i januari 2026 sitter och köper biljetter till december 2026 med samma allvar som en pensionsplacering. Jag vill inte väga konserter mot varandra som om de vore flygresor med dynamisk prissättning och begränsad tillgång på framtid.
Samtidigt vet jag hur det slutar. Med ett utsålt-meddelande. Med ett ”fan också” i magen. Med den där irriterande efterklangen av att man borde ha köpt biljetten. För stressen är dubbelriktad: antingen köper du för tidigt – eller ångrar dig för sent.
Kanske är det priset vi betalar för ett levande musikliv där även mindre spelningar betyder något. Kanske är det bara ännu ett tecken på att vi vill ha kontroll över det okontrollerbara. Eller så behöver vi helt enkelt bli bättre på att acceptera att man inte kan vara överallt, inte höra allt, inte leva varje möjlig kväll. Även om jag faktiskt försökt detta. Jag var ute i mer än tre kvällar per vecka under 2025, i genomsnitt.
Men just nu, när framtidens konserter redan knackar på dörren, längtar jag tillbaka till tiden då en biljett var något man köpte för att man ville gå. Inte för att man var rädd att inte få chansen.