Av Malin Axelsson fritt efter Rachilde
Regi: Malin Axelsson
Scenograf & kostymdesigner: Anna Dolata
Ljusdesigner: Ilkka Heikiö
Koreograf: Soledad Howe
Mask- och perukdesigner: Suz Åberg
Kompositör: Malin Dahlström (också sångtexter i samarbete med Malin Axelsson)
Livemusiker: Ossian Ward
Medverkande: Maria Johansson Josephsson, Rebecca Riggio, Nina Haber, Sanna Hultman, Lukas Feurst och Dejmis Rustom Bustos
Urpremiär 7/9 2024 på Stora scen Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 28/9
Flitens lampa lyser på Folkteatern. Vad som beskrivs som en musikalisk hyperdekadent show är redan höstsäsongens andra premiär. Monsieur Venus skulle ursprungligen fått sin premiär vid en tidpunkt då pandemin omintetgjorde planerna, framflyttandet påverkade naturligt nog ensemblens utseende. För ett par veckor sedan begicks premiär på en bearbetning av Kent Anderssons Flotten med sex amatörer i rollerna. Samma skådespelare under ledning av samma rutinerade regissör medverkade också härom året i Sandlådan, en annan milstolpe inom Gruppteatern av samma ikoniska dramatiker. Bestämde mig i efterhand för att låta bli att recensera båda uppsättningarna, på grund av jag varken blev påfylld med nya insikter eller stimulerades av mångbottnat agerande (somliga kollegor värderade uppsättningarna annorlunda) trots placering alldeles intill scen. Fann uppsättningarna tämligen platta. Min tumregel är att hellre avstå än att lägga tid på att motivera varför ett verk beklagligtvis inte håller måttet. Till saken hör en instinktiv motvilja mot förekomsten av woke, en förödande lära.
Finns däremot massvis av utmanade stoff och spännande sceniska lösningar att gå igång på i Malin Axelssons grandiosa produktion. Förvisso ingen orkester, ingen kör utöver ensemblen eller statister och högst avsiktligt går vi miste om det på teatrar så populära hjälpmedlet videoteknik. Men låt oss börja med pseudonymen Ratchilde, egentligen franske författaren och dramatikern Marguerite Vallette-Eymery, vars genombrott i unga år rönte avsevärd framgång även om skandalösa Monsieur Venus (1884/ nyutgåva 1977) orsakade en fängelsedom i Belgien. Symbolisten höll tidigt i livet litterära salonger, hade många förhållanden med både män och kvinnor och upptäckte såväl Colette som Alfred Jarry. Hillevi Norburgs belysande miniessä i medföljande programhäfte rekommenderas.
För det lilla persongalleriet övergår ofta begär i rena excesser. Spärrar saknas vilket medför att under påverkan från droger eller sexuell besatthet uppvisas monsterliknande beteende. Man flippar helt enkelt ut emellanåt. En replik eller möjligen sångtext frågar sig ”när går man över en gräns?” Dock, ska framhållas att åtskilliga repliker refererar till dekadenternas idévärld och ett par gånger uppstår meta-blinkningar till nutid. Teman som klass, kön och konst diskuteras kontinuerligt. När det funderas på hur hur man bejakar sina drivkrafter hävdas att ”jag kan bli vem som helst, till och med mig själv.”
Gränser överskrids i en rörelse som anammades av utlevande individer i brytpunkten mellan romantik och modernism. Ohämmad hedonism praktiserades som en ”sista spasmodisk rysning av vällust” (H. Norburg). Dramat sätts igång när Rebecca Reggio i huvudrollen som den uttråkade adelskvinnan Raoule de Vénérande besöker floristen Jaques (Lukas Feurst) för att beställa en mask till den spektakulära maskeradbal som kallas Grand Prix (välgörenhetsbal i Paris). Mycket åtrå, utsvävningar, excentriska handlingar och filosofiska utläggningar följer, vilka varvas med sånger framförda av ensemblen jämte en fräck mix av nyskriven musik.
Färggrant ombonade scenografin är överdådig byggd på höjden. Mycket händer på ställningar, i trappor, på avsatser, på roterande rundel belägen på scenens centrum, i skrymslen och till och med bland publiken på nedre sektion sittandes vid cafébord. För att förstärka draget av dekadens har en bar inrättats i omedelbar anslutning till scenen, vilket påminde om hur det fungerade i Rövarna för några år sedan. Dockorna signalerar skapandet av en fantasivärld. Noterar avskalad, stram dekor. Återkommande komik uppstår när någon får hembesök, vilket markeras genom samma lustiga knacka-på-dörren-manöver. En ritual som ingår i överenskommelsen med åskådarna.
. En central roll bärs upp med pösigt domderande elegans av Maria Johansson Josephsson i egenskap av vår ciceron, ett tillägg av regissören. Denna sångcoach, kompositör, konsertsolist och lektor i musikalisk gestaltning spelar en imposant figur (kan utseendemässigt ha lånat drag av Buster Keaton som hon gestaltat), vars lott det är att förklara skeenden. Dessutom ser hon till att välkomna publiken med välfunna improvisationer – närvarande kulturpolitiker och kritiker ifrågasätts, deras verksamhet får sig en släng av sleven – görs delaktig och osäker genom att utsättas för frågor. Musikaliska showen/ pjäsen smygstartar med hennes kallprat. Samma ”integritetsupphävande” förekommer också enstaka gånger från resten av ensemble. Johansson Josephsson anför magnifikt i egenskap av regissör. kommenterar kvalitetsbegrepp, ifrågasätter slentrianmässiga moden inom teatervärlden och avgör utgången i dueller. Vad är fejk och vad på riktigt, hur ska pistolen det viftas med betraktas?? Kan tänka mig att Axelsson uppmanat sina skådespelare att bre på, inte vara rädd för att anklagas för överspel. Tacksamt tas därför ut vidlyftiga svängar på scen.
Sanna Hultman som också ägnat sig åt att regissera och varit konstnärlig ledare för Folkteatern Besöker har jag sett i ett tjugotal uppsättningar. Gör i maxade rollen som nipprig faster fascinerad av de fattigas smuts tillika organisatör av Grand Prix, en på samma gång minnesvärd och humoristisk gestaltning. Nina Haber porträtterar Jaques syster vars försörjning ter sig pinsam för omgivningen, fast för egen del lyser hon av självkänsla. Haber, känd från Gruppen, monolog och otaliga produktioner på Folkteatern, odlar ett rättframt kavat och förföriskt rörelsemönster. Männen som spelar livsöden från skilda klasser i samhället, båda beroende av Raoules knycker, tillhör däremot de vilka bara setts enstaka gånger i Göteborg. Medan den ene agerar desillusionerat cool och fysiskt, virrar hans veka antagonist (baron och soldat) runt som en desperat friare. Kul att diametralt olika maskulinitet exponeras i en uppsättning där kvinnor genomgående agerar subjekt.
Musiken av Malin Dahlström från Nikki & The Dove gör definitivt avtryck. Har tidigare hört hennes musik i en produktion på Backa och Publiken på Göteborgs Stadsteater. Det sällsamma är att tonspråk hemmahörande i sent 1800-tal med kör och opera-stuk raffinerat blandas med nutida elektroniska sound. En del av sfäriska musiken är förinspelad. Ende livemusiker i aktion är Ossian Ward, främst en jazzigt driven trumslagare jag recenserat mycket uppskattande i konstellationer som Kallerdahl- Lindgård – Ward och HOME Collective. Stundtals understryker han skeendet eller ackompanjerar sångerna, ett par gånger brister han ut i omtumlande massiva crescendon. Spelar därtill som synes gitarr på ett finurligt stämningsskapande sätt. Föräras dessutom en stum biroll, någon som överlägset förser andra behövande med cannabis eller annan narkotika ur sortimentet.
Mask- och perukdesigner förtjänar beröm liksom koreograf och ljusdesigner. Och ensemblen levererar unisont och i ett par fall i solon fullgoda sånginsatser. MEN premiärföreställningen varade i cirka 3 timmar och 15 minuter inklusive paus. Att inte dramaturgen invände. lyckades förmå vad som sägs vara en av Sveriges mest spelade dramatiker att noga tänka igenom formatet. Hur den uppdaterade Monsieur Venus kryddad med en drös svärord och tidstypisk könsproblematik slutar ska givetvis inte avslöjas. Men även om det krävdes att man skulle behöva redogöra för upplösningen skulle jag famla. Undrade minst sista halvtimmen när slutscenen skulle inträffa, tappade intresset för hur det skulle gå. Obegripligt att det effektiva knepet ”kill yor darlings” inte tillämpats. Trodde absolut att koncentrationen skulle upprätthållas. Kanske ska denna resa mot dekadens hjärta ses som en irrfärd.
PRESSFOTON: Jenny Baumgartner