v 3 2024 15-19/1
Lunchteatern, Göteborgs Stadsteater
Tycker det är fint, rent av storartat, att familjer gör något konstruktivt tillsammans som att uppträda inför förväntansfull publik. Med familj ska i första hand avses föräldrar och barn. I den värld jag rör mig i finns förstås frejdiga Carling family med avläggare. Andra kända musikerfamiljer är Ward/ af Malmborg och Agnas vars fyra bröder under uppväxten bildade en sedermera omtalad kvartett, en grupp jag härom året recenserat live. Tänker annars främst på Bergcrantz/ Laurin och lika jazziga Almgrens vars kärna består av föräldrar och döttrar. Båda familjerna driver dessutom egna skivbolag.
Vad beträffar Evmark trio kände jag mamma Margareta, främst som sjungande kontrabasist (tolkar låtar förknippade med Ella Fitzgerald) och arrangör för Kungsbacka Jazz & Bluesförening. Hon berättade för mig om givande samarbeten med bland andra Jan Allan, Svante Thuresson, Anders Hagberg, Sonya Hedenbratt samt Bohuslän Big Band. Pappa Dan hade jag hört talas om i egenskap av klaviaturspelare, arrangör och kompositör. För närvarande är han högst aktuell som kapellmästare och pianist i den av mig hyllade musikteater-produktionen Monicas vals i samma byggnad. Dottern Amelie gick i snarlika fotspår, blev violinist och skaffade sig en masterutbildning utomlands. Hon är en cross over-instrumentalist som fått anställning hos Musica Vitae och kompat bland andra Edda Magnason och Albin Lee Meldau. På hennes föräldrars meritlista finns en handfull skivor, vissa av dem gemensamma projekt. Var självfallet nyfiken på hur trion kan låta på scen och följaktligen på programmet kallat Mitt liv, min vän. Underrubriken lyder ”en musikalisk livsresa”!
Bevistade Stadsteatern när man på fredagen avslutade sitt veckolånga engagemang på teaterhuset vid Götaplatsen. Innan det hade blivit dags för sedvanlig presentation av konstnärlige ledaren Marie Delleskog fick jag en pratstund med Lunchteaterns ansvarige för tekniken. Mannen med 22 års rutin verkade mycket belåten med programmet under gångna veckan. Som så ofta är fallet var varje föreställning utsåld. Det var Evmarks andra sejour på Lunchteatern.
Efter att fulltalig publik ätit vällagad lunch (ingår i biljettpriset) serveras från scen tretton sånger plus sammanbindande prat. Då är gardinerna fördragna och varje bord utrustad med levande ljus. Mysigt! Sättningen är Dan på digitalpiano(?), Margareta på akustisk gitarr eller kontrabas och sång medan Amelie trakterar elförstärkt violin. I minst en låt blir det duett mor – dotter plus att en melodi färgas av rösterna från samtliga. I en föredömligt blandad repertoar vävs det förnämliga svenska visarvet samman med The American Songbook. Melodi- och rytminstrument kuggar snyggt i varann, vilket resulterar i ypperlig balans.
Minst tre ting överraskade positivt. Hade inte kännedom om Margaretas kunskaper vad gäller att varsamt ta ut melodier på akustisk gitarr. Var också troligen första gången jag tog del av originalkompositioner av Dan, närmare bestämt tre förtjusande visor vilka draperats i svenska texter av Birgitta Klein och i titellåten av Björn Janker. Och vad som från och med andra smäktande sången, Barbara Steisands paradnummer, musikalbaserade listettan People – får mig att baxna är det vokala omfånget, lusten att sträcka ut. Margaretas lätt beslöjade, mörka stämma äger en förbluffande auktoritet. Kan möjligen sakna det urskiljbara personliga uttrycket emellanåt.
Hade gärna fått läggas in längre stick. Nu fick vi hålla till godo med smakprov på den utsökta kapacitet de besitter på respektive instrument. Och i deras final levereras flera strålande solon. Bortsett från kortfattade introduktioner levereras en monolog, ett vittnesmål om livets oförutsägbarhet och Downs syndrom i synnerhet. När det sker väljer mamma Margareta att sätta sig på scenkanten varvid en förtrolighet uppstår. Inträffar efter att att svängar tagits ut ordentligt i medryckande ballad av Laleh. Därefter görs Så länge skutan kan gå i ett lite okonventionellt framförande. Taubes fenomenala text berör mig extra då duon Sam Vesterberg/ Gunnar Frick förmedlade visan under begravningsceremonin av pappa.
Tveklöst uppskattades repertoar och musicerande. Utan att det bli inställsamma prioriteras ömsinta och emellanåt fartfyllda melodier med meningsfulla texter. Geniet Beppe Wolgers förekom tre gånger. Som redan antytts hade Dan färgat flera av låtarna genom finurliga arr, ofta gett dem en mer jazzig tappning. Ett utmärkt sådant exempel var en upplyftande låt signerad bröderna Gärdestad.
Har väl redan överskridit acceptabel längd för en betraktelse/ recension. Avrundar genom att plocka fram några ytterligare höjdpunkter: Det spännande ackompanjemanget i musikalnumret People, det fabulösa schwunget i Va´é dé där som förstärktes med virtuost solo på violin (bop-låt hämtad från Monicas vals), Familjens stämsång i sällan framfört Hasse & Tage-alster, Ljuvlig leverans av Mitt eget land med far och dotter som finstämt kör(O. Adolphson), hur vi förförs av ivägsvepande toner från Margareta i Burt Bacharach-klassiker, snärtigt studsande sak av Jerome Kern som fanns med på storbandsturné för trettio år sedan och som innehåller både walking bass och scat samt det vemod som karismatiskt bär Fragile; balladen av Sting som jazzvokalister älskar.