John Holmström trio
Mjuka värden
4
Inspelad och mixad av Åke Linton
Mastrad av Jonas Kullhammar
Toppkonst
Releasedatum: 25/2 2022 (digital release på diverse plattformar)
John Holmström växte upp i min hemstad Mölndal. För några år sedan skrev jag i Kulturbloggen om skiva och konsert med kvintett han var ledare för. Har också hörts live i egenskap av kapellmästare på jazzklubben Schwing, med powertrion Dark Horse, med Anna Lunds Hurrakel-projekt och ingående i Sasha Markos grupp under Stockholm Jazzfestival. Han rör sig i ett spektrum från fri form över hardbop till nutida tonspråk. Tillsammans med sin mycket erfarna rytmsektion – Yasuhito Mori på bas och trumslagaren Henrik Wartel – framför Holmström sju egna original på sin första trioskiva. Den kännetecknas enligt honom själv, av organisk enkelhet jämte lusten att berätta. Vad som prioriteras är okomplicerade melodier med substans (förvisso hållna på anmärkningsvärt hög konstnärlig nivå om ni frågar mig).
Har lyssnat på många pianotrios och inte sällan svepts med av förunderligt samspel. Mjuka värden står sig väl i konkurrensen, förmår undvika klichéer. Hör inga uppenbara likheter med eventuella förebilder, fast stundom kan refereras till Esbjörn Svensson, Lars Jansson, den särdeles flitige Fabian Kallerdahl och pianistens husgud McCoy Tyner. Arrangören Iréne Sjöberg-Lundin menar att begåvade låtskrivarens spel är vackert och intensivt och ger upphov till reflektion.
Rötter heter den mäktiga inledningen vars approach är på gränsen till svulstig. Fäster mig vid dess sugande driv. Bärkraftiga melodin följs upp av en sprittande sak där element av improvisation tyckts få fritt utlopp. En spännande låt som buktar ut och tar spjärn. Temat har drag av dansant spelmansmusik. Inspirerade Henrik Wartel ges möjlighet att lämna sin understödjande position. Istället för att ”hålla sig på mattan” skickar han iväg innovativt solo. Tjabben visar sig vara en utsökt ballad medan fartfyllda Rött blod elegant exponerar hur trion jämbördigt samverkar. Varje tredjedel framstår som sig bör som lika viktig.
Melodin döpt till Canada gås är sannolikt den mest särpräglade utan att radikalt bryta mönstret, vilket enbart ska uppfattas positivt. I en påhittig låt med udda taktarter excellerar Yasuhito Miro (Bohuslän Big Band, Winduo, Tommy Kotter trio med mera) i grooviga basgångar medan låtskrivaren broderar infallsrika ackord. I ett alster betitlat Udo har plats ånyo vikts åt rytmläggare Wartel. i introt levereras några animerade kaskader. Sedan bär det av i kvickt tempo med en uppbromsande snygg avstickare på den massiva kontrabasen.
Finalnumret omgärdas av precis den reflekterande kontur som arrangören ovan angav. Kompet backar subtilt upp pianisten som sträcker ut i våg efter våg av klangfulla, briljanta löpningar i den komposition som kallas Barnös kamp. Låter ljuvligt!
Synd att resurser saknats för att ge ut skivan i fysiskt skick. Minns att jag förvånades över att John Holmström var frapperande tillbakadragen på första albumet i eget namn (Vivian). Här kompenserar han genom att ge lyssnarna rikhaltiga prov på sin förmåga, vilket borde ge honom ett än större erkännande. Och han har som framgått skaffat sig bästa möjliga omgivning.
Slagkraftiga och medryckande melodier, sinnrikt varierade, enormt lyhört samspel och påslagna musiker som till fullo behärskar sina instrument. Rimligen borde Mjuka värden kunna nå bortom jazzgenren, eftersom musiken är tillgänglig utan att tillnärmelsevis vara utslätad. Vad mer kan önska sig av detta standardiserade trioformat? Bedömningen landar efter viss tvekan på 4+, vilket innebär att högsta betyg är snubblande nära.