Jubileumskonsert med Backa musikerna
Regiöga: Lars Melin
Ljus & Video: Thomas Heyman
Ljud: Jonas Redig
Belysningsmästare: Christofer W Fogelberg
Backa Teaters Musiker: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Nahlin, Bo Stenholm, Ingmar ”Spingo” Nilsson (in memorian)
Uppbackade av: Niclas Ericsson, Lars Melin, Krister Nylander, Kjell Wilhelmsen, Ylva Gallon, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Felicia Stjärnsand
Konferencier: John Pekkari
Premiär: 28/10 2021 i Backa Teaters Foajé på Lindholmen, Göteborg
Spelas till och med 9/11
Musik är ett oslagbart uttrycksmedel för att locka in teaterovan publik i scenisk gestaltade berättelser. Ett komplement och förlängning av det dramatiska narrativet som Backa Teater använt sig av, ända sedan starten för drygt fyrtio år sedan. Idén till att fastanställa sex musiker kom från regissör Eva Bergman, grundare av Skolteatern som ett par år senare döptes om till Backa Teater. Vill man skapa publiksuccéer behöver man nå in i hjärtat på åskådarna menar Bergman, Backa Teaters framgångsrike konstnärlige ledare under de första tjugo åren. När en produktion ska dras igång utgår hon från musiken och samarbetar nära med orkestern, ett samarbete hon fortsatte med på Stadsteaterns stora scen med i stort sett identiska musiker i exempelvis Pygmalion, Driving Miles och Fanny och Alexander. Traditionen med levande musik i föreställningarna på Backa Teater har som sagt levt vidare. Varför ändra på ett lika lyxigt som vinnande koncept?
Publiken sitter inte på sina vanliga platser. Istället för läktare vid bord i foajén. Där finns en scen som sällan tas i bruk. Vi äter och dricker medan vi tar del av det omfångsrika programmet över två set. Påkostat program delas ut, vars innehåll dokumenterar musikens betydelse på Backa. Dessutom som backdrop bakom musikerna, ett rörande bildspel med foton ur de föreställningar låtar hämtats. Ljudet är inte idealiskt, fast nöjaktig. Är förstås helt orealistiskt och orättvist att jämföra med Musikaliska i Stockholm, Kungsbackateatern eller Dergårdsteatern i Lerum (platser jag recenserat ifrån i höst). Instrumenten urskiljs väl och vi slipper bas som dränker volymsvaga toner. John Pekkari har rollen som konferencier. Hans miniintervjuer och muntra anekdoter förtäljer om ett personligt förhållande till Backa. Förhåller sig nämligen så att han är son till Ingmar ”Spingo” Nilsson (vars Lennon-program jag hörde på mitt första årsmöte i Seko cirka 2001), en av de teatermusiker som grundade orkestern
Backa Musiker utgörs av Bo Stenholm (violin, gitarr, bastuba med mera och ofta kapellmästare), den sedan ett par år tillbaka pensionerade Stefan Abelsson (blåsinstrument och gitarr), Mats Nahlin ( slagverk, trummor, dragspel och orgel), Anders Blad (bas, gitarr och datorer), Daniel Ekborg (trumpet, gitarr och cello) och det färska nytillskottet Kristin Issa (klaviaturer, sång och harpa). De tre först nämnda var med vid starten. Stenholm är den som sköter snacket på scen om låtars historik under överinseende av konferenciern. Ekborg tjänstgjorde första tiden som tekniker medan Blad kom med 1985. Glömde under mitt samtal efteråt med Stenholm (”Spingo” var hans bäste vän) att fråga hur många instrument han trakterar. Han och kollegorna symboliserar termen multiinstrumentalist. Tidigt 70-tal på Musikhögskolan träffade han några andra ur kärnan, vilka då sysslade med radikal, samhällsengagerad rock.
Man hade utökats med Niclas Ericsson på trombon, keyboard och piano. Rimligen har han professionellt hållit på med musik, fast han till vardags är ljudtekniker på Backa. Framträdde (slagverk) gjorde också Lars Melin ( bakgrund som trumslagare och skådespelare och nuvarande konstnärlig ledare på Backa) jämte Krister Nylander (anställd som scentekniker). Regiassistent Felicia Stjärnsand var solist i ett par låtar. Bland flera överraskningar måste hon betecknas som premiärens fetaste utropstecken. Vilken röst! Andra sångsolister var skådespelarna Gunilla Johansson Gyllenspetz, Kjell Wilhelmsen och Ylva Gallon. Dessutom utgjorde uppräknade namn röststark kör vid några tillfällen. Att skådespelare under sin utbildning tränas i vokal framställan och ofta behärskar det uttrycket, blev verkligen bekräftat denna oktobertorsdag på Hisingen.
Låtlistan upptar tjugofem titlar, varav jag hört några enstaka tidigare. Backamusikerna anses stå på tre ben: rock, jazz och världsmusik. Något som blir uppenbart på jubileumskonserten. Önskar man en komplicerad, tämligen obskyr, analys av deras profil hänvisas till Magnus Haglunds essä, tryckt i programhäftet. Konserten kickar igång med mäktig ouvertyr feature trumpetfanfar och saxofon. Första låten ur Historien om en häst har tangostuk. Därefter gör en trio kvinnor sin första entré. Två i mina öron folkloristiska stycken komponerade av Stravinskij, ger mig impulsen att anteckna ”härlig stilblandning”. Ljudkrångel uppstår inledningsvis när det blir åka av i Blodsbröder med gitarrsolo av Anders Blad över tungt komp. Kjell Wilhelmsens stämma naglar fast texten med emfas. Förväntade mig att Per Melin skulle anlitas som trumslagare (närvarade på genrep). Hade inte tidigare sett Mats Nahlin lira trummor. Får reda på att det är hans huvudinstrument. Han fick det att svänga bra med alternerande basist, fast han nog var en smula ringrostig. Tror också det var första gången jag såg Stenholm med en elbas hängande på magen.
Slagkraftig intensitet från Willy Russels socialrealism avlöses av suggestiv, luftig höjdpunkt, Dimman ur Trettondagsafton. Fäster mig vid Kristina Issas ackord på keyboard och Daniel Ekborgs trumpetspel. Ur Midsommarnattsdröm framför de en duett, Inne i Shakespeare-temat uppstår ett odiskutabelt krön när polska spelas på deras eget vis. Fokus vandrar musikerna emellan i ett sound vars släktskap med Kebnekajse framgår med besked. Niclas Ericssons pianostick står ut. Hör omtumlande urladdning ur Romeo och Julia. Issa och Johansson Gyllenspetz levererar punkig energi, attack á la Nina Hagen. Sist nämnda skådespelare säger i samspråk med konferenciern att ”musik är starkaste medlet i mitt konstnärskap”, något hon gav upprepade prov på.
Registrerar friska fläktar av frihet när man lyssnar separat på teatermusikerna. Flexibla rytmsektionen växlar mellan att vara å ena sidan tajt, välljudande införlivad, å andra sidan att stå på genom att slamra och stöka, De ger utrymme för melodiinstrumenten att brodera. Undrar om låtarna/ styckena arrangerats om, utbrutna ur pjäsernas formel. I slutet på första set låter det hur fräckt som helst när man kliver runt i händelserika passager. Backamusikerna goes progessive! ”Spingos” samplade keyboardslinga och fin sång av Issa, övergår i rivig jig med influenser från Faiport Convention och den genren.. Hårt jobbande musiker var totalt i synk. Smart att i detta ösiga sjok stoppa in en akustisk pärla, Kom sömndryck från Romeo och Julia. En skön kontrast med drag av klezmer med klarinett i kombination med ljuvligt dragspel av Mats Nahlin.
Andra set blir lika vitalt. Släpande trumsound, keyboard och mycket gitarr med vibrato inleder. Följs av mer Grieg i form av en halling. Stenholm glänser på fiol och Abelsson på sopransax. Utdelar ännu en guldstjärna! Får för mig att Abelson allra sist lagt in några takter från Gammal fäbodpsalm. Ylva Gallon feature tre blås framför strålande ett stycke ur Harry Martinssons mörka rymdepos Aniara. Groove stretchas ut attraktivt. Mats Nahlin återskapar med en exceptionell mössa i en lustig monolog, en scen som för John Pekkari kom att innebära ett oförglömligt barndomsminne. Att Nahlin har utstuderad talang för att äga ett rum, visar han ånyo när han som ”intermezzo” riggar för att göra klar en orgel nedanför scen.
Bosse Stenholm berättar om teaterns internationella turnéer och samarbeten. Nämner lyckade sådana i Mocambique, Sydafrika och Jordanien. Med dubbel uppsättning congas framförs bland annat glädjerusig marschbetonad musik signerad Abdullah Ibrahim (såg magisk spelning på Nef på 90-talet). Vokalist Issa tillsammans med Stenholm på luta idkar återbruk i arabiskt färgade tongångar. Bandet featuring trombon av Ericsson hänger på. Återigen inteligent utformat program med betagande kontraster. Flashback i inspelad form hedrar minnet av två betydelsefulla medarbetare – nämnde Ingmar ”Spingo” Nilsson och Kicki Hallin – vilka interfolierar livemusiken ett antal minuter. Hör en bluesig standardlåt. Kristina Issa fyller i med sin sylvassa version av All Of Me, uppbackad av pianotrio.
Vår ciceron upplyser om de olika lokaler som varit hem för barn- och ungdomsteatern Backa. Om flytten från Bulten till nuvarande före detta plåtverkstaden, vars invigning 2006 skedde med bland annat Brott och straff. Två stränginstrument, möjligen mandolin, kör och solisten Issa, får musiken att drypa av ryskt vemod. Issa håller imponerade ut sluttonen. Visa ur Astronauten som inte fick landa exponerar Felicia Stjärnsand. Artar sig till det mest nakna, i knivskarp konkurrens mest gåshudsframkallande framförandet av alla. Stjärnsand borde satsa i större skala på en musikkarriär. Man passar på att lägga in material från en föreställning vars premiär ännu inte ägt rum. Stenholm trakterar sin otympliga bastuba. Högst berättigade ovationer omsätts i inplanerat extranummer. Rörande sådant i form av visa ur Trettondagsafton med Bosse Stenholm som spröd sångsolist.