Crêpe et Ciel vid Råda Säteri Mölnlycke (i samarbete med MTA Production)
9/7 2021
Det är få förunnat att tilldelas epitetet stilbildare. David Bowie, Joni Mitchell och Jan Johansson kan definitivt betraktas som just stilbildare. Vi som är i spannet från intresserade till besatta av att tillgodogöra oss kvalitetsmusik, identifierar omedelbart nämnda föregångsgestalter. Och en innovatör som Miles Davis förändrade efterkrigstidens musik till och med flera gånger, även om hans berörande, genomträngande sound förblev intakt. För alla, som det brukar heta, vanliga dödliga inom branschen som gör egentillverkad musik, gäller att ta fram och förfina sitt uttryck för att kunna lansera sig, i bästa fall försörja sig.
Metoderna för att nå potentiell publik är en utmaning i sig, vilket den berömde a & r-mannen på EMI, Kjell Andersson, berättat om enormt engagerat i förhållandevis nyutkomna memoarer. Om man varken hittar eller lyckas vässa sitt uttryck trots ansenlig vokal förmåga, återstår att konkurrera om musikalroller eller köruppdrag. (Kan flika in att jag i år recenserat egna projekt av sångerskor som har antingen musikalbakgrund, eller ingår i etablerad vokalgrupp. Tycker mig märka att de slitit hårt för att finna sin unika röst, vilket de i vissa fall grejat.)
Amanda Andreas är en mångsysslare som, lyckligtvis funnit sin källa, sitt igenkännbara egna uttryck. . Är Anlitad fotograf, gett ut böcker tillsammans med sin skrivande morfar Gunnar Arnborg, regisserat och varit skådespelare på flera scener och på film, medverkar i ett program om Barbro Hörberg och när hon presenterade en föreställning i ambitiösa amatörteater-projektet RÖST på Folkteatern, kunde hon ses steppa. För ett par år sedan släppte hon sin fullängdsdebut producerad av Simon Ljungman. Den hyllades av bland andra Per Sinding Larsen på SVT och låtarna har framförts live i närvaro av Kung Karl XVI Gustaf. När Andreas med band ”höll hov” på hemmaplan i Lerum resulterade det i fyllig recension här i Kulturbloggen. Inför release av jullåt företog undertecknad dessutom en mejlintervju, också publicerad här.
Rådande mycket goda yttre betingelser underlättade att frammana en känsla av ynnest att ha fått vara med. Risken för regn avvärjdes. Blev en sagolik kväll i en naturskön trakt intill Rådasjön, halvannan kilometer från där jag gick i skolan under mellan- och högstadiet. Självklart var mitt färdmedel denna gång cykel. Kom alldeles lagom med folk i blandade åldrar, majoriteten avsevärt äldre än radarparet på scen. Någon egentlig scen fanns inte att tillgå, utan det hade röjts undan på ena kortsidan i vad som nog off-season fungerar som växthus. Enda lilla anmärkning att rikta mot en annars perfekt tillställning, vars cirka 65 minuter kan anses som högst rimligt långt program. Satt alldeles utanför ena öppningen. Hörde skapligt minus mellansnacket, vilket uppenbarligen var underhållande. Vad som inte uppfattades av mina öron, genererade åtskilliga skratt i växelverkan emellan publik och Amanda Andreas. Fanns förstås ett visst mått av befrielse från både sändare och mottagare, att tillvaron börjar närma sig normaltillstånd efter en plågsam tid. Amanda talade om att de hållit igång konsertverksamheten under den långdragna pandemin, fast givetvis i digital form utan publik i samma rum.
Ett extraordinärt event (om man får tänka bort pågående pandemi) skulle vara en visfestival på samma plats med scenbygge. I lokaltidningen uttalar sig en av arrangörerna vars drömbokningar innefattar både Pernilla Andersson och Lill Lindfors. Sist nämnda storhet recenserade jag i lyriska ordalag 2018 då hon besökte Råda Rum i närheten. Minnesgoda läsare vet också att jag flera gånger recenserat Pernilla Andersson.
Andreas och den för ändamålet kongeniale ackompanjatören Erik Björksten hade satt rubriken chansons, vilket kan förefalla lustigt då ingen fransk folkvisa förekom. Vad som kommer närmast är möjligen att Barbara omnämns och att Erik i Sommarö (B. Hörberg) fint trakterar dragspel. När de kommer tillbaka 20/8 utlovade den profilerade låtskrivaren att de ska ha repat in en Piaf-melodi. Första halvan består främst av nytt material, delvis inspelat. Noterar också Tankens årsringar med text av Gunnar Arnborg, två hits (en på begäran) från skivan ”Som havet” samt ett par bitterljuva pärlor från den alltför tidigt bortgångne Barbro Hörbergs repertoar.
Artisten med det genuina tilltalet har beskrivits som en oas när världen virvlar förbi, någon som får oss att stanna upp och känna efter, kanske göra bokslut och reflektera. Texterna saknar överlag tidsmarkörer eller referenser till en turbulent samtid. Istället lyfts gemensamma villkor fram, villkor för oss som vill väl. Vi som både strävar och förhoppningsvis får njuta. Observationer blandar glädjeämnen med besvikelser, lycka med vemod. Hörde henne formulera följande visdomsord: ”Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.” Det hände att hon kom av sig, vilket inte blev något störningsmoment. Hennes vibrerande, tonsäkra sång lever högt på charm, schwung och nyanseringar. Som synes på bilderna ovan spelar hon i ett par nummer klaviatur alternativt akustisk gitarr.
Hög tid att prisa gitarristen Erik Björksten vars sätt att konstant rätt avläsa varje situation musikaliskt, smart framkalla varje önskad stämning förtjänar stora ovationer. Akustiska gitarrspelet gifter sig föredömligt med Amandas viskonst. Mest förunderligt är ändå hur föredömligt avpassat hans sound på elgitarr passar in i och utvidgar kontexten. Hans idé om val av gitarr, förstärkare och pedaler omsätts praktiskt på ett hisnande skönt sätt genom exempelvis smakfullt bruk av vibrato.. Björksten hade gärna fått fylla i ännu mer. Vilket välbehag att höra hur ackordföljder konstruerar övergångar, betonar refränger och ges utrymme att färglägga i ett par stick.
En underbart trevlig konsert med massvis av substans och genommusikalisk inramning. Harmoniken, rytmiska finesserna och sättet varpå meningsfulla, underfundiga texter framförs motiverar min förtjusning. Fäster mig vid utsökta pendlingar från det sprittande uppsluppna till inslag av lyrisk, melankolisk prägel. Avslöjade efteråt för duon att vad de uträttat rimligen bör klassificeras som nationell toppklass. Duons samarbete är precis så raffinerat som man på förhand hade förmodat. Att de känns autentiska är uppenbarligen en framgångsfaktor.