Stående ovationer för Gösta Ekman på premiären av Den Girige på Dramaten

Gösta Ekman hoppade in med kort varsel som regissör till uppsättningen av på Dramaten med komedin ”Den Girige” med Johan Rabaeus i huvudrollen. En sak är säker: publiken var helnöjd på premiären. Jag kommer precis hem därifrån. Publiken applåderas vilt och de flesta reste sig upp och applåderade och då ropade Johan Rabaeus efter regissören: ”Gösta” – och de som fortfarande satt ner i publiken reste sig också och alla ropade: ”Gösta, Gösta, Gösta”.

Ja, Ekman är populär och föreställningen var både rolig och varm.

”Den Girige” handlar om girigbuken Harpagon som är så fixerad vid pengar att han förlorat förmågan till kärlek och nära relationer. Han är änkling och har två giftasvuxna barn, dottern Élise och sonen Cléante. En ung kvinna har flyttat in i grannområdet. Sonen har blivit förälskad i henne, men får i pjäsens början reda på att hans pappa friat till henne. Sonen ska alltså få sin älskade till styvmor. Dottern är förälskat i betjänten, som egentligen inte är av tjänstefolkets klass utan av finare börd. Men dottern ska giftas bort med en äldre man.

Javisst, frågor som kan kännas pinsamt oaktuella för en nutida svensk publik och därtill är det en uppsättning med fina kostymer.
När en mer än fyrahundra år gammal föreställning sätts upp är det klart att en hel del av problematiken från den tiden inte känns viktig idag. Men Girigbuken Harpagon finns idag också. I olika gestalter.

Ekman har sett till att språket blir levande och Rabaeus gör girigbuken så skärande ensam att jag inte kan hata honom så mycket som jag borde. All bra komedi har drag av tragedi som spricker fram emellanåt. Kanske känner vi igen oss själva ibland?

”Den Girige” av Molière är en pjäs som skrevs under 1600-talet. Molière var kontroversiell på sin tid. Det berättas att han kollapsade på scen, mitt under en föreställning av ”Den inbillade sjuke”, och dog några timmar senare i sitt hem, utan att få en sista smörjelse eftersom två präster vägrade besöka honom och en tredje anlände försent.

Så farligt är det kanske inte idag att angripa girigheten. Men låt dig inte förföras av de vackra kostymerna och skratten, det finns ett allvar bakom som gör föreställningen till mer än lättsam underhållning.

Dessutom är jag väldigt förtjust i den strama dekoren. Hela föreställningen spelas på en enda scen som består av ett kalt rum med många dörrar. Ytan får representera såväl rum inne i huset som utanför. Kalheten utnyttjas också som en liknelse: Harpagon är så snål att han inte ens ställer fram stolar åt sina gäster.

Dramaten berättar på sin hemsida om föreställningen:

Molière (1622-1673) är teatermannen som i en omvälvande tid skrev och iscensatte en lång rad märkvärdiga teaterpjäser som aldrig upphör att fängsla teaterpubliken – för många är Den girige den allra märkvärdigaste.

Hur kan man vara så fantastiskt omåttligt urbota snål och girig att pengahungern förpestar alla mänskliga relationer in i minsta själsskrymsle. Ja, hur kan den girige Harpagon vara så otroligt förälskad i sitt eget kassaskrin att han går i blodigt krig med sin egen son Cléante och sin dotter Elise – och är blind för deras unga längtan efter kärlek och eget liv?

Publiken häpnar och förskräcks, men känner också att Molière har förmågan att rikta strålkastarljuset mot sig själv, för den girige Harpagon är ett kusligt självporträtt. Och strålkastarljuset riktas vidare ut mot oss i publiken, ingen går fri. Komiskt blandas med tragiskt, man skrattar men ibland fastnar skrattet i halsen.

I rollerna Johan Rabaeus, Christoffer Svensson, Ellen Mattsson, Peter Engman, Rebecka Hemse, Hans Klinga, Marie Richardson, Erik Ehn, Per Svensson, Pierre Wilkner, Filip Alexanderson.

Relaterat:
Kvällsposten

Relaterat: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, komedi, Gösta Ekman, Johan Rabaeus, Moliere, Den girige, girighet