För tredje året i rad tog jag chansen att bevaka P3 Guld, vilket innebär att jag varit med de gånger evenemanget förlagts till Partille arena. Om ni anser att jag med mina 60 år är för gammal och dessutom oinitierad, kan sägas till mitt försvar att det fanns åtminstone en äldre kollega. Sedan är det förvisso sant att jag har dålig koll, även om jag fortfarande älskar musik. När den för mig totalt okände Fricky höll tacktal inkluderade han Cleo. Kan som kuriosa upplysa om att jag intervjuat henne backstage.
Finns mycket att spekulera om så här dygnet efter, flera relevanta frågeställningar att fundera på. Hur många ser på galan? När jag frågade yngre personer på min stora arbetsplats, var jakande svar extremt sällsynta. Vidare är det intressant att få reda på vad kalaset kostade. Tänker på alla som jobbade med galan, jämte alla som förekom framför kamerorna. Ett tredje spörsmål att fokusera på, är hur mycket medverkan på galan, antingen genom uppträdande eller via mottagande av pris, betyder för artisternas karriär och ekonomi? Som ni märkte var omåttligt populära Hov1 frånvarande, liksom Robyn.
Seinabo Sey -foto Mattias Ahlm
Det är ett välregisserat arrangemang, alltifrån busstransporten tur och retur till efterfesten på Park och däremellan det minutiösa körschemat för tevesändningen. På bussen till Partille satt jag bredvid en kvinna som var inbjuden som artist, okänd för mig. Hon heter Monika Mäk och tillhörde de som plåtades på röda mattan. Ville vara framme i god tid för att hinna höra på Hanna Järver, en nominerad artist som framträdde på förfesten. Hade inte perfekt tajming, vilket medförde att jag bara hörde 6-7 minuter av hennes korta set. Hon hade fyra snubbar i sitt band, spelade hårdför, larmig pop i en singer-song writer tradition med svenska texter. Att låta öronen ta emot deras distade sound uppluckrat av drömsk electronica gav definitivt mersmak. Såg också slutet på en kort akt med hiphop. Z.E (en av galans vinnare) var otroligt duktig på att rimma till feta beats. Om denne macho rappare/ spoken word artist håller i längden går inte att uttala sig om. Att unga lyssnare bedömt att han är begåvad nog, är förvisso ett faktum.
Minnesgoda tittare märkte att man ändrat på scenografin. I år fanns ingen publik på parkett, bortsett från när Benjamin Ingrosso avslutade hela tillställningen. Istället ju en mängd boxar att laborera med, uppepå dessa agerade dansare och körsångare tog i. En annan nyhet var hur och var artisterna hade placerats. Det var utsålt, men inte riktigt fullsatt. Som vanligt brydde sig inte publiken om att inta sina platser i tid. Beträffande de speedade programledarna inställer sig två spörsmål. Exakt hur stor dos trams parat med narcissism borde de få ägna sig åt? Och kan Marcus Berggren komma undan med vilka påhopp som helst, genom att hänvisa till satirens ramverk och ansvarig utgivare? Tål att tänka på! När det gäller musikskaparnas framförande av sin musik, kan varje liveakt liknas vid ett statement, något som skulle förmedlas. Ibland krystat som i fallet med tennismatchen herre mot dam, ibland välfunnet som paraden av lättklädda kvinnor med skiftande kroppar i mångkulturens tecken.
När jag lämnade efterfesten frågade jag den legendariske programledaren Mats Nileskär ( Soul Corner) – som trevligt nog kände igen mig – om årets upplaga var bra. JA, blev hans entydiga svar. Duetten Miriam Bryant gjorde med Markus Krunegård och band i en byggbarack(?) tillhör inte hennes främsta alster, vilket jag kom fram till redan när jag recenserade på WOW. Programmakarna ska harangeras för den finstämda, fylliga hyllningen till tragiskt bortgångne Tim Bergling (Avicii). Då kunde publikens sorg förnimmas, vår tids motsvarighet till stearinljus skådades på läktarna. En omständighet som ibland fallerade var tyvärr ljudkvaliteten. Utgår från att teknisk personal åtgärdade, så att de som hörde sändningen slapp ta del av missförhållandet.. Min tinnitus är ett tillräckligt problem ändå.
Vad har rent musikaliskt fastnat hos mig? Jo i viss mån Seinabo Sey med eleganten Martin Hederos på elpiano och en stråkensemble som täckte in både diskant och bas. Tveksam till om låten blir en stor hit, fast rösten gjort henne till odiskutabel soulstjärna. Associerar till storheter som Anita Baker och Angie Stone. Upptäckte Little Dragon vars sångerska sympatiskt nog introducerade bandmedlemmarna (trummisen Erik Bodin har jag hört live i annat betydligt mindre sammanhang). Trots eländigt ljud, registrerade jag ett rytmiskt tunggung i halvsnabb takt vars sound lät osvenskt. Snygg soulfunk helt enkelt! Nutida r& b med hiphop-element som jag föll pladask för, serverades av en stolt Mwuana, vinnare ifjol. Hög klass på hans medryckande sing back-framförande med fräcka samplingar. Tredje positiva överraskningen kom från nästan fånigt tuffa Viagra Boys. Härligt kompromisslös mix av grunge, punk och heavy metal med vokalist influerad av Henry Rollins. Hårt och samtidigt melodiskt, vilket gjorde att jag fick blodad tand.
Inget anmärkningsvärt att rapportera från efterfesten. Folk minglade och trivdes. Fanns inga utannonserade uppträdanden i år, lyckades ändå snappa upp ett kul, kort vokalt techno-set. Jag kände igen ytterst få: hejade på en cellist från Göteborgs symfoniker, gitarristen Anders ”Agge” Augustsson och en man från Jazzradion. Innan jag sätter punkt lovade jag att ha med några repliker från segraren i kategorin årets pop. På Park uppstod tillfälle att fråga höggravida Linnea Henriksson om hon kom ihåg att vi sågs i Halmstad (Jazzriksdag) i våras och om fått veta i förväg att hon skulle få pris. Linnea sa att hon visste att hon har många fans, men blev ändå glatt förvånad över att tilldelas priset. Med tanke på sin kropps tillstånd var hon på väg att lämna. Glömde både att fråga om gjorda erfarenheter av Så mycket bättre och berömma för hennes förmåga att tolka jazzstandards.