Glada Änkan
Text: Henrik Dorsin efter Victor Léon och Leo Stein
Musik: Franz Lehár
Regi: Ole Anders Tandberg
Föreställning som recenseras: 19 december 2017
Operetten Glada Änkan, med ny text av Henrik Dorsin, levererar ljus i medelklassens tunga skuldberg av samvetskval och förvirring. Inte en mörk samhällshörna lämnades oupplyst. Man får skratta, tänka till, tråna och njuta. Samtliga sångares insatser var också genomgående imponerande.
Kungafamiljens loge var tom denna onsdagskväll, men övriga röda stolar var fullt upptagna av tjusigt klädda gråkalufsiga damer och herrar med röda dekorativa blommor i kavajfickan. Silverkäppen fanns som stöd här och var och efter föreställningen väntade färdtjänstbussen. De polkagrisdekorerade pelarna framför entrén vinkade av oss i vinternatten. Endast fem dagar kvar till jul andades folkhavet av förhöjd mänsklig värme. Eller var det Henrik Dorsins föreställning som så tydligt velat omfamna sina åhörare?
I rollen som operans vd och chef fungerande Dorsin föreställningen igenom som en pedagogisk röst. Du behövde som publik inte sitta och fundera på den ursprungliga handlingen i Glada Änkan – den drogs i snabba drag initialt från scenen. Inte heller behövde du tolka personerna i berättelsen eller deras tankar – textremsan och humoristiska kommentarer fanns som stöd. Skämten på rim och ordlekar avlöste varandra – tydligt och folkligt.
Varje åhörare fick sin hjärtefråga belyst. Skammen med att vi i Sverige har hemlösa, men också det trängande behovet av att skapa hederlighet och stabilitet. Problemet med slashasar som musiker, kulturarbete brände också till mitt i hjärtat av deras egen arbetsplats. Dorsin skämtade även om rädslan att som privilegierad framstå som en som bara njuter mitt i all misär. Den som letade efter politiskt korrekta ämnen fick också sitt. Till en törstande feminist gavs ett praktexempel på ”kvinnligt begär” i den fantastiska skugg-vd-kvinnan. Det gavs även prov på normbrytande ”manlig rädsla”. Därtill avtecknades en samhällsanalys där kapitalismens pris i alla kulturskapande led blev synlig.
Kanske fick jag inte drömma mig bort till ljuva toner då föreställningen igenom krävde min vakna klara blick. Musikens och magins böljande hav torkades lite ut av alla ordvitsar. Men tacksam vandrade jag ut i decembernatten, berikad av denna heltäckande revyartade hybrid av operett, samhällskänga och folkligt erövringsbad.
Jag njöt av musiken, där njutandet var möjligt och skrattade där texten var fyndig och på pricken rolig. Dorsins Glada Änkan ger en värmande paus i vår röriga tid.
Medverkande tisdag 19 dec 2017:
Elin Rombo (som Hanna Glawari)
Jeremy Carpenter (som Danielo Danilovitsch)
Henrik Dorsin (som Benny Zetterberg, operans vd)
Vivianne Holmberg (som Veronica, hans hustru)
Miriam Treichl (som Catharina Njegus)
Klas Hedlund (som Leif ”Fisken” Hermansson)
Niklas Björling Rygert ( som Sören Rugebröd)
Simon Petersson (som Carl Å Adamsson)
Emma Peters (som högtalarröst)
Kungliga operans kör
Inspicient: Erik Stockhaus
Producent: Tove Asplind
Text: Pernilla Wiechel, frilansande journalist
[…] Recension i Kulturbloggen.com […]