Filmåret 2016 har haft en stor andel filmer som har något viktigt att berätta. Av dessa filmer är de tre som sticker ut alldeles extra för att de har hög kvalitet både när det gäller dramaturgin, skådespelet, manus, regi och foto förutom att de då alltså har något oerhört viktigt att förmedla. Filmerna är ”Jag, Daniel Blake”, ”Arrival” och ”Manchester by the Sea”. Alla tre hade svensk biopremiär under hösten eller senhösten/vintern 2016 och när detta skrivs går alla tre på svenska biografer. Jag förutsätter att alla tre också kommer att släppas på dvd/bluray och streamingtjänster framöver. Alla tre borde finnas med i nomineringar till filmpriser som Oscar med flera priser.
Alla tre fick förstås högsta betyg av Kulturbloggen i våra recensioner, betyg 5 av 5.
”Manchester by the Sea” är nog den av dessa tre som det surras som mest kring om nomineringar till Oscarpriset.
Filmen handlar om några människor som drabbats av en svår tragedi och framför allt kretsar berättelsen kring fastighetskötaren Lee Chandler (så in i minsta detalj bra spelad av Casey Affleck).
Filmen skildrar hur människor tar sig vidare när de drabbas av stor sorg och outhärdlig smärta i livet. Den är en av de mest sanna skildringarna av hur detta är. I många, alldeles för många, filmer och romaner skildras livet med sorg som om det är något som går över och de drabbade lär sig leva på nytt, kanske träffar någon ny livspartner, får nya barn och lever lyckliga resten av sitt liv. Det är den falska berättelsen som om och om igen skildras.
Sanningen är ju att den som drabbas av en tragedi bär med sig detta resten av sitt liv och aldrig någonsin blir livet detsamma. Det finns en skarp gräns mellan de människor som lever kvar i illusionen att livet är en saga som kan sluta väl och de som drabbats av en tragedi och vet att livet aldrig blir som i en saga. Det är en gräns som de som aldrig drabbats av någon stor tragedi inte förstår eller ser. Eller de flesta inte ser. Det finns förstås undantag, det finns en del människor som själva inte drabbats men ändå kan ha öppenhet nog att förstå. Fast de flesta gör inte det.
Lee Chandler har drabbats av något som under filmens gång avslöjas. Vad vi redan från början får se är hur han inte kan engagera sig i att bli uppraggad på en bar och vi kan också se att aggressivitet lurar alldeles under ytan. Det är så för många som drabbas av något svårt. När en tragedi inträffat sugs livsenergi ur den som drabbats. Livsenergin förblir lägre resten av livet och det är därför väldigt naturligt att den som lever vidare efter en tragedi har lätt för att bli vad omgivningen uppfattar som aggressiv.
Givetvis är det också individuellt hur en människa reagerar på att ha lägre livsenergi. En del flyr in i olika aktiviteter och ja, en del skaffar väl nya familjer. Det är också olika i vilken ålder den människa är som drabbas, tror jag. I vilket fall som helst skulle det vara oerhört läkande för den som drabbats om samhället, omgivningen, grannar, arbetskamrater och andra förstår och accepterar att denna människa aldrig blir som förr.
I många fall sätter sig sorg också i kroppen rent fysiskt. Många som drabbats av tragedier blir fysiskt sjuka. Det kan handla om magbesvär, huvudvärk, ledbesvär och ja, massor av sjukdomar.
Ibland kan det vara en väldigt öppen och social människa som drabbats av en stor tragedi – och denna person kan ha varit en sådan person som var navet i en stor bekantskapskrets. Ofta kan denna människa aldrig mer bli detta nav och då blir hen övergiven och ensam, för alla är så vana vid att det är hen som håller samman allt. Det är så sorgligt hur människor överger den tragedi-drabbade. Det är ofta inte första året som dettaa märks. I början kan många vara förstående – det är i det längre loppet som människor överger den som sörjer. För de som inte själva drabbats förstår inte att det aldrig går över.
Jag önskar och hoppas att filmen ”Manchester by the Sea” ska börja öppna människors ögon och förståelse för hur en stor sorg påverkar en människa för resten av livet.
Här är Kulturbloggens recension av ”Manchester by the Sea”.
”Jag, Daniel Blake” är en stark, stark skildring av hur högerpolitiken har gjort att människor som blir sjuka inte får stöd av samhället utan tvärtom kastas ut i förnedring. Huvudpersonen, Daniel Blake, är en 59-årig snickare som får en svårt hjärtinfarkt och inte kan fortsätta arbeta. Den brittiska försäkringskassan godkänner inte hans sjukskrivning och han tvingas gå till arbetsförmedlingen för att söka jobb, för att kunna få någon ersättning. Det är bara det att han inte kan ta något jobb, han är för sjuk.
Vi får följa hans hopplösa kamp mot myndigheter och vi får se hur han och andra som drabbats av sjukdomar och arbetslöshet behandlas som skit av myndigheter, hur dessa arbetslösa och sjuka blir av med sin värdighet.
Detta är sorgligt nog verklighet, inte bara i Storbritannien utan också i Sverige. Också i Sverige kan Försäkringskassan vägra att ge sjuka människor sjukpeng och tvinga dem söka arbete, som de inte kan ta eftersom de är för sjuka. Det finns rapporter i svenska medier om människor som varit dödssjuka i cancer och som förvägras sjukpeng av Försäkringskassan. Det är helt sjukt att Försäkringskassan har denna makt.
I Storbritannien är det ett snäpp värre, för de som har hand om Försäkringskassan där är ett privat företag där tjänstemännen får bonus ifall de vägrar människor sjukpeng.
På en pressträff under Stockholms filmfestival med Ken Loach, filmens regissör, berättade han att de som spelar tjänstemän i filmen har dessa tjänster i verkligheten också. Flera av dem sade upp sig från sina jobb för de insåg hur sjukt systemet är. Under pressträffen sade Ken Loach bland annat:
– Det är vårt samhällssystem som drivs av vinstintresse som främsta mål som gör att människor blir arbetslösa. Systemet, företagen, som alltså är anledningen till att människor är arbetslösa, borde betala till systemet för att de som drabbas av systemet ska kunna ha värdiga liv.
Det vore enormt om filmen kunde öppna människors ögon för hur sjukt systemet är. Att det idag är viktigare att företag ökar sin vinst för varje år än att företagen går bra och människor har det bra.
Här är en rapport från pressträff med Ken Loach, regissören till ”Jag, Daniel Blake”.
Och här är Kulturbloggens recension av ”Jag, Daniel Blake”.
”Arrival” är en på ytan science fiction-film om ufon men är egentligen en djupdykning i de existentiella frågorna om liv och död och tiden och evigheten. Den har flera nivåer av vad den berättar och analyserar också om vad kommunikation är.
Tolv mystiska rymdskepp landar samtidigt på olika platser över hela världen. Dessa rymdskepp ser inte ut som något människor skapat, de har en rundad form som i vissa bilder påminner om en gravid kvinnas mage. Det finns många sådana symboler och metaforer i filmen. Redan det att det är tolv rymdskepp som kommer är en symbol, ju.
Grundberättelsen kretsar kring Louise Banks som är expert inom lingvistik och som får i uppdrag att tillsammans med en amerikansk elitstyrka försöka kommunicera med rymdskeppet som landat på amerikansk mark. Hon och hennes team upptäcker att varelserna som kommit med skeppen inte talar på samma sätt som vi och de ser inte på tiden på samma sätt, för dem är tiden inte linjär utan mer som att de ser saker ur evighetsperspektiv, de kan se saker som sker i framtiden. Framtiden är lika verklig för dem som nuet.
Visst går filmen att se på dess ytliga nivå som en äventyrsberättelse, om hur Banks måste ensam fatta ett beslut som kan hota hennes liv – och förmodligen hela mänskligheten. Men den som betraktar filmen enbart på den nivån missar 99 procent av dess innehåll. Filmen tar upp de stora existentiella frågorna om vad liv är, vad språk är och visar på människans möjliga väg att rädda vår planet.