• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Arkiv för augusti 2009

Adjö Wallander (tankar kring Mankells Den orolige mannen)

30 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

denoroligemannen
”Den orolige mannen” är Henning Mankells avslutande bok om polismannen Wallander.
Henning Mankell visar att han är den svenske deckarkungen – ja kejsaren utan konkurrens egentligen. ”Den orolige mannen” är mer än en spänningsroman, det är litteratur om livets gång.

Grundhandlingen har väl många som är intresserade av Mankells böcker redan läst om:

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Officeren är nämligen Linda Wallanders svärfar in spe och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När också officerens hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien.

Wallander är 60 och när en människa kommit till den åldern vet han att han med största säkerhet har levt större delen av sitt liv och nu väntar förmodligen ålderdom, sjukdom och skröplighet av olika slag. Eftersom de flesta deckardrottningar i Sverige bara skriver om unga tjejer som skaffar familj och bråkar med sin man om vem som ska hämta på dagis, är ämnet ålderdom inte med i många svenska deckare.

Deckarhistorien i ”Den orolige mannen” tar upp svensk nutidshistoria, om ubåtshistorier och Sveriges förhållande till Ryssland och USA. Mankells böcker om Wallander har alltid varit samhällskritiska och tagit upp politiska frågor. Men i ”Den orolige mannen” blir det än mer påtagligt.

Romanen är den typ av deckarhistoria som jag inte kan slita mig från, jag vill fortsätta vara i den miljön, vara nära berättelsen och höra hur det går. det märks att Henning Mankell bestämt sig för att låta Wallander säga adjö nu – och alla faser i hans liv dyker, lite väl övertydligt ibland. Romanen hade nog kunnat tätats till och dragit ner på en del delar.

Jag tycker att hans förhållande till sin före detta fru och hur hon utvecklats inte känns trovärdigt i förhållande till de tidigare romanerna. Känns påklistrat.

Men ändå: som skildring av en människa i slutet av sitt yrkesliv och på väg mot ålderdomen, med reflektioner kring hur han hanskats med livet och sina medmänniskor, är mycket bra. Jag kan också bli rätt arg på Wallander, hur han låter sin egen ångest göra att han gör andra människor illa. Precis som det är i livet.

Wallanderserien har ju filmatiserats, lite väl mycket kanske, en del avsnitt bygger bara mycket löst på romanens karaktärer. För min del, när jag läser boken, kan jag varken se Rolf Lassgård eller Krister Henriksson framför mig som Wallander. Jag ser Henning Mankell. Wallander är för mig ett stycke Henning Mankell och ännu mer när han i avslutningsdeckaren träder fram med sin ångest inför ålderdomen och skärper sitt politiska engagemang och intresse.

Henning Mankell har definitivt visat att han vill säga adjö till Wallander nu. Men frågan är: måste vi säga farväl till Wallander? Jag ska inte avslöja hur boken slutar, så jag kan inte vidareutveckla detta. Men det går ju att göra deckare kring åren fram till 60 om inte annat. Det lär väl filmbolag och tv-bolag komma på för att mjölka ut ännu mer finansiell vinning ur karaktärerna. Men jag vill ha en annan slags roman om Wallander, en fördjupning av det som händer honom i ”Den orolige mannen”.

Svenska Dagbladets recensent tycker att boken är taffligt skriven:

Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.

Det beror på vad boken jämförs med. I jämförelse med andra svenska deckare är ”Den orolige mannen” välskriven, tycker jag.

Göteborgsposten
har samma positiva inställning som jag:

Mankell har kallat böckerna om Wallander för romaner ”om den svenska oron”. Den orolige mannen handlar i hög grad också om kommissariens oro för sin egen hälsa, sitt eget liv. Vad har han egentligen gjort med det? Wallander må framstå som trött och skröplig men som romangestalt är han starkare och intressantare än någonsin förr. Nog skiljs jag från honom med saknad.

Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken:

Andra som skrivit om boken:
En bok om dagen, Dagens Nyheter, Expressen, Tidningen Kulturen.

Den orolige mannen
Henning Mankell
ISBN: 9789173432658

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, deckare, författare, Henning Mankell, Wallander

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Deckare, författare

Varför är det så tyst om fängslade bloggare i Azerbajdzjan?

30 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

emin_adnan
Det verkar vara rätt tyst i den svenska bloggosfären om de fängslade regimkritiska azerbajdzjanska bloggarna, skriver en bloggvän till mig i ett facebookmeddelande.

Ja det är tyst i alla medier om övergreppen och bristen på mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan.

Läs mer hos Blind Höna och sprid informationen. Vi måste kräva bloggarnas frihet:

Två regimkritiska bloggare i Azerbajdzjan riskerar långa fängelsestraff för ett påstått restaurangbråk i Baku i juli.

Men anklagelserna mot Emin Milli och Adnan Hajizada är falska, hävdar människorättsorganisationer och oberoende bedömare.

Syftet är att tysta en växande blogg-rörelse bland azerbajdzjanska ungdomar. De vädjar nu om internationellt stöd.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Internationellt, mänskliga rättigheter, Politik

Popaganda dag 2: tankar och filmklipp

30 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

090829_CO_Popaganda_2515

Lördagen förändrades karaktären på Popaganda något. Fler besökare som var över 20 dök upp. Popaganda samlar nog fler unga än de flesta andra festivaler. Det gör väl att den är något lugnare, tonåringarna som är under 18 kommer ju inte in i området där de kan köpa vin eller öl. Men för mig och fotografen, som båda passerat tjugo-årsgränsen med råge, känns det lite mindre ensamt när det dök upp fler i vår ålder. Det var framför allt på kvällen till Camera Obscuras spelning som dessa +30 dök upp.

Men nu en liten kort genomgång av hur jag upplevde lördagens spelningar:

Name the pet var först ut på lördagen.
Hanna Brandén, sångerskan, kom in på scenen iklädd guldhatt. Det är många av de nya tuffa popsångerskorna som lägger ner omtanke på entrén. Det är tufft.
Name the pet spelar gladrockpop som är dansant. Det rycker i benen och det är svårt att låta bli att dansa till deras musik.
I höst, i september, kommer bandets debutalbum.
Andra låten de spelade hette Sunshine och som magi kom solen fram under tredje låten.
Under de första spelningarna under lördagen var det något konstigt med ljudinställningarna vid lilla scenen, men trots det och trots att Name the pet startade spelningen så tidigt som 14.30 kom det en hel del publik.
Här kan du lyssna på Name the pet på Myspace.

Suburban kids with biblical names
Duon Suburban Kids With Biblical Names är från Haninge och bildades i slutet av 2003. På spelningen på Popaganda var duon Johan Hedberg och Peter Gunnarssonförstärkt av ett band, förstås.
Musiken: ganska klassisk indiepop med texter som skildrar livet i förorten, oftast ur en ung människas perspektiv.
Jag har lyssnat på dem i flera år och hade sett fram emot att höra den live.
De första fem låtarna var mycket bra, men sedan kändes det som om det räckte, som om det räckte, att många låtar var rätt lika varandra.
Jag tror det hade varit perfekt om de hade spelat på den lilla scenen istället, för där spelade banden 30 minuter.

Bandnamnet är förresten taget från texten till Silver Jews låt People.
Lyssna på Suburban kids with biblical names på Myspace.

Masshysteri
Bra namn på ett punkband som spelar med full fart.
Med texter på svenska är bandet ett bra exempel på nu svensk postpunk.

Anna Ternheim
En rödlackerad flygel mitt på scenen såg lovande ut och spädde på våra förväntningar. När Anna Ternheim kom in på scenen jublade publiken som hade höga förväntningar och när första ackorden ljöd och det var låten ”Shoreline” av Broder Daniel då visste jublet knappt några gränser.
Att Anna Ternheim började med sin kanske bästa låt var modigt. Men det fungerade.
Första låten uppförde hon ensam med en violinist. Till andra låten kom bandet in med bland annat en cellist och ja, Anna Ternheim gav en spelning som höjde festivalen.

The Teenagers
Trist nog missade jag deras spelning för just då intervjuade jag ett band. Fast den intervjun var jättelyckad och kul, så den kommer i ett inlägg senare.
Här kan man lyssna på The teenagers på Myspace.
Popaganda hemsida berättar om bandet:

Enligt bandet själva inspireras de av sex, love, party, vodka, summer, puberty, red bull, ham rolls och swedish girls. Popaganda har ju lite av både det ena och det andra så det känns som vi kan komma att ha ett gott utbyte (även om vi blir betydligt mer inspirerade av langos än av ham rolls).

Ingenting
Ingenting med sångaren, gitarristen och låtskrivaen Christopher Sander var förstås en av de spelningar jag sett fram emot.
Christopher Sander hyllades väldigt för sitt eget debutalbum i våras.
Med bandet Ingenting har singeln Halleluja släppts och den kan du lyssna på här, Ingenting på Myspace.
Ingenting spelar ganska rivig poprock, med texter som har en del samhällskritik i sig. I bandet spelar Sander mer rockigt än som soloartist, tycker jag mig ha noterat.

Camera Obscura
Ännu ett fantastiskt band från Glasgow. Hur bär sig den staden åt för att ta fram så många bra indieband?
Camera Obscura som hålit på sedan 1996 var nog det mest rutinerade av alla band som spelade på Popaganda.
Deras sångerska, eller egentligen sångerskor, för tjejen vid keyboard sjöng rätt stora delar av sångerna också: bar fantastiska klänningar.
Men egentligen måste bandets medlemmar ha spelat bra många år före bandstarten 1996 också. Basisten var vithårig och såg ut att vara närmare 60. Han spelade rutinerat och utstrålade sådan spelglädje.

Camera Obscura är på något sätt för mig i alla fall bilden av äkta indiepop med deras brutalt ärliga texter och 60-talsromantiska melodier.

Jag lånar en beskrivning av bandet från Popagandas hemsida:
Sockersöt och pastellig, men också melankolisk och mörkgrå som regntung sommarhimmel i Skottland.

Lyssna på Camera Obscura på Myspace.

Florence Valentin
Rock med full fart så det inte går att låta bli att dansa och med texter som slår hål på högerns myter.
Har jag bloggat om här.

Miike Snow
Att höra Miike Snow på Spotify eller på skiva är något helt annat än när de framträder live. Miike Snow går nästan inte att beskriva eftersom bandet spränger alla kategorigränser.

På scenen har de ett stor tecknad bild på en hare med hjorthorn, deras symbolbild. Elektroniska ljud vibrerade, in på scenen trädde svartklädda män med vita masker för ansikter.

Sångaren Andrew Wyatt har en mycket egen vacker nasal röst som framträder mer på skiva. På livespelningen blir rytmiken och technoinfluenserna mer dominerande. Men det är inte techno heller, det är rockmusik också och popmusik. Wyatt spelade på elgitarr och keyboard.

Miike Snow spelade på lilla scenen, men det blev verkligen för kort. De borde spelat på stora scenen och fått spela en timme, minst.
DN berättar om bandet här:

Producentteamet Christian Karlsson och Pontus Winnberg, alias Bloodshy och Avant, tackade nej till såväl Madonna som Beyoncé – för att med Andrew Wyatt bilda nya elektro­poptrion Miike Snow.

Markus Krunegård
När jag hörde Krunegård på sin spelning på Where the action is, i juni, på scen skryta över att han inte hade röstat i EU-valet för att han var så bakfull insåg att jag inte tänker följa honom och hans musik.
Att vara så nonchalant mot samhället att inte rösta, när människor i en del länder fängslas för att de kämpar för den rättigheten …
Jag är inte heller särskilt förtjust i Krunegårds musik och förstår inte hajpen kring hans soloalbum.
Men smaken är olika, han har definitivt sin publik.
Jag vet nu att jag missade hans sång tillsammans med Mauro Scocco.
Det hade varit kul att se, men för att det hade varit kul att höra Mauro Scocco.
Det borde i och för sig gått att ha listat ut att Scocco skulle komma.
PSL kan idag avslöja att poplegenden Mauro Scocco gör delar av Markus Krunegårds kommande skiva som släpps i augusti eller september. Eventuellt så som ett dubbelalbum, skrev en SVTpopblogg i mars redan.
Här berättar Aftonbladets festivalblogg om Krunegårds och Scoccos spelning tillsammans på Popaganda.

Popaganda är egentligen inte bara spelningar på festivalområdet vid Eriksdalsbadet, utan också en del klubbspelningar på Debaser, Strand och Clarion Hotel. Men Kulturbloggen höll sig till utomhusspelningarna vid badet.

Fotograf: Anders Löwdin

Här skrev jag om första dagen

Markus Krunegård och Mauro Scocco

miike snow

Camera Obscura på Popaganda

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, indie, techno, Stockholm, Glasgow, Popaganda, Camera Obscura, Miike Snow, Mauro Scocco, Krunegård, Name the Pet, Florence Valentin, Ingenting, Anna Ternheim

Arkiverad under: Musik Taggad som: Glasgow, indie, Stockholm, techno

Popaganda: Florence Valentin visar att popvänstern är stor

30 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

090829_FV_Popaganda_2602
Florence Valentin var det nästsista bandet som spelade på stora scenen på Popaganda på lördagskvällen, 29 augusti. Och det var energi, rock, politik: full fart och jag undrar om någon kunde stå still?

– Jag lovar att ni ska få dansa ikväll, ropade bandets sångare i början av spelningen.

Och det fick vi.

Popvänstern är definitivt inte död. Jag minns inte om det var ett eller två år sedan som det pågick en debatt när några skribenter hävdade att popvänstern är död. Jag tror att de med popvänster menade pop-och rockband som tar ställning i samhällsfrågor och då stor på den sidan av politiken som inte vill ha ökade klyftor i samhället.

Men det finns många band idag, många nyare band, som definitivt har ett samhällsengamang och antingen är politiska öppet i text och på scen, eller har en politisk bas eller värdegrund som det står på och som färgar deras attityd och musik.

Florence Valentin är ett mycket rockigt och ösigt band med stor politisk pondus. I mellansnacket mellan låtar tar deras sångare upp samhällsfrågor där han tar upp bostadskrisen, arbetslösheten, klyftorna som ökar i samhället och deklarerar att han inte vill att prinsessbröllop ska betalas av folkets pengar.

Och publiken verkar stortrivas.

Florence Valentin bjöd på en fartfylld show, med massor av energi och hopp upp i luften med gitarrerna,.

Jag kunde inte hitta att någon lagt ut någon filmklipp från lördagens spelning, men här är ett klipp från deras spelning på Popaganda förra året, 2008.

090829_FV_Popaganda_2732

Fotograf: Anders Löwdin

Relaterat:
Här skriver Aftonbladets festivalblogg om Florence Valentins spelning:

”Han är så rolig”. Det är mammas förklaring till att hon gillar Florence Valentin så mycket. De har verkligen blivit ett fantastiskt liveband sedan jag såg dem senast (på Popaganda också för några år sedan – på den tiden sångaren Love Antell hade en fånig beef med musikjournalisten Fredrik Strage)

Florence Valentin på MySpace.

Här en recension när de spelade i Göteborg i somras.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Stockholm, rockmusik, progg, politik, Popaganda, Florence Valentin

Arkiverad under: Musik Taggad som: Politik, progg, Rockmusik, Stockholm

Recension: Man tänker sitt

30 augusti, 2009 by Redaktionen

filmHernik Hellström och Fredrik Wentzell som gjorde Farväl Falkenberg har gjort en ny film: Man tänker sitt.

Har du någonsin velat se livet ur en annans ögon? Då skulle det kunna vara som i ”Man tänker sitt”. När jag såg den blev jag först provocerad (det händer ofta när jag inte förstår), riktigt arg. Filmen gick i långsamt tempo med oroande scener, inga förklaringar utom den knappa dialogen. Ingenting hände, direkt. Det var mer en ström löst sammanhängande scener som

Det som var svårt för mig var att förstå perspektivet. Jag valde att se de vuxna ur barnets ögon. Det är inte uttalat men funkar för mig som förklaring.

Det enklaste sättet att se filmen är att inte tolka utan bara hänga med  Jag gör som Sebastian och försöker hänga med så gott jag kan. Det gör filmen ganska rolig, även om den är långt ifrån humoristisk. Den blir i alla fall inte tråkig, vilket oroade mig först. Om jag skall se en sådan här riktigt långsam film skall det egentligen finnas mer som är estetiskt tilltalande. Det finns det inte så mycket av här. Kommer du över det och sitter kvar får du en spännande filmupplevelse.

Läs gärna vad andra har skrivit:

Svenska Dagbladet

Dagens Nyheter

Aftonbladets recension påminner mig om den gången lillebrorsan och jag skulle se Den vita buffeln med Charles Bronson och i stället rusade in på Ormens Ägg. Då fanns det inget som tydde på att jag en dag skulle skriva om film. Det är bättre att säga att man inte förstått en film än att ge den ett onödigt dåligt betyg.

Läs även andra bloggares åsikter om Recension, Man tänker sitt, film, betyg

Arkiverad under: Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Masters of The Universe Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Scary Movie Betyg 1 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in