Musik

Myrath från Tunisien fullständigt lade Norje Boke för sina fötter 2019. Genom en fantastisk spelning på områdets minsta scen fick väldigt många av oss upp ögonen för det här bandet. Deras progressiva metal föll mig rätt på läppen och deras scenshow var något utöver det vanliga. När sedan Behemoth fick problem och blev tvungna att ställa in sin medverkan, vaskade festivalledningen fram Myrath som ersättare på stora Rock Stage. Om man kan snacka om att ett band fick sitt stora genombrott så var det nog där på Rock Stage 2019.

I år är Myrath tillbaka och de äntrar Sweden Stage vid pass halv nio på kvällen. Det står klart redan under de inledande låtarna, att det är ett band som faktiskt hör hemma på någon av de två stora scenerna. Med en scenshow som hämtad ur ”Tusen och en natt”, med prinsessor och eldkonstnärer fångar de omedelbart publiken. Att sångaren Zaher Zorgat lärt sig en hel del svenska är förstås extra publikfriande. Sällan har man sett en publikdomptör vara så glad, så lycklig över att möta sin publik. Gensvaret från publiken låter inte heller vänta på sig. Det måste vara gott och väl 15000 människor som ställt sig i sluttningen upp från Sweden Stage den här torsdagskvällen och ingen är besviken.

Många gånger när man sitter och tittar på vilka band som kommer till festivalen, så är det de stora tunga huvudakterna man betraktar främst. Men det är i periferin de stora nyheterna står att finna. Att Myrath är en sådan stor nyhet, är kanske ingen nyhet längre. Men nästa gång det här bandet kommer till Sweden Rock så måste det vara för en kvällsföreställning på någon av de två stora scenerna. Kanske är det lite tidigt i karriären att vara headline. Men som avslutare på Rock Stage i mörker vill jag snart se dem, det förtjänar såväl bandet som publiken.

I morgon kväll spelar Iron Maiden inför uppskattningsvis 40000 åskådare framför den största scenen. Basisten och grundaren av Maiden, Steve Harris mjukade upp basgångarna med en spelning med sitt andra band British Lion. Bandet bildades som en kontrast till de stora arenorna som Iron Maiden spelar på. Sweden Stage är perfekt som den där lite mer intima scenen, en eftermiddagsspelning är ytterligare en skön balans mot de stora headlinedrakarnas mångtusenhövdade kvällspublik. Det såg verkligen ut som om Steve Harris och de andra i bandet hade jäkligt roligt under sin timme i solskenet.

Harris är en av de bästa basisterna i hårdrocksvängen och det märks att hans fokus på rytmsektionen är avgörande även för ett band som British Lion. Med en sångare som kanske inte är lika dominant som Bruce Dickinson, blir också musiken i sig mer bärande än vad jag kanske tycker att Iron Maiden mäktar med. Jag ser fram emot Iron Maiden (femte gången) imorrn kväll men jag ser nog hellre om British Lion snart igen, och allra helst på en liten klubb någonstans.

Jag är en sucker för det konstiga och här får jag konstigt så det räcker för hela dagen. Folkmusik ligger på något märkligt sätt mig varmt om hjärtat. När folkmusiken spelas på distade instrument och med massor av attityd blir jag extra lycklig. Finska Korpiklaani erbjuder en massiv upplevelse med tung och hård musik i botten, med såväl fiol som dragspel i mixen. Kan man bli annat än glad av sånt?

Spelskickliga, med sång på såväl engelska som finska och ett mellansnack värdigt en finländare. Han hade lika gärna kunnat prata finska i mellansnacket, ingen förstod ändå vare sig engelskan eller försöken till svenska. Men den extroverta sångaren och frontmannen Jonne Järvela pratar hur som helst inte mer än två – tre ord i varje mellansnack. Han hade säkert inte sagt mer på finska för när det kommer till pratandet kändes han mer introvert.

Det spelas för lite dragspel inom hårdrocken. Kolla in Sami Perttula här intill. Lång väg kan man se att det inte blir hårdare än så här.

Den stora slänten som sluttar in mot Sweden Stage i södra delen av festivalområdet, lämpar sig extra bra för folkmetal. Här kan man luta sig bekvämt om det är vad man föredrar, eller stå långt fram och till fullo suga i sig allt det sköna som produceras på scenen.

Jag tror inte någon gick ifrån konserten med Korpiklaani (Vildmarksklanen) besvikna. Det här är ett rutinerat band med inte mindre än 13 studioalbum i bagaget. De två första under namnet ”Shaman”.

Det är mycket folk på Sweden Rock Festival i år. Till och med när första bandet för dagen går på scenen, samlas tusentals människor vid scenerna och köerna till matförsäljarna fylls på stadigt. Det är en av de finaste sakerna med en stor festival som den här. Man kan alltid få högkvalitativ underhållning till varje måltid.