• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Fenomenal urladdning av ytterst vitala veteraner – Sam Vesterbergs Äntligen-band på KOM Bar

30 januari, 2024 by Mats Hallberg

samtliga foton Qlaez Wennberg

27/1 2024

KOM Bar i Göteborg

I Göteborg inom beatbaserad musik har vi sedan 70-talet haft tillgång till tre extraordinära sångare, lätt urskiljbara röster vilka ibland tilldelats epitet världsklass. Sålunda har självklart inte trion varit en lokal angelägenhet och bara en av dem är uppväxt i det Göteborg han blev trogen. Fast flest gånger framträdde de ändå till publikens glädje på hemmaplan. Syftar givetvis på Freddie Wadling, Totta Näslund och med byte till presens är tredje namnet Sam Vesterberg. Av dem har jag endast träffat den sist nämnde, han som antog erbjudandet om att ta över efter Totta i Nynningen. Kan flika in att utförliga minnesord om Wadlings gärning publicerats här samt att längre intervjuer gjorts med de som ingick i Tottas Bluesband, bortsett från Niels Nordin.

Att jag fick kontakt med den reslige Vesterberg för drygt tjugo år sedan berodde på att jag hörde honom framföra egna låtar med band under motfestivalen som arrangerades i samband med EU-toppmötet 2001. Bokade den akten till årsmöte för min SEKO-klubb ett par år senare när han var aktuell med cd:n Väg 45. Sedan dess har vi lunchat två gånger, har sett honom sjunga på bland annat Pustervik, Kom Bar (gamla och nuvarande adressen), FOLK och utomhus på Kulturkalaset. Har vidare besökt honom på Mölndals Museum när det var hans arbetsplats, genomförde utförlig intervju på krogen Diner 22 2010 och anlitade honom och Gunnar Frick när pappa begravdes i Råda kyrka. Således finns en upprättad relation. Äger hans två första album i eget namn. Saknar däremot Sånger från ett dragigt kapell (2016),vars dokument i form av bilder och texter om uppväxten i Dorotea också resulterade i utställning.

Upprinnelsen till det Äntligen-band artisten satt ihop för två utsålda konserter på systrarna Forsmans KOM Bar längst bort i Hängmattan off Majorna, var hans och Jimmy Olssons exklusiva medverkan på konserten Nynningen 50 år (recenserad i K-bloggen) härom året. (Som bekant återstartade Tomas Forsell bandet 2016 och räknar jag rätt har jag sett sex av deras konserter.) Under jubileumsfirandet delade Sam scen med tre andra profiler vilka också för övrigt fanns med i spektakulära bedriften Tältprojektet. När Bernt Andersson råkade sammanstråla med frontande göteborgska norrlänning väcktes idén om att göra sammanhängande program tillsammans. Eftersom Sam skulle fronta fick han lov att bestämma vad som skulle framföras.

Slagkraftig repertoar med ett par Nynningen-alster, åtskilliga original av Sam plus ett knippe bluesrökare repades in. Förklaras för oss salig publik att trumslagaren Bengt Kristeberg blivit en övergiven solitär, fast han på 80-talet och framåt lirat i coverband med bland andra Sam och Jimmy. Nämnda radarpar har känt varandra sedan Lidingö på 60-talet medan det andra radarparet – Bernt Andersson och mångas gitarrhjälte Bengan Blomgren – träffades i den bluesiga uppväxt i Göteborg som lade grunden till GinHouse (vars senaste comeback dokumenterades på liveskiva, skrev här om konserten). Till saken hör att i samma intervju-serie för facklig tidning publicerades i andra nummer intervjuer med Bernt, Jimmy och Bengan. Bjöd dem på krogen och på kuppen blev de mina vänner. Vad gäller fullbokade gigen under helgen på KOM Bar var det ren tur att jag fick plats (trodde att jag missat upptagen av att titta på tv-sport), då ett sällskap som ofta arrangerar jazziga tillställningar hade fått plats över. Är dem stort tack skyldig, glatt förvånad över att de lyssnade på Nynningen back in the days.

Satt egentligen allt för nära och med ryggen emot scen. Lyckligtvis kunde volymen justeras med öronproppar. Inklusive paus och sammanbindande mellansnack varar spelningen i närmare 2 ½ timma. Utfallet var så omtumlande att man frestas att redan nu drämma till med omdömet ”årets konsert”. I samtal med huvudpersonen efteråt konstaterar denne att succén närmast garanterades på förhand av Bengans och Bernts medverkan. ”Det bästa jag gjort på 40 år” , anser Sam Vesterberg som menade att urkraften till röst har han gratis.

Kanske då förmätet att komma med klagomål av teknisk natur. Utgår från att Bernt Andersson som vanligt uträttade stordåd på sitt keyboard av farfisa-modell, men tyvärr nådde hans svepande sound endast fram i enstaka sekvenser. Å andra sidan fick jag ta emot desto mer extatisk skönhet från Bengan Blomgren. Så jag hade absolut överseende med obalansen när jag blev så rikligt kompenserad för detta ljudtrassel. Och när toner från mångsidige Bernt Anderssons instrument tog sig längst fram lät det superbt.

Nu till anteckningar i stunden om ett antal av de tjugotal låtar vi serverades. Den rusiga stämningen genererade dubbelt så många extranummer enligt huvudpersonens hustru, jämfört med fredagskonserten. Smattrande, självklar start i På andra sidan bron, öppningsspår på andra soloskivan. En livsbejakande blues som omedelbart etablerar delikat groove. Rörande äreminne över Sams alldeles för tidigt bortgångna föräldrar besväras av grötigt ljud, fast darr på stämbanden förmedlar total närvaro. Blir som vanligt förtjust i underbara gunget i Ett original. Strängbändaren Bengan Blomgren träder nu på allvar in i handlingen. Och som denne ödmjuke, skenbart buttre man gör det! Fans som skribenten Tore S Börjesson, arrangören Johan Red Top Larsson som kallat denne klenod en av världens bästa gitarrister och beundrande instrumentkollegan Kent Börjesson skulle definitivt vilja vara i mina kläder.

Härom året delade saxofon-giganterna Gilbert Holmström och Gunnar Lindgren scen för första gången, trots att de lirat jazz sedan 60-talet. Lika sällsynt är det inte att Bengan samarbetar med Sam Vesterberg. Men förutom att han gästar på Väg 45 hade de nog inte spelat tillsammans de decennier som förflutit emellan Nynningens 50-års firande och upplaga av bandet andra halvan av 70-talet. Bengan tog för honom fräscha låtar till smått osannolika höjder , vilket kompositören uppmärksammar.

Vill ta till protokollet att rytmsektionen med Jimmy Olsson i förgrunden lirar vidunderligt i sin understödjande roll. De bäddar rutinerat för maestros figurer, på vintage-gitarren med idealisk förstärkare. Känslor omöjliga att i ord förmedla för de som grämer sig över att inte vara på plats, sinnesrörelser vilka knappt kan hanteras. När jag vittnar om mitt tillstånd efteråt replikerar landets mest raffinerade solist -har du sökt för det? Det vill säga ”åkomman” som gör mig svettigt exalterad av oöverträffad lager-på-lager teknik, en teknik inriktad på att förädla ackordföljder istället för uppvisning. Briljeras med liknande magisk effekt i exempelvis Järntorget, Gula lågan (två höjdpunkter i Sams katalog) och i en stompig sak i bonusavdelningen. Att lyssna på hur landets yngste 75-åring riffar i Fattig men rik blåser bort all eventuell leda. Känns så futtigt att i skrift försöka återge vad som händer när man ledsagas in i detta förunderliga, angenäma universum, när dörren öppnas på vid gavel.

Ansvarige för upplägget har hämtat brottstycken ur självbiografiska föreställningen Ett dragigt kapell till konsertens röd tråd. Sam upplyser med dråplig humor om hisnande fakta och strapatser, orättvisor och tecken på kärlek. Sker med begåvad emfas, ibland på rim. Utan att nå samma förstklassiga standard som Ola Magnell, Plura eller Anders F Rönnblom har mannen som blev ”hedning vid tre ålder” viktiga historier att förmedla., i mellansnack och i de sånger han skrivit. Verkar dessutom hålla fast vid Nynningens tankegods, den idévärld han var delaktig i. Just snärtigt formulerade Ett dragigt kapell är i sin harmonik på gränsen till banal, även om den rymmer tonartshöjning.

Musikaliskt finns en enhetlig stomme, likt stänkare eller suggestiva tongångar á la The Band. Därutöver varieras med gungande stolt eller kvidande blues, låtar av viskaraktär, hurtfriska melodier som påminner om psalmer, finstämda ballader med hymnlika drag och tendenser till country. En oerhört färggrann bukett! Första set avrundas med att Sams ståtliga stämma hyllar bäste vännen, basspelande radarpartnern i Älskade Cowboy. Detta är en av få tillfällen när Bernt Anderssons musicerande når den del av lokalen jag sitter i. Innan dess gjorde också långsamt porlande Vite lillebror djupt intryck, en för mig obekant låt från musikteater om ursprungsbefolkningen i USA skapad i samarbetsprojekt av Nynningen / Nationalteatern 1976.

Andra set drar igång fartfyllt i en innerlig anda med Tåget, följt av en mäktig nytolkning på känt tema med elegant feature på keyboard. Ett mycket medryckande alster! Berättelsen om och samspelet på Järntorget artar sig till en minst sagt omväxlande resa. Den går från klämmigt ”frälsis-skrudad” kul till avancerade skiftningar och taktbyten.. Från gnistrande elgitarr utgår underbara upptäcktsfärder. Blomstrande kreativiteten från Bengans sida fortskrider med makalös energi i formidabla Gula lågan i g-moll, på ett sätt som får mig att associera till Beatles/ John Lennons experimentella era. Imponerande röstresurser och fabulöst komp bibehåller den intensitet Bengan initierat, också när Sam Vesterberg hedrar sin mamma och hennes slitsamma tillvaro som mor till åtta barn i Fattig men rik, låt med enormt patos inspelad 1980 av Nynningen fast utgiven långt senare.

Konsertens ordinarie program avrundas i övertygande stil genom två potenta titelspår, Väg 45 plus Äntligen en ny dag. Man noterar att stämningen är exceptionell, hur mycket bubblande känslor som måste ut vokalt och hur otroligt tajt det låter. Utan att ge sig hän åt rytmiska delikatesser på egen hand, måste understrykas att Bengt Kristeberg konstant imponerade med sin osvikligt uppbackande tajming. Upprymda soundet i den nyare dänga kan knytas till det driv vi associerar Robbie Robertson/ The Band med. När det broderas ut av mästerlige Bengan Blomgren påminner temat om Mark Knopfler. Blytunga dynamiken i en delvis annorlunda version av Äntligen en ny dag firar förstås triumfer. Publiken njuter hängivet åt melodins kontraster, återkommande crescendon som orubbliga statement.

Ber om överseende med alldeles för utdragen rapport/ recension. Som antytts var euforin elektrisk, Äntligen-bandet inspirerades av vårt bifall till fyra bluesiga extranummer. Sam tog i likt en väckelsepredikant medan medan Bengan gasade på och beredde väg för magnifikt stick av Bernt i publikfriande hit av Muddy Waters, vars sugande komposition Forty Days And Forty Nigts tog vid. Naturligtvis var Bengan i sitt esse när han med blå toner omsorgsfullt betonade Sams vokala utsagor. Underhållande att hastigt byta till svenska (egen översättning?). I denna otroligt extatiska kavalkad gav man sig dessutom på en stompig sak jämte gripande Going Down Slow. Magiskt event!

Stort tack Qlaez Wennberg för strålande bilder!

Arkiverad under: Musik, Recension

Strålande tolkningar till intimt, tajt och luftigt ackompanjemang – Ulla Fluur på Nefertiti

29 januari, 2024 by Mats Hallberg

foto Pernilla Warberg

26/1 2024

Nefertiti i Göteborg (arrangör: SWEJS)

Ideella föreningen SWEJS ( Swedish Executive Jazz Society) bildades av ett kompisgäng för tjugofem år sedan med syftet att för sina medlemmar i Stockholm och Göteborg anordna lunchkonserter. Blev inbjuden och besökte en regnig fredag gamla Nef, vilket torde vara första gången för evenemang mitt på dagen för min del. Förhåller sig nämligen på det viset att jag i uppskattande ordalag recenserat de två skivproduktioner sångerskan Ulla Fluur gjort, vilka båda släppts i närtid.

Det har varit en lång väg fram till debuten för en jazzig vokalist jämnårig med undertecknad. I ungdomen spelades piano och sjöngs i kör. Kvinnan som varit allätare testade att sjunga jazz första gången i 25-års åldern. Men det blev inte någon musikrelaterad karriär. Annat kom emellan. Efter att ha gått kurs i jazzsång stakades pågående verksamhet ut, vilket vi hängivna lyssnare är tacksamma för.

Hon hade aldrig stått på någon scen i Göteborg tidigare trots att mamma kommer från Munkedal. Ulla reste med tåg från huvudstaden utan sin producent och arrangör Martin Höper ( träffade kuriöst nog honom härom veckan på Utopia), tillika skivornas basist. Resesällskap var istället pianisten Leo Lindberg som anlitade sin vän Arvid Jullander från Hisingen, en numera oerhört efterfrågad musiker, till att framställa basgångarna. Har hört den unga duon otaliga gånger live och i inspelad form, i synnerhet Arvid eftersom han bor och mestadels verkar i Göteborg med omnejd. Båda förtjänar stämpeln före detta underbarn, fast de inte fokuserar på att visa upp bländande tekniska färdigheter, även om dylika drag ibland kan urskiljas.

Spelningen genomförs i ett svep under cirka 65 minuter inför en skapligt stor skara sittande publik. Den reslige Mats Ander som synts i åtskilliga storband presenterar lunchkonserten, gästar därtill med ljuva toner på trumpet i långsamt framskridande ”schlager-floppen” En gång i Stockholm. Kan framhållas att det blivit något av ett idiom hos Ulla Fluur att gå bortom vad som rubriceras som amerikanska sångboken. Förstlingsverket One är döpt efter U2:s berömda rockballad medan uppföljaren fått sin titel efter Melodifestivalbidrag från -66 skrivet av legendaren Jan Johansson och dennes svägerska. Okonventionella strategin att ägna sig åt ädelschlagers från främst 60-talet och en brokig flora av covers på kompositioner av Nisse Hellberg, Nick Drake, Tom Waits, Peter Gabriel, Prince med flera, har visat sig vara ett alldeles utmärkt koncept, blivit Fluurs nisch. Och med konstnärlig frihet som ledstjärna arbetas arr. fram i visjazzig tappning. Att utan överdriven respekt för originalen utvinna en egen touch har blivit en framgångsformel.

pressfoto Andreas Lundberg

Trions angenäma gig innehåller närmare dussinet låtar. I en sättning utan varken pådrivande/ understödjande trumbeat eller följsamma ackordföljder på gitarr lyfts texter förtjänstfullt fram. Hävdar att Fluur utvecklat sin vokala förmåga sedan inspelningarna av debuten. Föredömlig frasering och tajming kombineras numera med ett större omfång. I alla fall är det vad mina öron noterar utifrån hur rösten låter live. Upprymd inledning hakar tag i mig i form av svensk version av uppiggande Jeepers Creeper. Följs av ett av alla lysande exempel på icke ”exploaterade” låtar. Mollinlindat tema från prisbelönta spelfilmen (såg den på bio) Cold War kryper in under huden. Soundtracket från polska historiska dramat görs i suverän samklang emellan unga instrumentalister och frontande sångerska. Grabbarnas gemensamma bravader i stick är oerhört snitsiga. En första sådan remarkabel sekvens infaller i det svepande gung som uppstår i tolkning av det danska vinnarbidraget i ESC 1963.

Har oftast hört Leo Lindberg traktera orgel och andra varianter av keyboard. Vid några tillfällen har jag fått möjlighet att försjunka i hans kapacitet på välstämd flygel. Löpningar av eftertänksam eller undantagsvis rask art, i form av elegant broderade melodier jämte nästan osannolikt precisa pauseringar, gjorde att det var en fröjd att lyssna på den fantastiskt begåvade pianisten. En handfull gånger var musicerandet på en sådan berörande nivå, att ilningar av välbehag spreds inombords. Lindberg glänser i ett kompletterande nyskrivet alster av Niklas Lind Gabrielsson på duo med ljuvligt textande sångerska. Bitterljuv, ypperlig visjazz från låtskrivare som turnerat med Eagle Eye Cherry.

foto Pernilla Warberg

Kände ju som sagt till nästan hela repertoaren. Visste att Fluur och hennes musiker åstadkommit en underbar version av Owe Thörnqvists När min vän. Att den tävlade tidigt 60-tal i vår inhemska schlagerfestival ter sig smått obegripligt, eftersom den, åtminstone i detta arr, befinner sig åtskilliga nivåer över Mello-genren. Rytmiserande förmågan från vokalist och ackompanjemang i Jan Johanssons intrikata En röd vals är också enastående. Vilken frapperande kvalitet melodifestival-låtar kunde ha på 60-talet.

Tidig hit av Dylan som klätts i svensk språkdräkt av Ola Magnell görs i kul, studsande harmonik. Arvid Jullander levererar här avancerat solo med stråke. Extranumret hämtas från Lill Lindfors sambadoftande 80-tal. Kännetecknas av strålande frasering. Dessutom får vi en slags fortsättning på de dramatiska verser som utgör Trubbel, Olle Adolphsons klassiker på samma melodi signerad Niklas Lind Gabrielsson, samt beträffande attack och tempo en radikalt nedtonad cover på sprudlande Wilmer X-dänga. Genom att ta bort Nisse Hellbergs drivande beat avrockifieras deras humoristiska hit. Firma Lindberg & Jullander briljerar med dels bluesiga ackord, dels flyhänt framtagna basgångar. Tippar på att mycket nöjd publik lade ett nytt namn på minnet, rent av fick en ny favorit. Och i detta avskalade skick motsvarade melodierna live definitivt högt ställda förväntningar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Finkalibrerad, omväxlande och smakfull lunchkonsert med genrefri familjetrio – Evmark trio på Göteborgs Stadsteater

23 januari, 2024 by Mats Hallberg

SONY DSC

v 3 2024 15-19/1

Lunchteatern, Göteborgs Stadsteater

Tycker det är fint, rent av storartat, att familjer gör något konstruktivt tillsammans som att uppträda inför förväntansfull publik. Med familj ska i första hand avses föräldrar och barn. I den värld jag rör mig i finns förstås frejdiga Carling family med avläggare. Andra kända musikerfamiljer är Ward/ af Malmborg och Agnas vars fyra bröder under uppväxten bildade en sedermera omtalad kvartett, en grupp jag härom året recenserat live. Tänker annars främst på Bergcrantz/ Laurin och lika jazziga Almgrens vars kärna består av föräldrar och döttrar. Båda familjerna driver dessutom egna skivbolag.

Vad beträffar Evmark trio kände jag mamma Margareta, främst som sjungande kontrabasist (tolkar låtar förknippade med Ella Fitzgerald) och arrangör för Kungsbacka Jazz & Bluesförening. Hon berättade för mig om givande samarbeten med bland andra Jan Allan, Svante Thuresson, Anders Hagberg, Sonya Hedenbratt samt Bohuslän Big Band. Pappa Dan hade jag hört talas om i egenskap av klaviaturspelare, arrangör och kompositör. För närvarande är han högst aktuell som kapellmästare och pianist i den av mig hyllade musikteater-produktionen Monicas vals i samma byggnad. Dottern Amelie gick i snarlika fotspår, blev violinist och skaffade sig en masterutbildning utomlands. Hon är en cross over-instrumentalist som fått anställning hos Musica Vitae och kompat bland andra Edda Magnason och Albin Lee Meldau. På hennes föräldrars meritlista finns en handfull skivor, vissa av dem gemensamma projekt. Var självfallet nyfiken på hur trion kan låta på scen och följaktligen på programmet kallat Mitt liv, min vän. Underrubriken lyder ”en musikalisk livsresa”!

Bevistade Stadsteatern när man på fredagen avslutade sitt veckolånga engagemang på teaterhuset vid Götaplatsen. Innan det hade blivit dags för sedvanlig presentation av konstnärlige ledaren Marie Delleskog fick jag en pratstund med Lunchteaterns ansvarige för tekniken. Mannen med 22 års rutin verkade mycket belåten med programmet under gångna veckan. Som så ofta är fallet var varje föreställning utsåld. Det var Evmarks andra sejour på Lunchteatern.

SONY DSC

Efter att fulltalig publik ätit vällagad lunch (ingår i biljettpriset) serveras från scen tretton sånger plus sammanbindande prat. Då är gardinerna fördragna och varje bord utrustad med levande ljus. Mysigt! Sättningen är Dan på digitalpiano(?), Margareta på akustisk gitarr eller kontrabas och sång medan Amelie trakterar elförstärkt violin. I minst en låt blir det duett mor – dotter plus att en melodi färgas av rösterna från samtliga. I en föredömligt blandad repertoar vävs det förnämliga svenska visarvet samman med The American Songbook. Melodi- och rytminstrument kuggar snyggt i varann, vilket resulterar i ypperlig balans.

Minst tre ting överraskade positivt. Hade inte kännedom om Margaretas kunskaper vad gäller att varsamt ta ut melodier på akustisk gitarr. Var också troligen första gången jag tog del av originalkompositioner av Dan, närmare bestämt tre förtjusande visor vilka draperats i svenska texter av Birgitta Klein och i titellåten av Björn Janker. Och vad som från och med andra smäktande sången, Barbara Steisands paradnummer, musikalbaserade listettan People – får mig att baxna är det vokala omfånget, lusten att sträcka ut. Margaretas lätt beslöjade, mörka stämma äger en förbluffande auktoritet. Kan möjligen sakna det urskiljbara personliga uttrycket emellanåt.

Hade gärna fått läggas in längre stick. Nu fick vi hålla till godo med smakprov på den utsökta kapacitet de besitter på respektive instrument. Och i deras final levereras flera strålande solon. Bortsett från kortfattade introduktioner levereras en monolog, ett vittnesmål om livets oförutsägbarhet och Downs syndrom i synnerhet. När det sker väljer mamma Margareta att sätta sig på scenkanten varvid en förtrolighet uppstår. Inträffar efter att att svängar tagits ut ordentligt i medryckande ballad av Laleh. Därefter görs Så länge skutan kan gå i ett lite okonventionellt framförande. Taubes fenomenala text berör mig extra då duon Sam Vesterberg/ Gunnar Frick förmedlade visan under begravningsceremonin av pappa.

Tveklöst uppskattades repertoar och musicerande. Utan att det bli inställsamma prioriteras ömsinta och emellanåt fartfyllda melodier med meningsfulla texter. Geniet Beppe Wolgers förekom tre gånger. Som redan antytts hade Dan färgat flera av låtarna genom finurliga arr, ofta gett dem en mer jazzig tappning. Ett utmärkt sådant exempel var en upplyftande låt signerad bröderna Gärdestad.

Har väl redan överskridit acceptabel längd för en betraktelse/ recension. Avrundar genom att plocka fram några ytterligare höjdpunkter: Det spännande ackompanjemanget i musikalnumret People, det fabulösa schwunget i Va´é dé där som förstärktes med virtuost solo på violin (bop-låt hämtad från Monicas vals), Familjens stämsång i sällan framfört Hasse & Tage-alster, Ljuvlig leverans av Mitt eget land med far och dotter som finstämt kör(O. Adolphson), hur vi förförs av ivägsvepande toner från Margareta i Burt Bacharach-klassiker, snärtigt studsande sak av Jerome Kern som fanns med på storbandsturné för trettio år sedan och som innehåller både walking bass och scat samt det vemod som karismatiskt bär Fragile; balladen av Sting som jazzvokalister älskar.

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

Musiknytt med Jesper Lindell, Iiris Viljanen, Brown Horse och Franska Trion

20 januari, 2024 by Redaktionen

Jesper Lindell

Tips på ny musik som släppts i dagarna

“Never Gonna Last” är andra singeln från Jesper Lindells kommande album “Before the Sun”.
Skivan är inspelad med Jespers band Brunnsvik Sounds i hans egen studio utanför Ludvika och producerad av honom själv tillsammans med Björn Pettersson. Jesper Lindell berättar om singeln:

– Never Gonna Last skrev jag mitt under brinnande pandemi samtidigt som jag gick i dialys i väntan på njurtransplantation. En period då det ofta var för ensamt och hela tiden en konstig känsla av overklighet som hängde över mig. Så egentligen är det en tid jag velat lägga bakom mig. En tid att inte glömma men samtidigt inte tänka på eller prata om längre.
Men låten skrevs och spelades in den perioden. Den kom till mig när jag satt vid en flygel ovanför vår studio i Brunnsvik och tittade ut mot vattnet. Det rapporterades om en massa hemskheter som drabbade så många. Textraden “I hope there’s enough love to go around to every home and everyone that is out there” kom upp som en ganska hjälplös, men ändå hoppfull tanke efter att jag lyssnat på ett reportage på radio. Reportaget handlade om kvinnor som i pandemin blev inlåsta med män som hanterade sin stress och frustration med alkohol och våld i hemmet. Hoppet som finns i låten gäller faktiskt för mig. Kanske skrev jag den för att ge mig själv hopp om att allt skulle bli bra. Bra blev det ju till slut och jag tycker verkligen mycket om låten.

Kort efter sin medverkan på hyllningskonserten till Peter LeMarc i Tele2 Arena har Iiris Viljanen släppt singeln ”Själsligt uppvaknande vid Slussen”. Låten är första smakprovet från ett likadant betitlat album som kommer 26 april.
I maj gör Iiris en föreställningsturné tillsammans med Stina Ekblad.

Det brittiska bandet Brown Horse har släppt debutalbumet Reservoir.
Norwichbandet besöker Skandinavien för första gången i februari 2024.
Den brittiska americana-sextetten Brown Horse består av Emma Tovell, Nyle Holihan, Patrick Turner, Rowan Braham, Ben Auld och Phoebe Troup och debutalbumet Reservoir spelades in sommaren 2023 tillsammans med producenten Owen Turner i Sickroom Studios. Med ett sound där sjuttiotalets countryrock möter nittiotalets indierock med influenser från artister såsom Uncle Tupelo, Jason Molina, Silver Jews och Lucinda Williams har bandet redan fått fin kritik i hemlandet och etablerat sig som ett av Storbritanniens mest spännande unga band.

Franska Trion har släppt singeln ”Se dig omkring” från nya albumet ”Nya kulor” som kommer 15 mars – samma dag ger Matti Ollikainen ut romanen ”Silverkulor i svart natt”

2024 har fansen extra mycket Franska Trion att vänta. Först på tur: souliga nya singeln ”Se dig omkring”. Låten är hämtad från albumet ”Nya kulor” som släpps 15 mars. Samma datum ges sångaren och pianisten Matti Ollikainens roman ”Silverkulor i svart natt” ut. Det är en roman som utspelar sig under årets tolv månader. I det flöde av minnen som bildar ett liv gör han nedslag och fångar konsten och humorn i att vara människa.
Matti Ollikainen berättar om romanen:
– Hur ska jag kunna jaga ikapp det flyende förgångna? Om jag får tag på det, kommer det förstås att rinna ur mina händer. För flyter, det gör det.

2022 utkom Ollikainen med boken ”Trasiga toner”, som handlar om hans forna missbruk, förlusten av en nära vän och bandkollega, men också om de fina stunderna från barndomen som format honom som textförfattare och människa.
2022 firade Franska Trion 20-årsjubileum som band. Förutom Matti Ollikainen består Franska Trion av Viktor Turegård (kontrabas) och Christopher Cantillo (trummor).

Turnédatum:
9/2 Kalmar, Söderport
19/4 Göteborg, Nefertiti
20/4 Lund, Mejeriet
21/4 Köpenhamn, Vega
25/4 Norrköping, Hörsalen
26/4 Stockholm, Fasching
27/4 Stockholm, Fasching
4/5 Bollnäs, Bollnäs Kulturhus

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Franska trion, Musiknytt

Lyssna: The Vaccines – Pick-Up Full of Pink Carnations

12 januari, 2024 by Redaktionen

Det brittiska indierockbandet The Vaccines är tillbaka med nya albumet Pick-Up Full Of Pink Carnations.

Ett pressmail berättar:
Det brittiska indierockbandet The Vaccines har i över tio år bjudit på 60-talsinspirerad gitarrpop med lika dos melankoli som eufori. I dag släpper man sitt sjätte album Pick-Up Full of Pink Carnations via Super Easy / Thirty Tigers.

Albumet är producerat av Andrew Wells, hyllad för sitt arbete med bland andra Halsey och Phoebe Bridgers, och tar upp teman som krossade drömmar och motgång men även tacksamhet över personer och platser man en gång älskade. Singlarna ”Heartbreak Kid”, ”Lunar Eclipse”, ”Love to Walk Away” och ”Sometimes, I Swear” har uppvisat bandets förmåga att skapa indiehits och lyckas hitta tillbaka till rötterna på ett nytt sätt.

The Vaccines bildades i London 2010 och har sedan dess släppt fem album som alla letat sig in på topp 5-placeringar på den brittiska albumlistan. Det hyllade debutalbumet What Did You Expect from the Vaccines? var såväl en kommersiell som en kritikersuccé och raketstartade en karriär som tagit dem till världens största festivalscener och turnéer med band som Arctic Monkeys och The Rolling Stones.

Bandet består av Justin Young (sång, gitarr), Árni Árnason (bas, körsång), Timothy Lanham (gitarr, klaviatur, körsång) och Yoann Intoni (trummor). Pick-Up Full of Pink Carnations spelades in i Andrew Wells hemmastudio i Los Angeles och mixades av Dave Fridmann (Tame Impala, The Flaming Lips).

Live
17 januari – Amsterdam, Nederländerna – Paradiso
18 januari – Bryssel, Belgien – Ancienne Belgique
20 januari – Hamburg, Tyskland – Gruenspan
22 januari – Berlin, Tyskland – Festaal Kreuzberg
23 januari – Warszawa, Polen – Progresia
24 januari – Prag, Tjeckien – Roxy
26 januari – Köln, Tyskland – Kantine
27 januari – Zürich, Schweiz – Mascotte
28 januari – Milano, Italien – Magazzini Generali
30 januari – Paris, Frankrike – Le Trabendo
5 februari – Birmingham, Storbritannien – O2 Institute
6 februari – Manchester, Storbritannien – Manchester Academy
7 februari – Nottingham, Storbritannien – Rock City
9 februari – Cambridge, Storbritannien – Corn Exchange
9 februari – London, Storbritannien – Troxy
10 februari – London, Storbritannien – Troxy
11 februari – Margate, Storbritannien – Dreamland Margate
13 februari – Folkestone, Storbritannien – Leas Cliff Hall
14 februari – Southampton, Storbritannien – O2 Guildhall
15 februari – Bristol, Storbritannien – O2 Academy Bristol
17 februari – Oxford, Storbritannien – O2 Academy Oxford
18 februari – Brighton, Storbritannien – Brighton Dome
19 februari – Sheffield, Storbritannien – O2 Academy Sheffield
21 februari – Leeds, Storbritannien – O2 Academy Leeds
22 februari – Glasgow, Storbritannien – Barrowland Ballroom
23 februari – Newcastle, Storbritannien – NX

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in