• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

The Confusions släpper nytt album i höst

9 juni, 2014 by Redaktionen

theconfusions_nyttalbum2014

The Confusions släpper ett nytt album i september. Ett pressmail berättar om indiepopbandet som är på väg att slå igenom rejält nu:
Nu ska jag berätta historien om de The Confusions. De var en del av den stora indiepopvågen som välde över världen på 90-talet. Precis som The Cardigans och The Wannadies har de turnerat över hela värden. Skillnaden är att de fortfarande håller på! Den 10 september släpps deras nionde album.

Bandet bildades 1991 i ett uthus i Skönsberg i Sundsvall av ett gäng barndomskompisar. Ambitionerna var inte så stora, de tyckte mest att det var jävligt kul. Tre år senare släppte de sitt första album Everyone’s Invited som är producerad av Peter Svensson från tidigare nämnda The Cardigans. Skivan öppnade alla möjliga och omöjliga dörrar mot utlandet och utnämndes till en av årets fem bästa skivor av Record Collector.

Bandet har efter det spelat på South By South West, turnerat i USA, skaffat sig en galen amerikans manager, gjort sig av med samma galna manager, lärt sig vikten av att kunna muta myndigheter för att komma i tid till spelningar, orsakat Beatleshysteri i Kaliningrad, spelat på legendariska The Cavern Club i Liverpool, varit listetta på MTV, mimat i ZTV och deras skiva The Story Behind the Story utnämnts till årets album av en radiostation i Peru. Bland annat.

När The Confusions fyllde 20 år som band gick de från att vara det ständiga pophoppet till att bli de svenska indieveteranerna. I september släpper de sitt nionde och självbetitlade album. De har den här gången jobbat med en producent och ett gäng väl valda gästartister. Samarbetet har gett nya influenser och ett försmak har vi fått höra genom EP’n Oh God I think I’m in love som släpptes i maj. Där finns förresten en cover på Bob Dylans låt All Along The Watchtower med. Det var den första låten bandet spelade i uthuset i Skönsberg och från texten är även bandnamnet hämtat. Cirkeln sluts och bandet fortsätter att ha jävligt kul.

Aktuella uppdrag:
Partiet – Supervalåret (ep) 1 maj

BLKMGK – Bad Girl (låt) 2 maj

The Confusions – Oh God I Think I’m In Love EP – 6 maj

Governor Andy – Steget (album) 12 maj

Lovisa Samuelsson – Main Magma Chamber (album) – 21 maj

Gamla Pengar – Här kommer kriget (album) 21 maj

Bob Village – Pug Life (album) 23 maj

Parham – Snäll Kille (album) 28 maj

Jolympix – Waiting (singel) 11 juni

Scandinavia Reggae Festival – Köpenhamn – 29-30 augusti

The Confusions – s/t (album) 10 september

Arkiverad under: Musik Taggad som: indiepop, Popmusik, The Confusions

Warpaint återvänder till Sverige i höst

9 juni, 2014 by Jonatan Södergren

warpaint

I augusti spelar de på Malmöfestivalen. Nu står det klart att Los Angeles-kvartetten Warpaint återvänder till Sverige för två klubbspelningar i höst. Fredagen den 14 november spelar de på Debaser Medis i Stockholm och dagen därpå intar de Pustervik i Göteborg. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”För vissa band är spänningsfältet mellan medlemmarna den viktigaste beståndsdelen. Det är i mellanrummet mellan musikerna elektriciteten alstras, tomrummet är den magiska ingrediensen som gör att ett band oumbärligt för oss som betraktar.

Warpaint – Emily Kokal, Theresa Wayman, Jenny Lee Lindberg och nyförvärvade rytmgeniet Stella Mozgawa – har ett musikaliskt språk och samförstånd som mer baseras på intuition än struktur. Banden personerna emellan skapar en atmosfärisk känslosamhet som gjort Warpaint till bandet du sätter när du vandrar genom staden på natten, när bilarnas bakljus blandar sig med nedtonade skyltfönster och förbipasserande skuggor. Det är musik du får en privat relation till, som förstår dig när du är upprymd men eftertänksam.

På nya självbetitlade albumet har Warpaint expanderat det de gjorde på den atmosfäriska men oinställsamma debuten ’The Fool’. Nya ’Warpaint’ är eterisk och hypnotisk, men flödar snyggare, tydligare. Musiken byggs snarare ur jamsessions än traditionellt låtskrivande, och de svepande melodierna och gitarrlandskapen, flankerade av sammanfogad bas och levande trumspel, framförs av musiker som känner snarare än tänker när de spelar. De vindlande sånginsatserna – körer, oklara harmonier och stämsång som lika ofta skaver som smeker – befinner sig ett steg bakåt i ljudbilden, men är så fängslande att man liksom lutar sig närmare för att höra tydligare.

’Vi ville göra en sexig skiva’ har Warpaint sagt om den kanske enda klara ambitionen med sitt senaste album. Trots gruppens fokus, förblir Warpaint oberörda, onåbara. Och däri ligger deras makt. Warpaint har gjort en djupt personlig skiva, entydigt sensuell, indragande atmosfärisk. Livekonserterna i höst kommer att vara hallucinogena.”

Läs vår intervju med bandets basist Jenny Lee Lindberg här.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Medis, Pustervik, Warpaint

Skivrecension: Hamilton Leithauser – Black Hours

9 juni, 2014 by Jonatan Södergren

hamilton

Artist: Hamilton Leithauser
Titel: Black Hours
Betyg: 3

”When I used to go out I’d know everyone I saw, now I go out alone if I go out at all” sjunger han i The Rat, som inte bara är The Walkmens mest minnesvärda låt — möjligtvis tillsammans med titelspåret från deras senaste album Heaven — utan även en av 2000-talets kanske mest frustrerat övertygande indiehits. En låt som är så laddad och full av nerv att den alltid var en höjdpunkt när de spelade live.

Efter sju album på det dubbla antalet år befinner sig den New York-baserade gruppen The Walkmen numera i en ”extreme hiatus”. Uppbackad av medlemmar från Vampire Weekend, Dirty Projectors och The Shins sadlar sångaren Hamilton Leithauser om, och redan på öppningsspåret 5AM visar han att han klarar av att bära upp dräkten som 50-talscrooner utan att det känns som en pastisch. Låtarna får ofta en symfonisk touch, albumet hoppar mellan lite olika stilar och instrumentationer, men höjdpunkterna är de lite mer pådrivande singlarna Alexandra och 11 O’Clock Friday Night. I den sistnämnda låten sjunger han om att med natten som enda sällskap vandra tusen mil genom staden, med den medryckande refrängen ”you and me and everybody else”. Black Hours är en lyckad solodebut som visar på Leithausers mångsidighet, framför allt har den en lite annorlunda nerv från The Walkmen vilket gör den extra intressant.

Bästa spår: Alexandra, 11 O’Clock Friday Night, Self Pity

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Black Hours, Hamilton Leithauser

Mattias Alkbergs nya punkband Södra Sverige till Stay Out West

9 juni, 2014 by Jonatan Södergren

alkberg

I september är det val igen, men dessförinnan släpper Mattias Alkberg ett album med sitt nya punkband. ”Hahaha så jävla ful / moderat, skadedjur” lyder refrängen i deras nya låt Nöff nöff. Dessutom ger de en spelning på Göteborgsfestivalen Way Out Wests klubbprogram.

Så här skriver Way Out West på sin hemsida:

”Den 20 augusti släpps nya albumet SÖDRA SVERIGE. En punkskiva, 13 låtar på 22 minuter. Total riffglädje med hårda, roliga texter som visar att det går att stå rakt även om det blåser åt fel håll. SÖDRA SVERIGE kommer från en artist som vågar vara uppriktig i en tid och ett samhälle där allt, ärligt talat, är skit. En värld där Stockholm är ’alltings jävla epicentrum’, där ’nya mobberaterna’ bryter ned människoliv, där ’hela Sverige sjunger’ och ’alla är din vän, typ som i Tyskland, 1935’.”

Lyssna på Nöff nöff här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: mattias alkberg, Södra Sverige, Way Out West

Kulturbloggen möter Bolywool

9 juni, 2014 by Jonatan Södergren

bolywool

– Jag tror inte jag stänger av delay-pedalen en enda gång, säger Bollywools sångare och gitarrist Calle Thoor när jag möter upp bandet inför deras spelning på Lilla Hotellbaren. Den öländska duons musik brukar beskrivas som en blandning av shoegaze och post-rock. Själva nämner de det nautiska som en influens. Sedan de grundades 1998 har bandmedlemmarna skiftat; 2012 strukturerade de om till sin nuvarande sättning med Calle Thoor och hans kusin Oskar Erlandsson. Tidigare i år släpptes deras tredje fullängdsalbum Já.

Ni spelade in delar av ert nya album Já på Island, hur var det?

Calle: Vi spelade in grunderna i Island. Kanske halva albumet, resten spelade vi in hemma i våra lägenheter. På Island spelade vi in i en liten studio vid hamnen i Reykjavik. Där spelade vi in trummor och bas med en kompis som vi träffade två år tidigare när vi var där och spelade på en festival. Vad hette den festivalen?

Oskar: Vild Vest Festival.

Calle: Det var väl en oneoff-grej, jag tror inte det gick så bra för den. Det var en liten festival i Akranes några mil utanför Reykjavik. Vi var det enda utländska bandet, så vi var headlines. Of Monsters and Men spelade också, det var innan de hade breakat. Blues Willis spelade också, bästa bandnamnet någonsin. Under de här festivaldagarna bondade vi med arrangören som hette Moni, det var han som producerade oss när vi spelade in i Reykjavik. Sedan unnade vi oss att åka till Sundlaugin, den gamla Sigur Ros-studion, och lägga flygel och använda rummet för att få ett stort ljud. Sedan är mycket inspelat i Oskars lägenhet, och jag har en liten hemmastudio i mina svärföräldrars förråd. Mycket är inspelat i våra sovrum, vi brände hela budgeten på Island.

Identifierar ni er själva med den isländska naturen?

Calle: Ja, det gör vi. Nu har vi fått jävligt mycket skit från Gaffa i Norge för att de tror att det bara handlar om Island.

Oskar: Eller snarare att det bara handlar om Sigur Ros, att det är en hyllningsskiva till dem, men det har inte alls med det att göra.

Calle: Vi älskar Sigur Ros och vi ville väl emulera någon slags ökänsla. Island, Öland, öar över huvudtaget. Det finns en röd tråd; det är ödsligt, tiden går lite långsammare, att det är isolerat. Vi kände redan när vi var i Island första gången att det var lite som hemma. Folk var fria och kreativa på ett tilltalande sätt. Det finns ju mycket bra folk här också, men folk är så misunsamma. Där hjälper man varandra hela tiden att nå fram. Det är en kollektiv känsla.

Försökte ni skapa en annorlunda ljudbild från hur det har låtit tidigare?

Inte jättemycket. Det är ett större steg från Isles, som kom innan och Through a Century, den första skivan. Já är luftigare än Isles. Through a Century var matad, ganska grötig egentligen. Vi ville att det skulle låta stort och dyrt, med små medel.

Oskar: Det är alltid sjukt mycket eko och reverb på gitarren. Kanske att vi haft mer klaviatur än vi haft tidigare. Det var medvetet att sången skulle stå tillbaka lite den här gången för att låta musiken förmedla mer känsla. Det är fler instrumentala spår än det har varit tidigare. Det har inte behövts en text och det kändes onödigt att krysta fram någonting.

Just de instrumentala partierna kan ju bli väldigt känslofyllda. Hur brukar de komma till, och när känner ni att någoning är färdigt? Jammar ni fram saker eller brukar ni ha en idé på förhand?

Calle: Både och. Oskar bor i Göteborg och jag bor i Borgholm, så vi skickar grejer till varandra.

Oskar: När vi skriver en låt och tar fram den första demo-versionen brukar det vara väldigt avskalat och sparsmakat. Sedan växer det fram ganska spontant när vi väl spelar in. Så det är inte jätteuppstyrt, det är mer en feeling.

Calle: Vårt tonspråk bygger mer på klanger än melodier. Vi har inte skrivit riff-baserade låtar på jag vet inte hur många år. 2012 sade vi ändå att nästa grej skulle låta som U2, men det blev inte riktigt så.

U2?

Calle: Det går tillbaka till när vi spelade på Island 2010. Då kom en överförfriskad man fram efter spelningen, jag ska inte försöka återge vad han sade på isländsk engelska, men kontentan var att han tyckte det var ”gött med en gitarrist som verkligen kunde traktera sitt instrument och det lät jävligt U2”. Jag förstår referensen ifall folk hör en gitarr med mycket eko. Är det den referenspunkten man har så förstår jag det. [skratt] Men samtidigt, när vi är på våra öresor och står på någon kulle brukar vi alltid sätta på Beautiful Day. Närmare U2 än så kommer vi inte, men nästa grej har vi sagt ska dra mer åt åttiotals-post punk som Echo and the Bunnymen och The Cure.

Transcenderar känslorna när ni framför låtarna live?

Calle: Det är inte mycket av materialet på Já som går att rättfärdiga live, för att det är så jävla mycket pålägg. Singeln Dreams of Nova Scotia spelar vi till exempel inte live eftersom den är så svår. Vissa låtar är inte skrivna för att framföras live, medan andra låtar får en ny dimension eftersom de blir mer brötigare. Får man feeling kan man spinna vidare och dra det ett extra varv.

Vilken effektpedal betyder mest för er musik?

Calle: Eko måste man nog säga, jag tror inte jag stänger av delay-pedal en enda gång. När man försöker skriva låtar utan att använda eko känns det så naket. Det har blvit mitt signum att alltid ha jävligt mycket eko.

Så ni skulle inte kunna framföra era låtar akustiskt?

Calle: Jo, när vi var på Färöarna spelade vi I Want to Believe akustiskt i katedralen där och det fungerade förvånansvärt bra. Men den är såpass driven av sången, så där fungerar det. Det är lite svårare att få de instrumentala låtarna att fungera. Känslan bygger lite på det stora. Ekot är väl en del av bandet.

Så ni har spelat i en katderal och nu spelar ni i någon slags lounge. Har ni någon favoritlokal att spela i?

Calle: Vi har även spelat i en biograf på Island. Egentligen har vi spelat försvinnande lite live, det här blir väl vår fjortonde spelning totalt på femton år. Klubbar är kul. Det är svettigt och luktar öl. Men vi har spelat på kulturhus och mitt i skogen inför tjugo personer och en katt. Jag gillar nog båda delarna, men musiken gör sig bättre när det är ett litet mer öppet space.

Med er förkärlek till öar i åtanke, vilken betydelse har vatten för er inspiration?

Med tanke på att öar är landmassor omgivna av vatten så är det det som är grejen. Vatten är absolut ett element som inspirerar oss, eller det nautiska överhuvudtaget. Många av våra ljud, våra kaskader av ekon, är en fysisk liknelse av vågor; på Drop of Comfort från nya skivan är leadgitarren till exempel en metafor för droppar. Även om vi gör popmusik är det ändå en ambient, vemodig ton i det som jag tror man kan härleda därifrån.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Bolywool, Island, Já, Öland, Postrock, shoegaze, Sigur Rós

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 731
  • Sida 732
  • Sida 733
  • Sida 734
  • Sida 735
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in