– Jag tror inte jag stänger av delay-pedalen en enda gång, säger Bollywools sångare och gitarrist Calle Thoor när jag möter upp bandet inför deras spelning på Lilla Hotellbaren. Den öländska duons musik brukar beskrivas som en blandning av shoegaze och post-rock. Själva nämner de det nautiska som en influens. Sedan de grundades 1998 har bandmedlemmarna skiftat; 2012 strukturerade de om till sin nuvarande sättning med Calle Thoor och hans kusin Oskar Erlandsson. Tidigare i år släpptes deras tredje fullängdsalbum Já.
Ni spelade in delar av ert nya album Já på Island, hur var det?
Calle: Vi spelade in grunderna i Island. Kanske halva albumet, resten spelade vi in hemma i våra lägenheter. På Island spelade vi in i en liten studio vid hamnen i Reykjavik. Där spelade vi in trummor och bas med en kompis som vi träffade två år tidigare när vi var där och spelade på en festival. Vad hette den festivalen?
Oskar: Vild Vest Festival.
Calle: Det var väl en oneoff-grej, jag tror inte det gick så bra för den. Det var en liten festival i Akranes några mil utanför Reykjavik. Vi var det enda utländska bandet, så vi var headlines. Of Monsters and Men spelade också, det var innan de hade breakat. Blues Willis spelade också, bästa bandnamnet någonsin. Under de här festivaldagarna bondade vi med arrangören som hette Moni, det var han som producerade oss när vi spelade in i Reykjavik. Sedan unnade vi oss att åka till Sundlaugin, den gamla Sigur Ros-studion, och lägga flygel och använda rummet för att få ett stort ljud. Sedan är mycket inspelat i Oskars lägenhet, och jag har en liten hemmastudio i mina svärföräldrars förråd. Mycket är inspelat i våra sovrum, vi brände hela budgeten på Island.
Identifierar ni er själva med den isländska naturen?
Calle: Ja, det gör vi. Nu har vi fått jävligt mycket skit från Gaffa i Norge för att de tror att det bara handlar om Island.
Oskar: Eller snarare att det bara handlar om Sigur Ros, att det är en hyllningsskiva till dem, men det har inte alls med det att göra.
Calle: Vi älskar Sigur Ros och vi ville väl emulera någon slags ökänsla. Island, Öland, öar över huvudtaget. Det finns en röd tråd; det är ödsligt, tiden går lite långsammare, att det är isolerat. Vi kände redan när vi var i Island första gången att det var lite som hemma. Folk var fria och kreativa på ett tilltalande sätt. Det finns ju mycket bra folk här också, men folk är så misunsamma. Där hjälper man varandra hela tiden att nå fram. Det är en kollektiv känsla.
Försökte ni skapa en annorlunda ljudbild från hur det har låtit tidigare?
Inte jättemycket. Det är ett större steg från Isles, som kom innan och Through a Century, den första skivan. Já är luftigare än Isles. Through a Century var matad, ganska grötig egentligen. Vi ville att det skulle låta stort och dyrt, med små medel.
Oskar: Det är alltid sjukt mycket eko och reverb på gitarren. Kanske att vi haft mer klaviatur än vi haft tidigare. Det var medvetet att sången skulle stå tillbaka lite den här gången för att låta musiken förmedla mer känsla. Det är fler instrumentala spår än det har varit tidigare. Det har inte behövts en text och det kändes onödigt att krysta fram någonting.
Just de instrumentala partierna kan ju bli väldigt känslofyllda. Hur brukar de komma till, och när känner ni att någoning är färdigt? Jammar ni fram saker eller brukar ni ha en idé på förhand?
Calle: Både och. Oskar bor i Göteborg och jag bor i Borgholm, så vi skickar grejer till varandra.
Oskar: När vi skriver en låt och tar fram den första demo-versionen brukar det vara väldigt avskalat och sparsmakat. Sedan växer det fram ganska spontant när vi väl spelar in. Så det är inte jätteuppstyrt, det är mer en feeling.
Calle: Vårt tonspråk bygger mer på klanger än melodier. Vi har inte skrivit riff-baserade låtar på jag vet inte hur många år. 2012 sade vi ändå att nästa grej skulle låta som U2, men det blev inte riktigt så.
U2?
Calle: Det går tillbaka till när vi spelade på Island 2010. Då kom en överförfriskad man fram efter spelningen, jag ska inte försöka återge vad han sade på isländsk engelska, men kontentan var att han tyckte det var ”gött med en gitarrist som verkligen kunde traktera sitt instrument och det lät jävligt U2”. Jag förstår referensen ifall folk hör en gitarr med mycket eko. Är det den referenspunkten man har så förstår jag det. [skratt] Men samtidigt, när vi är på våra öresor och står på någon kulle brukar vi alltid sätta på Beautiful Day. Närmare U2 än så kommer vi inte, men nästa grej har vi sagt ska dra mer åt åttiotals-post punk som Echo and the Bunnymen och The Cure.
Transcenderar känslorna när ni framför låtarna live?
Calle: Det är inte mycket av materialet på Já som går att rättfärdiga live, för att det är så jävla mycket pålägg. Singeln Dreams of Nova Scotia spelar vi till exempel inte live eftersom den är så svår. Vissa låtar är inte skrivna för att framföras live, medan andra låtar får en ny dimension eftersom de blir mer brötigare. Får man feeling kan man spinna vidare och dra det ett extra varv.
Vilken effektpedal betyder mest för er musik?
Calle: Eko måste man nog säga, jag tror inte jag stänger av delay-pedal en enda gång. När man försöker skriva låtar utan att använda eko känns det så naket. Det har blvit mitt signum att alltid ha jävligt mycket eko.
Så ni skulle inte kunna framföra era låtar akustiskt?
Calle: Jo, när vi var på Färöarna spelade vi I Want to Believe akustiskt i katedralen där och det fungerade förvånansvärt bra. Men den är såpass driven av sången, så där fungerar det. Det är lite svårare att få de instrumentala låtarna att fungera. Känslan bygger lite på det stora. Ekot är väl en del av bandet.
Så ni har spelat i en katderal och nu spelar ni i någon slags lounge. Har ni någon favoritlokal att spela i?
Calle: Vi har även spelat i en biograf på Island. Egentligen har vi spelat försvinnande lite live, det här blir väl vår fjortonde spelning totalt på femton år. Klubbar är kul. Det är svettigt och luktar öl. Men vi har spelat på kulturhus och mitt i skogen inför tjugo personer och en katt. Jag gillar nog båda delarna, men musiken gör sig bättre när det är ett litet mer öppet space.
Med er förkärlek till öar i åtanke, vilken betydelse har vatten för er inspiration?
Med tanke på att öar är landmassor omgivna av vatten så är det det som är grejen. Vatten är absolut ett element som inspirerar oss, eller det nautiska överhuvudtaget. Många av våra ljud, våra kaskader av ekon, är en fysisk liknelse av vågor; på Drop of Comfort från nya skivan är leadgitarren till exempel en metafor för droppar. Även om vi gör popmusik är det ändå en ambient, vemodig ton i det som jag tror man kan härleda därifrån.