• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Nick Mulvey: ”Jag försöker hela tiden distansera mig från den typiska singer-songwritern”

18 december, 2014 by Redaktionen

mulvey

Han har haft ett bra år, Nick Mulvey. I år har han släppt sitt första soloalbum som dessutom blev nominerat till Mercury Prize, och för varje stad han besöker under sina turnéer upptäcker allt fler hans sofistikerade, världsinspirerade folkrock. Vid hans besök i Stockholm mötte jag upp honom för ett snack om året som gått och lite annat.

Om vi börjar med First Mind, ditt första soloalbum som kom ut tidigare i år efter att du lämnade Portico Quartet. Vad var anledningen till att satsa på en solokarriär?

– Det var en naturlig förändring. Två saker hände. Först, efter att ha varit med i Portico Quartet i fem år ville jag gå tillbaka till att spela gitarr istället för handtrumma. Det hade varit på gång i ett par år, men sedan blev det outhärdligt att inte spela gitarr. Förutom det så hade jag fått en hel del uppslag och det började bli en rejäl ansamling. Samma sak med texter och sång. De tre elementen gick inte att få ihop med Portico Quartet, och jag visste att det skulle bli för mycket att både vara kvar i bandet och satsa solo. De andra medlemmarna var på väg i en riktning och jag i en annan. Allt detta hände innan jag blev medveten om det, jag fungerade egentligen inte kreativt i bandet, så det var inte riktigt ett val jag gjorde. Men jag ville inte att vi skulle få ett förskott från skivbolaget till ett nytt album och vänta med att berätta för de andra efter allt vad det innebär, så jag hoppade av innan det gick för långt.

Skrev du låtarna till albumet under en längre period?

– Jag skrev dem under de två år som följde efter att jag lämnade Portico Quartet, men de fick växa under lång tid, särskilt några av gitarrpartierna. Sättet jag spelade gitarr gjorde det definitivt, de afrikanska influenserna, det sätt jag använder harmonier. Specifika saker jag använder i rytm och uttryck tog alla god tid på sig att växa fram.

Du spelar klassisk gitarr, var det ett självklart val framför stålsträngad?

– Det var ett val jag gjorde när jag var i tonåren, jag föredrog klassisk gitarr.

Använder du olika stämningar också?

– Inte mycket. Jag använder två olika capo, däremot, så ibland spelar jag i drop D-stämning. När jag använder det behöver jag inte ändra mina barréackord.

Till det här albumet tog du in Dan Carey som producent. Han är inte direkt känd för att arbeta med folkrockmusiker. Varför blev det just han?

– Antagligen därför att jag inte nödvändigtvis identifierar mig själv med akustisk rock. Jag träffade en massa producenter och gjorde en låt här, en låt där, bara för att få känna på olika studios och olika produktionstekniker. Jag släppte en EP med alla de experimenten, Fever to the Form, och på ett av dem åkte jag ner till Dan Careys hus i södra London där hans studio är inrymd i bottenvåningen. Under de två dagar det tog att spela in Fever to the Form där blev det uppenbart för mig att det var speciellt, det var meningsfullt att träffa honom och jag tror inte att det var av en slump. Vi hittade omedelbart kemin och han hade en rad av de specifika kvalitéer jag varit ute efter sedan jag lämnade Portico Quartet.

En sak jag noterat är att du använder en hel del dubblerad sång på albumet. Hur kommer det sig?

– Det finns några skäl. Jag försöker hela tiden distansera mig från den typiska singer-songwritern. All respekt i världen för det, men jag vill ha utrymme som artist. Jag gillar dessutom effekten, soundet som dubblerad sång skapar. Man känner att studioprocessen inte försöker låta helt naturlig, och det var viktigt för mig. Men jag använde det lite för mycket på den här skivan.

Jaså?

– Ja, personligen tycker jag att det andra ljudspåret ibland var för högt. Det gör fortfarande ont när jag hör det. Och för att vara helt ärlig, jag har alltid känt mig säker som gitarrist, men att få det självförtroendet som sångare har varit en längre resa. Idag tror jag att den dubblerade sången var ett sätt att kompensera det.

När man läser recensioner av First Mind görs en hel del jämförelser med klassiska singer-songwriters som Nick Drake, John Martyn och Paul Simon. Själv tänker jag lite grann på José González när jag hör den dubblerade sången. Vad tycker du om att bli jämförd med dessa artister? Är det en börda eller är det smickrande?

– Det är deras jämförelse. Jag antar att det är smickrande, men om jag verkligen kände mig smickrad skulle jag också känna av motsatsen, och det är bördan. Det är stort att nämnas i samma mening som dem, de är alla fantastiska artister, men jag tycker också att själva jämförandet är meningslöst. Artister och journalister ser saken på olika sätt, kanske.

När du skriver låtar, har du då ett arrangemang med fullt band i åtanke, eller är det mer av att låta det hända och se vart det tar vägen?

– Det här albumet skrevs helt avskilt från någon tanke på ett fullt band. Bara jag och gitarren, jag spelade inte med andra vid den tidpunkten. På skivan spelar jag de flesta instrumenten. En kille som heter Shahzad Ismaily spelade trummor och lade på lite syntar, Dan Carey bidrog med några saker. Det är därför det är så mycket nynnande. Som jag tänkte när jag var för mig själv skulle nynnandet ersättas i framtiden av andra instrument. När jag skrev tänkte jag på gitarr, sång och cello, men jag beslutade tidigt att jag inte skulle ha någon cello, för det skulle ha låtit väldigt likt Nick Drake. Så då ville jag istället ha analoga syntar, jag hade en slinga där en Prophet-synt skulle in, men när det var dags för inspelning hade nynnandet satt sig som ett eget kännetecken, och då fick det vara kvar. Däremot tror jag inte att jag kommer att göra likadant på nästa album.

Har du påbörjat arbetet med en uppföljare?

– Påbörjat låtar, ja, men att färdigställa låtar är något helt annat.

I år blev du också nominerad till Mercury Prize, men gick miste om det, precis som du gjorde med Portico Quartet för några år sedan. Ofta är inte priser så viktiga för artister, men kan man känna att det är trevligt att bli bekräftad för det man gör?

– Ja, men först av allt vill jag saga att orden “gick miste om det” inte fanns i mitt huvud någon av gångerna. Att bli nominerad för årets album kändes som ”holy fuck!”. Första gången var vi på samma lista som Radiohead! Otroligt. Det är ett fint erkännande from omvärlden, lite som att ”fortsätt så, du gör något rätt”. Jag har alltid haft en stark övertygelse om att jag ägnar mig åt det jag är bäst på. Rätt jobb, rätt plats. Och om en låt känns rätt för mig blir jag säker på mig själv, jag vet att den kommer att fungera. Men att ge ut musik är en helt annan grej, vet du. Skapa ett album, marknadsföra ett album, videos, formgivning. Allt det är nytt för mig och inte enkelt, så om något är nomineringen en bekräftelse på att jag gjort de rätta valen.

Du har turnerat en del med Laura Marling som verkar i samma genre som du. Lär ni er saker av varandra när ni åker runt tillsammans?

– Ja, definitivt. Jag njöt verkligen av att turnera med henne och jag såg henne spela varje kväll. Vanligtvis ser jag inte personen jag turnerar med varje kväll, men med henne visste jag att det skulle vara speciellt, att det vore ett misstag att inte se det. Men det har egentligen inget att göra med soundet, att vi båda spelar gitarr och sjunger. Det handlar mycket mer om hur hon är ärlig mot sig själv som person och som artist. Jag har nyligen turnerat med The Acid, och de har ett projekt som heter RY X. Hans vägval musikmässigt är helt annorlunda, men jag fick ut mycket av att turnera med honom. Det är väldigt uppmuntrande att se någon göra vad du gör och göra det bra. Och med Laura…

– Något specifikt jag lärde mig från Laura var att hon aldrig kände något tvång att förklara sig själv. Någonsin. Och det är så jävla coolt. Hennes fans avgudar henne för hennes musik. Hon ger dem… känner du till Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten? Jag minns att jag tänkte på den när det gällde henne, hon har så många olika ansikten. När konserten är slut har hon gett publiken så mycket av sig själv och sin värld, och ändå känner ingen till något mer om Laura Marling än de gjorde innan. Alla säger samma sak om Bob Dylan, att ingen vet vem han egentligen är. De flesta människor som inte själva är artister uppskattar inte hur mycket de ger. Om du kan frigöra dig själv från ditt vanliga reserverade jag, då är du fri att bli mycket mer användbar som artist eftersom du kan anpassa dig, anamma och experimentera med roller. Hon gör det verkligen jättebra.

Till sist, vad önskar du dig i julklapp?

– Jag önskar mig… Jag önskar mig verkligen semester. Faktum är att jag åker till Thailand i en hel månad med min flickvän, så jag ser fram emot det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Mercury Prize, Nick Mulvey

Lyssna: Menace Beach – Tastes Like Medicine

17 december, 2014 by Redaktionen

menacebach

Här kommer en välbehövlig dos melodiös garagerock från ett av Johnny Marrs favoritband. Tredje singeln från Leeds-kvartettens kommande debutalbum Ratworld (släpps den 16 januari via Memphis Industries) är deras mest direkta hittills.

Lyssna på Tastes Like Medicine här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Menace Beach, Ratworld, Tastes Like Medicine

Belle & Sebastian, The War on Drugs och Caribou till Way Out West

16 december, 2014 by Jonatan Södergren

bellesebastian

Förra veckan vaknade Way Out West till liv och med bokningar som Florence + the Machine, Foxygen, Patti Smith, Flying Lotus och Future Islands har de redan gått ut starkt. Nu står det även klart att Belle & Sebastian, The War on Drugs och Caribou kommer till Slottsskogen i sommar.

BELLE & SEBASTIAN

Tigermilk, If You’re Feeling Sinister, The Boy With The Arab Strap — Belle and Sebastian signifierade för många 90-talet men de har trots allt överlevt i nästan tjugo år som band och haft ett 00-tal som är lika bra. Den 19 januari dimper nionde albumet Girls in Peactime Want To Dance ner i handeln, via Matador Records händer. Vi kan bara förvänta oss rent guld. I en skön park. En varm augustidag. I Göteborg. 2015.

THE WAR ON DRUGS

Det må talas om Dylan, Springsteen och Petty, men The War On Drugs är nuet. Adam Granduciel har koll på backspegeln, men vägen han leder bandet på har enbart riktningen framåt. Soundtracket på resan består av analoga syntar, ödsliga fast yviga gitarrer, stumma taktfasta trummor, men framförallt Granduciels hänförande röst och känsla för melodier.

CARIBOU

Dan Snaith aka Caribou har gett oss mångfärgad popmusik längs med elektroniska och psykedeliska stigar sedan mitten av 00-talet. I år har vi fullständigt kärat ner oss i Caribous senaste album Our Love som bjuder på ljuvliga beats, särpräglat svajande och eftertänksamma syntmelodier och Snaiths emotionella falsett.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Belle and Sebastian, The War on Drugs, Way Out West

Modest Mouse delar med sig av första singeln från ”Strangers to Ourselves”

15 december, 2014 by Jonatan Södergren

modestmouse

Den 3 mars säpper Modest Mouse sitt nya album Strangers to Ourselves. Nu har de delat med sig av Lampshades on Fire, första singeln från albumet. Lyssna på låten hos The Current.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Modest Mouse

Titta: Panda Bear – Boys Latin

15 december, 2014 by Jonatan Södergren

pandabrar

Efter Mr Noah har Animal Collective-medlemmen Panda Bear delat med sig av ännu en låt från sitt kommande album Panda Bear Meets the Grim Reaper. Denna heter Boys Latin och ackompanjeras av en animerad musikvideo.

Du kan se musikvideon till Boys Latin här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Boys Latin, Panda Bear

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 620
  • Sida 621
  • Sida 622
  • Sida 623
  • Sida 624
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in