• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Tuxedo: ”Glöm dina sorger och dansa”

17 mars, 2015 by Redaktionen

tuxedo

Besvikelsen. Besvikelsen hos två skivnördar som vid intervjuns slut ställer sig upp, rycker åt sig sina jackor och är på språng mot sin favoritskivaffär. Bara för att sekunden senare bli påminda om att de har en intervju kvar att göra först. Mayer Hawthorne och Jake One kallar sig Tuxedo, och deras uppdrag är att få folk att dansa och ha kul med hjälp av funk, disco och boogie stöpt i det tidiga 80-talet, inspirerade av akter som Zapp, Kool & The Gang och Gap Band. Häromveckan besökte de Stockholm för en DJ-spelning på Strandvägen 1. Eventuellt också sin favoritskivaffär.

Varför har ni valt att marknadsföra albumet med en DJ-turné?

Jake: Bandet är ganska otympligt, det består av sju personer.

Mayer: Så vi hoppas att den här introduktionen kommer att göra folk tillräckligt intresserade för att kunna ta med hela bandet och göra riktiga spelningar.

Jake: DJ-spelningarna är roligt på ett annat sätt.

Mayer: Jag tror inte många egentligen vet att vi båda är riktigt bra DJ:s. Du vet, vi var DJ:s först, jag var DJ i tio år innan jag ens plockade upp en mikrofon, och jag tror många blir chockade över att vi faktiskt är DJ:s när de kommer för att se oss. Så för oss är det jättekul, vi får göra det vi från början älskade att göra.

När tror ni att ni kan ta med er hela bandet på turné?

Mayer: Vi utannonserade nyss vår första livespelning med band i Los Angeles, och den blev slutsåld riktigt snabbt, så det är ett bra tecken.

Jake: Vi håller på och repeterar för den, och troligen gör vi några livespelningar under SXSW också. Det kommer att florera klipp av oss.

Mayer: Nyss gjorde vi en video där hela bandet framträdde, vilket är kul.

Var samma musiker med under inspelningarna av albumet också?

Mayer: Ja, några var det, men det är mest Jake och jag själv på albumet.

Vem gjorde vad?

Mayer: Jake gjorde de flesta grundarrangemangen, och jag gjorde melodierna.

Jake: Sedan kom han in och arrangerade om vissa saker för att passa in i låtarna. Han spelade också en del gitarr.

Det låter som att det är en del riktiga instrument, inte bara maskiner?

Mayer: Nästan allt är riktiga instrument, det stämmer.

Jake, var trummorna dina? De låter väldigt likt riktiga trummor.

Jake: Jag programmerade all trummor, men tanken var att de skulle låta naturliga. Vi försökte undvika… [gör ”unz-unz” ljud].

Mayer: Jake är trummästaren, det är därför alla köper Snare Jordan. Alla vill ha hans trumljud.

Ja, du har ju sålt en hel del såna. Tycker du inte att det på ett sätt är lite kontraproduktivt att sälja färdiga ljud?

Jake: Faktum är att det tog ett tag innan jag kände mig komfortabel med att göra det, för jag tänkte att om jag släpper ut mina trummor så kommer alla att låta som jag. Men jag tror att första gången jag gjorde det så liksom tvingade jag mig själv att gå vidare med något annat. Så det var så det började, antar jag. Ofta hör jag folk säga att det inte överhuvudtaget låter som jag, lustigt nog. Kanske är det bara hur jag hör saker i mina öron.

Jag antar att det fungerar som inspiration för personer som vill jobba med music på samma sätt som du?

Jake: Ja, jag har hört hur ljuden har poppat upp på en del olika projekt, vilket känns som att de marknadsför mig! Det visar att gör-det-själv-producenter, som jag själv var en gång, tar Jake Ones ljud och använder dem på t.ex. ett J. Cole-album eller någon annans album, och det är meningen. Det känns bra.

Normalt när ni gör ett album antar jag att ni mest av allt vill låta som något annat. Men här är det tvärtom, ni försöker verkligen låta som någonting specifikt. Är det svårare att göra det på det sättet?

Jake: Vi använde nog referenserna som riktlinjer och försökte göra det på vårt sätt. När jag gjorde en rytm till det här albumet tänkte jag för mig själv ”hade Tha Dogg Pound rappat på den här och hade Nate Dogg sjungit på den?”, det var egentligen min huvudsakliga riktlinje för flera av låtarna.

Mayer: Haha, det var kriterierna!

Jake: Vi gjorde andra låtar som inte träffade lika rätt, och dem slopade vi.

Mayer: Ja, vi spelade in en massa låtar som inte kom med på skivan.

Kommer ni att göra dem tillgängliga på Soundcloud eller något framöver?

Mayer: Kanske. Det fanns en anledning till att varför de inte kom med, de var inte lika bra som de vi ger ut. Vi prioriterar kvalitet framför kvantitet.

Jake: Ja, vi släpper nog inte dem. Det kommer inte att bli ett nytt Tuxedo-släpp i veckan, det kommer inte att hända.

Jag förmodar att ni föredrar att jobba med nya grejer istället?

Mayer: Ja, vi jobbar redan med nästa album.

Jobbar ni med annat också?

Jake: Under tiden med det här albumet arbetade jag på andra projekt, och han gav ut tre album!

Mayer: Tuxedo-albumet är mitt tredje på ett år.

Jake: En del av det vi gjort med Tuxedo har hamnat på hans andra grejer.

Mayer: Designer Drug var ursprungligen en Tuxedo-låt som jag till slut använde själv.

Ofta gästsjunger du på andras låtar. En av mina favoritlåtar från förra året är Never Take It Away, låten du gjorde med The Aston Shuffle. Hur kom det sig?

Mayer: Jag gästsjunger en hel del, det är sant. Jag försöker att jobba med olika personer, med såna som jag tycker verkar coola. De skickade en riktigt bra låt till mig som jag tyckte var skitbra. De hörde av sig, och även om jag inte hade hört talas om dem tyckte jag låten var kanon, så jag sa ”visst, vi kör”.

Nyss sade ni att ni har varit DJ:s en hel del. Är ni dedikerade ”cratediggers”?

Jake: Där har du en grej till vi försöker göra här i stan, vi försöker komma iväg till Record Mania så fort vi kan! Jag har köpt skivor från dem hela mitt liv, så jag är exalterad över att äntligen få se butiken.

Mayer: Det var anledningen till att vi blev vänner överhuvudtaget.

Jake: Det är galet, jag har köpt skivor i över tjugo år nu, och när man kommer till en viss punkt blir det svårt att hitta saker du inte redan har. Men det är fortfarande roligt.

Samlar ni på särskilda artister eller skivbolag som Stax, eller jagar ni nya samplingar?

Jake: Jag köper av olika anledningar, som unika skivor jag kan sätta upp på väggen eller till min samling, men sedan köper jag gärna sådant jag hör som jag kan sampla också.

Mayer: Jag gör inga samplingar, så för mig handlar det enbart om att hitta skivor jag tycker är fantastiska att lyssna på. Grejer som är inspirerande, som är unika helt enkelt.

Enligt er, vilken är tidernas bästa sampling, förutom era egna förstås…?

Jake: Tidernas bästa sampling…? Shit…

Mayer: Wow, det var en riktigt bra fråga.

Jake: Jag skulle säga…

Mayer: Förutom Pitbulls sampling av oss? Hahaha!

Jake: Den är helt jävla fantastisk!

Ni kan välja det om ni vill…

Jake: Jag tror att man som samlare efter ett tag hänger upp sig på att jaga något unikt, och det första som kom på vinyl är fortfarande bäst. Jag skulle gå tillbaka till de första åren när jag hörde A Tribe Called Quest sampla Ronnie Foster i Electric Relaxation.

Mayer: Ja, det är skitbra! (Börjar nynna basgången) Jag vet inte varför, men ett som jag alltid kommer att tänka på är Ronnie Laws…

Jake: Pressure-samplingen?

Mayer: Precis, Pressure-samplingen. Det är en helt otrolig loop i Black Moons Who Got Da Props. Da Beatminerz hade några av de bästa. Lika så The Beatnuts… Vet du vad jag diggade stenhårt häromdagen? Big Sur Suite av Johnny Hammond [Börjar nynna blåsintrot].

Jake: Ååh, den ja!

Blir ni alltför snobbiga ibland?

Jake: Jag tror att jag redan har lämnat det stadiet, jag har återgått till att bara lyssna på Donald Byrd hela tiden.

Mayer: Alla skivor vi just nämnde är sånt man hittar på loppis. Grejen är att det finns en anledning till varför de skivorna hamnar i reabackarna. Det är därför folk älskade dem så mycket och att så många exemplar såldes av dem. De skivorna är ta mig fan fantastiska.

Afroamerikansk musik under sextio- och sjuttiotalen, men även senare, var ofta väldigt politisk. Däremot var det inte lika mycket så under den period ni riktat in er på, det handlade mer om partaj och sex.

Jake: Det var en period när folk i vårt land helt enkelt bara vill glömma sina problem, tror jag.

Är det därför ni valt att fokusera på den?

Jake: Nej, lustigt nog lyssnar jag inte ens längre på sångtexter, bara på att det är ett skönt groove. Om jag gillar det ger jag blanka fan i vad de snackar om.

Mayer: Det handlar definitivt bara om melodin, den och groovet är allt. Jag menar, jag ser folk citera mina texter på Twitter hela tiden, och de lyckas inte ens få orden rätt, de har ingen aning om vad jag säger! Men det gör inget, det handlar bara om melodin och känslan.

Men A Long Time var lite politisk?

Mayer: Ja, den var lite politisk. Om du söker efter det finns det självklart ett budskap. Men jag vet inte, en del av det roliga med Tuxedo var att låtarna var mindre allegoriska, inte så djupa. Det var mycket ytligare. Glöm dina sorger och dansa. Albumet handlar om att dansa. Varenda låt handlar om att dansa och ha kul. Det var målet, tanken var att göra en skiva som du egentligen inte behövde tänka så mycket över.

En av mina favoritlåtar från den här tidsperioden är Joystick av Dazz Band.

Mayer: Ja, för fan.

Den låten handlar inte ett skvatt om att spela TV-spel. Finns det några låtar på ert album med dubbla innebörder som jag inte har lyckats upptäcka?

Mayer: Vi gör sånt hela tiden, Watch U Dance handlar inte om vad man kan tro…

Men ni gjorde inget i stil med att spela TV-spel?

Mayer: Nej… En sådan, däremot är…vad heter den nu igen…? [Börjar sjunga i falsett] “Playing video gaaames…”

Jake: C Brand.

Mayer: Ja, C Brand. Den måste du kolla in. Wired For Games. Ruskigt bra boogie.

Jake: Den måste vi spela ikväll! Den kanske handlar om att spela TV-spel, ändå.

Mayer: Jag vet inte, “you don’t need a quarter, I’m already turned on”, det är lite… Det handlar inte om några riktiga TV-spel, det kan man vara säker på.

Jake: Där ser du, jag lyssnar inte på sångtexter.

Ni har hållit på i ett antal år nu, och Tuxedo känns inte som ett jättekliv bort från det ni normalt sysslar med. Men när Daft Punk kom ut med Get Lucky förra året, kändes det som att ni blev bestulna på er idé?

Mayer: Det blev mer som en spark i arslet på oss.

Jake: Jag tänkte mer att, fan också, det här får inte se ut som att vi hörde dem och hittade på allt det här.

Mayer: Vi ville inte att alla skulle tro att vi hoppade på det tåget, för vi hade jobbat med våra låtar så länge, men det bekräftade att världen var redo för oss.

Jake: Vi gav ut Do It och sedan var jag ute på en klubb när discjockeyn satte igång den, och folk fortsatte dansa, de gick inte därifrån.

Mayer: “De gick inte därifrån”. Haha, det är ju alltid uppmuntrande!

Jake: Hörru, du har varit på ställen där fel låt har gått igång, och folk har gått därifrån.

Mayer: Ja, det gör de. De är ombytliga.

Låttitlarna på albumet, med ord stavade som en bokstav, är det en referens till Prince?

Jake: Jag tror att det var mer undermedvetet, typ som folk skriver i sociala medier.

Mayer: Däremot är det definitivt en funkgrej.

Men Prince gjorde så på det mesta han gett ut, och ert sound är relaterat, speciellt till hans tidigaste skivor.

Mayer: Definitivt. Jag tror inte att det var något vi ens var medvetna om när vi gjorde det, men…

Jake: Lustigt.

Mayer: Allt det där är helt enkelt inpräntat i våra hjärnor.

Funklåtar handlar i allmänhet om att försöka få igång ett groove och är ofta ganska långa, men era verkar vara mer radioanpassade versioner?

Jake: Vet du, jag tror bara att folks koncentrationsförmåga i allmänhet är så kort. Vår egen koncentrationsförmåga är kort.

Mayer: Dagens ungdom är sådan. Vi ville göra en skiva som kändes ny, och jag minns att vi var tvunga att argumentera mycket med John Morales som mixade albumet. Han ville verkligen göra tiominutersmixar av varje låt, och vi var tvungna att käbbla en hel del om det tills han gav med sig.

Jake: Samtidigt kändes man också att “wow, han gillar verkligen det här!”.

Tror ni att lyssnarna kommer att ta till sig albumet när det kommit ut? Vad har ni fått för reaktioner så här långt?

Mayer: Svårt att säga, så här långt har reaktionerna varit riktigt bra.

Jake: Grejen med radio och den typen av framgång är så himla beroende av att folk betalar för att lyssna, och vi är helt enkelt inte i den sitsen. Vi gjorde heller inga ansträngningar för att anpassa allt till radio, det var inte riktigt vi.

Mayer: Vi kunde ha gjort det, men det var inte intentionen när vi gjorde skivan. Om vi får den responsen är det bara en bonus.

Jake: Målet var aldrig att få radio att spela den. Jag lyssnar inte ens på radio längre.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Jake One, Mayer Hawthorne, Tuxedo

Möte med Viktor från The Ordinary Square som inspirerades av ett vintrigt Paris för debutalbumet

16 mars, 2015 by Rosemari Södergren

TheOrdinarySquare_Storage_Photo_Noomi_Riedelweb

The Ordinary Square som släppte sin debutskiva ”When in Paris” onsdag den 11 mars. Skivan kom till efter att Viktor Skokic spenderat en månad i ett vintrigt Paris. Han kom hem till Sverige med en bunt nya låtar, och startade arbetet med att ringa runt till sina favoritmusiker. Tillsammans har de skapat det som är The Ordinary Squares debutskiva. Kvartetten har två releasekonserten i samband med skivsläppet, en konsert på Fasching i Stockholm den 23 mars och en på Folkteatern i Göteborg den 12 april. Kulturbloggen fick tillfälle att ställa några frågor till Viktor Skokic i samband med albumsläpp.

Du släpper i dagarna ett debutalbum med The Ordinary Square. När jag hör att skivan kom till efter att du spenderat en månad i ett vintrigt Paris blir jag väldigt nyfiken och undrar: Vad är det med ett vintrigt Paris som inspirerar dig så?
– För det första tycker jag Paris är en inspirerande och intressant stad i sig. Det är ju en så extremt sammansatt plats. Under de senaste åren har jag dessutom snöat in på fransk musik och lyssnat i oändlighet på musik av till exempel Fauré och Messiaen, men även en del på tidig fransk jazz, där Alix Combelle blivit något av en favorit. Därför var det extra inspirerande att sitta just där att skriva. Sedan arbetar jag i allmänhet bäst på vintern så omständigheterna var dubbelt gynnsamma.

Har du varit i Paris under någon annan årstid, förresten?
– Jag tror bestämt att det endast är den parisiska sommaren jag missat.

Hur tror du att du fångar det vintriga Paris i musiken?
– Som jag uppfattar det har flera av låtarna som jag skrev i Paris något dämpat över sig. Det var precis så jag upplevde Paris under den där månaden. En dämpad plats, inte minst visuellt. Snö, gråvit puts och svarta tak.

Berätta lite om dig själv, vem är du och hur kom du in i musikens värld, var bor du, var är du uppväxt och hur gammal är du?
– Jag växte upp i Göteborgs östra utkanter, i Björkekärr. Nu är jag 32 år och bor i Stockholm. Det är inte helt uppenbart hur jag kom in i musiken, men min storasysters roll kan nog inte överskattas. Under ett par år lyssnade jag i stort sett på exakt samma musik som henne – det var hon som köpte hem LP-skivor. Jag minns även att min pappa spelade en del skivor hemma. Han kommer från Dalmatien i södra Kroatien, så det blev ganska mycket klapa från det hållet. Efter ett tag blev det blockflöjt. Sedan blev det elbas i punkband med några polare på högstadiet. Men det som öppnade mina öron för jazzen var en dokumentär om Charles Mingus som sändes i SVT någon gång under 90-talet. Jag blev verkligen helt biten av den. Så sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det som fört mig in i musiken är familjen, kommunala musikskolan, ABF och SVT. De tre sista kan kanske låta som en något prosaisk lista, men för mig representerar dessa och liknande organisationer något helt fantastiskt. De erbjuder en väg in i kulturen och jag tror att de gör världen till en bättre plats.

I ett pressmail berättas att efter du kom hem från Paris hade du med dig en bunt låtar och då startade du arbetet med att ringa runt till dina favoritmusiker. Berätta om dessa musiker: vilka är de och varför är de dina favoritmusiker, vad är var och en bra på?
– The Ordinary Square består av Eric Arellano, han spelar tenorsax, Fabian Kallerdahl på piano och Fredrik Hamrå på trummor. Jag bodde för några år sedan i Göteborg och då spelade vi mycket tillsammans i en massa olika konstellationer och hade alltid lika roligt. Det är ju hemskt svårt att sätta ord på hur man uppfattar musik och musikers uttryck utan att det känns plumpt, men om jag ska försöka så tycker jag att mina tre medmusiker på skivan lyckas förena och balansera ohämmad energi och återhållsamt raffinemang, värme och humor.

I samband med att ni släpper albumet har ni konsert på Fasching i Stockholm och på Folkteatern i Göteborg. Vad kan publiken vänta sig för slags konsert?
– Vi kommer att spela musiken från skivan, så det blir två jazzkonserter som pendlar mellan det ösiga och energiska å ena sidan och det mer kontemplativa å den andra. Efter konserten på Fasching blir det jam och efter konserten på Folk i Göteborg blir det häng med en grym DJ som snart tillkännages, så det blir två härliga helkvällar!

Vad heter albumet förresten?
– Albumet heter kort och gott ”When in Paris”. Det skulle kanske kunna uppfattas som en poetisk titel, men den är alltså ganska saklig. Men man kan ju associera som man vill. Flera av låtarna är uppkallade efter ställen i Paris där jag hade extra kul under månaden där.

Hur vill du beskriva albumet och din musik?
– Rytmiskt studsande och melodiöst svängande jazz.

Hur har ni jobbat med albumet?
– Skulle jag sammanfatta processen med ett ord skulle det bli rep, haha! Skämt åsido så visade det sig att den där bunten med noter som jag hade med mig hem stundtals var ganska utmanande. Med tanke på att vi var noga med att hitta ett gruppsound som vi var nöjda med tog det ganska lång tid att repa in repertoaren. Efter en tid bestämde vi oss för att spela in, men det skulle vi inte ha gjort, haha! Det blev fiasko och vi fick kasta allting. Men i slutändan kanske det var positivt. Vi fick gaska upp oss, fortsätta kolla in musiken och när vi gick in i studion andra gången kändes allt grymt! Det blev två högst intensiva dagar och vi lämnade studion glada, men lite groggy.

Hur mycket jazz är musiken och kan vi hitta andra influenser än från jazz?
– Musiken är helt klart mycket jazz. ”When in Paris” är den avgjort mest jazziga skiva jag någonsin gjort. Men här finns absolut andra influenser. Skivans sista spår ”Till Karg-E” är till exempel en hyllning till den tyske kompositören Karg-Elert, som jag verkligen tycker att fler borde få upp öronen för. Sedan tror jag att mycket av min musik bär avtryck från den period i mitt liv när band som Refused gick varma i min CD-spelare. Deras och andras musik har en rytmsik energi och kantighet som man nog kan ana i mina låtar.

 

 

 

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 16

Arkiverad under: Musik

Natalie Prass: ”Den här skivan visar att jag inte är rädd för att vara feminin”

15 mars, 2015 by Redaktionen

NataliePrass_Press

Den talangfulla singer-songwritern Natalie Prass är i Stockholm för att spela på Cirkus, och det är uppenbart hur hon njuter av att karriären äntligen tagit fart efter att ha väntat länge innan hennes hyllade debutalbum äntligen släpptes i januari i år. Hon tog sig till Skandinavien till slut, även om Danmark aldrig fick ta emot henne kvällen före Stockholm på grund av strul med flygresan från Dublin.

Vårt samtal går desto smidigare, förutom en distraherande servitör som tassar runt oss och serverar te. Just den här servitören går under namnet Ryan Adams, Prass turnékamrat under ett antal spelningar i Europa. När Prass inte kunde spela i Köpenhamn hoppade Adams in i hennes ställe iklädd en svartvit klänning och framförde hennes låtar som ”Natalie SAS” i en gest av civil olydnad.

Du missade spelningen i Köpenhamn igår kväll på grund av flygstrul. Vad hände?

– Det var något fel i deras datasystem, de kunde inte se att vi hade betalat alla fem biljetterna. Bokningen fanns och vi hade mailbekräftelsen, men det var min manager som hade bokat det med sitt kreditkort och det hade vi inte med oss. Så de lät oss inte gå ombord, sedan har de tagit betalt tre gånger för biljetterna och jag har fortfarande inte fått tillbaka pengarna.

– Därför missade jag spelningen igår, vilket jag aldrig gör. Särskilt när det inte är ens eget fel, vi var där i tid och allt men ändå släppte de inte ombord oss. Riktigt frustrerande att vara på flygplatsen bokstavligt talat hela dagen. Sedan åkte vi till London och övernattade för att resa hit tidigt i morse.

Men Ryan åkte till Köpenhamn och såg till att “du” var där ändå.

– Ja, det blev ett lyckligt slut när Ryan klädde ut sig till mig! Vad han gjorde var helt otroligt, jag brukar ha en svartvit klänning, så han fick tag på en sådan och gick ut och spelade mina låtar som ”Natalie SAS”. Han är jätterolig, det känns som en perfekt turné, vi är båda fulla av upptåg.

Inte för att du är gammal, men du har hållit på några år. Att släppa sitt första album som 28-åring, hur skiljer det sig från att göra det i yngre år tror du?

– Jag var 25 när skivan spelades in och jag hade släppt två EP:s innan dess, jag trodde verkligen inte att det skulle ta så här lång tid. Men på sätt och viss är jag glad att det gjorde det, jag menar, jag försöker se det positiva i det efter plågan att behöva vänta de här åren som den låg på vänt. Under tiden har jag spelat in två skivor till, men jag kände tydligt att den här måste ges ut först. Det kändes inte logiskt att ge ut något nyare när jag visste att den här var så speciell. Jag lärde mig definitivt mycket om mig själv och jag gick in i en riktigt mörk period under ett år när jag ifrågasatte om jag ville fortsätta med musik eller inte.

– När jag fyllde 26 var skivan klar, och jag var lite naiv och trodde att den skulle komma ut den sommaren, men att det skulle ta tre år trodde jag aldrig. Alla inblandade utvecklade en vänskap och vi har en väldigt speciell relation musikmässigt. Så jag insåg att det inte var så mycket jag kunde göra mer än att lita på dem, de vet bäst, Spacebomb växer och får större resurser. Istället spelade jag med andra, skaffade nya erfarenheter tänkte att det löser sig. Men sedan i januari precis innan albumet verkligen skulle släppas kom all min rädsla tillbaka över att den var så gammal.

Varför tog det egentligen så lång tid?

– Därför att Spacebomb växte och gick igenom en massa interna förändringar med hur företaget skulle drivas. Spacebomb var inte mer än på idéstadiet när jag började jobba med dem, det var inte ett skivbolag ännu vid den tiden. Jag ville bara jobba med de här killarna, det kändes rätt och var så spännande. Det påminde lite om Stax-grejen, men mer om hur det gjorde underverk för Nashville när Jack White för några år sedan flyttade dit, och hur hela undergroundscenen fick näring. Jag hade flyttat till Nashville innan Jack kom dit och så fort han anlänt och gjorde sin grej började allt blomstra.

– Så ungefär på den vägen var det, men det kändes coolt att göra skivan med stöttande vänner som jag växte upp med. Även om jag bodde i Music City kändes det naturligt och meningsfullt att åka hem till Richmond.

Jag vet att du och Matthew E. White har känt varandra länge, men är det samma sak med Trey Pollard?

– Nej. Jag kände till Trey, förstås, han var känd som musikgurun, den knasiga jazzgitarristen och vi gick båda i samma skola. Så jag visste vem han var, men han gick ut innan jag började high school. Så det var lite häftigt.

Och Trey turnerar med dig också. Det måste kännas bra och tryggt att ha med sig personer du känner väl?

– Ja, jag känner mig så hedrad! Jag är själv en person som trivs med att alltid ha folk omkring mig som jag litar på och tycker om.

Soundet på skivan, har du alltid låtit så eller är det något som har utvecklats genom åren?

– Jag har alltid försökt skriva lite mer inriktat på standards, på klassiskt låtskrivande, men har aldrig kunnat spela in ett album på det sättet eftersom jag inte hade kunskapen att göra stråkarrangemang som Trey gör eller blås som Matt. Det hade jag aldrig klarat av att göra på egen hand.

Förutom influenserna från countrysoul hör jag Disneyfilmer, Cole Porter och klassiskt låtskrivande som du själv nämnde, särskilt i It Is You. Har det varit en stor influens?

– Den sortens musik är nog inpräntad i en, tror jag. Jag älskar storband, 40-talet, 50-talet. Hela den amerikanska låtskrivartraditionen. När jag skrev den låten lyssnade jag väldigt mycket på sånt. Så jag skrev en hel bunt med låtar i den stilen, jazzlåtar, standards, och den var en av dem.

Så här långt har du fått en hel del lovord för albumet. Hur hanterar du det?

– Det är såklart trevligt, men jag är också realist. Att folk tar emot den så väl är smickrande. Ärligt talat hade jag ingen aning om hur det skulle bli, jag kände mig rätt bortkopplad från skivan eftersom det var så länge sedan jag gjorde den. Allt jag ville var att den skulle ges ut och få en ärlig chans. Folk kunde ha avskytt den, men det var omöjligt för mig att veta. It Is You förväntade jag mig helt klart att den skulle förbrylla folk, att den skulle vara låten ingen brydde sig om eller något, och lustigt nog är den nu månadens låt på BBC 2 som spelar den varje dag! Otroligt.

För mig är det ett hälsotecken att en sådan låt kan hamna i rampljuset, det inger hopp.

– Ja, det är verkligen ett bra tecken.

Violently är tveklöst en av årets bästa låtar hittills. Kan du berätta bakgrunden till den?

– Jag skrev den låten så himla fort. Det är den enda låten jag skrev helt på egen hand, jag skrev den under en lektion när jag gick på college och gjorde texten och melodin i huvudet. Så jag fick gå ut för att gå på toaletten och smet iväg genom korridoren. Av någon anledning gillar jag det ekande ljudet inne på toaletten när jag är ensam. Det är då alla idéer kommer! Lite knäppt, haha! I grund och botten handlar den om längtan och om att vilja ha något man inte kan få, att tröttna på att låtsas vara bara en vän när det finns alla möjliga anledningar till att man inte kan vara ihop. Inspelningen var känslosam, ganska tung.

Stråkarna är ganska dramatiska.

– Ja, Trey överträffade sig själv där. Vi hade Gal Costa och hennes version av Baby som referens, den på hennes självbetitlade album från 1969. Låtarna är inte alls lika varandra, utan det vi ville fånga var hur låten sakta byggdes upp och hur stråkarna blev maffigare och maffigare med en stor förlösning i slutet. Vi var alla besatta av det albumet.

Är det du som spelar piano?

– Nej, det är faktiskt Daniel Clarke som spelar i Ryans band. Vad som är lustigt med Daniel och mig är att jag inte trodde att jag kände honom när han kom in för att göra sitt pålägg på skivan. Sedan började jag spela i Jenny Lewis band, och Ryan och Jenny turnerade ihop när jag fick höra att Daniel var med, han som spelade på min skiva. I nästa steg berättade jag för min syster om honom och hur galet det var att han spelade i Ryans band, och då sa hon ”Daniel Clarke? Honom känner jag, jag var jättekär i honom när han var med på festen när du fyllde tretton år!”, och jag sa ”Va??!!!” Så jag har foton av honom, mig och min syster från när jag var tretton i mina gamla fotoalbum! Och nu sitter vi här tillsammans i Stockholm! Riktigt kusligt.

Med tanke på det albumets genomgående tema måste jag fråga: har du någonsin varit lyckligt kär …?

– Haha, jag har hopp om att det en dag kommer att ordna sig!

Ett ämne som har debatterats en del på sistone är kvinnoförakt. Har du råkat ut för det?

– Ja, jag vet inte hur det är nu, men jag tror att varenda ung tjej har drabbats av det. Helt klart. Tyvärr är mentaliteten sådan. När jag växte upp i Virginia Beach var jag praktiskt taget den enda tjejen som spelade i band och höll på med musik som inte innebar att spela i orkester. Jag körde mitt race och hängde med en enda stor killklubb mitt i en tid när man växte upp och kände sig väldigt obekväm, osäker på vem man var. Så jag armbågades definitivt ut, men sedan måste man helt enkelt hitta sitt eget gäng.

– Många tjejer och tjejmusiker, inte alla förstås, tror jag måste kompensera med att vara mer grabbig och vissa att de är tuffa, och det är inget fel med det, men jag har alltid undvikit den sortens personer och bara hållit mig till min egen lilla bubbla. Jag har aldrig brytt mig om vad någon annan tyckt om mig och istället hållit mig undan, omedvetet eller medvetet, och den här skivan visar att jag inte är rädd för att vara feminin. Den är ganska oblyg, känslosam och feminin, och jag tror att den kvinnliga andan är vad som gör den väldigt öm och vacker. Så jag är inte rädd för att visa det.

Har du någon gång behövt stå upp för dig själv?

– Under en period när jag spelade i ett band var jag tvungen att morska upp mig lite. Men jag tror att sånt kanske håller på att förändras nu för tiden.

Under inspelningarna av albumet, var det en trygghet att känna Matthew, Trey och de andra så väl att du kunde vara rak och ärlig om du behövde när ni var oense över något?

– Absolut. De är toppenkillar.

Har du arbetat med andra som du inte känt lika väl där du haft svårt att göra din åsikt hörd?

– O ja, speciellt ljudkillar! Nej, men det har hänt att jag har anlänt till ett ställe utan min turnéledare eller min egen ljudkille och då har jag behövt sätta ner foten. Men jag har egentligen inga problem med det.

Och vi vet ju alla hurdana ljudkillar är…

– Exakt, haha! Nej då, även om dom är såna ruskar jag bara av mig det.

Arkiverad under: Intervju, Musik

Här är alla vinnare på Folk & Världsmusikgalan 2015

15 mars, 2015 by Redaktionen

vinnarevarldsmusik

Den sjätte upplagan av Folk & Världsmusikgalan arrangerades i ett fullsatt Berwaldhallen i Stockholm lördagen den 14 mars. Under kvällen delades det ut pris i åtta kategorier, bland annat utsågs violinisten Livet Nord till Årets Artist och Årets nykomling blev Sallyswag, ett niomannaband från Göteborg med endast kvinnor.

Ett pressmeddelande:
Årets Hederspris tilldelades till nätverket ”Folkmusiker mot främlingsfientlighet”, som under de senaste åren tagit ställning för människors lika värde och mot att den traditionella musiken används i främlingsfientliga sammanhang.

Samtliga vinnare för Folk & Världsmusikgalan 2015:

Årets Artist
Livet Nord

Årets Nykomling
Sallyswag

Årets Tvärspel
Symphonic Stomp of Sweden

Årets Grupp
Väsen

Årets Utgåva
”The Nordan Suite” – Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark och Västerås Sinfonietta

Årets Traditionsbärare
Kjell-Erik Eriksson

Årets Barn och unga
Eiwor Kjellberg

Årets Hederspris
Folkmusiker mot främlingsfientlighet

Arkiverad under: Musik

Spännande vinnare i årets Världsmusikgala

15 mars, 2015 by Redaktionen

Självklart sa någon, när “Folkmusiker mot Främlingsfientlighet” fick “Folk och Världsmusikgalans Hederspris”. Ja förvisso, men så rätt – så rätt. Folkmusiken får aldrig bli en del av rasismen och den sjuka nationalismens ansikte.
Årets Tvärspel plockades rättvist hem av Symphonic Stomp of Sweden, som är ett starkt möte mellan folkmusiken och den klassiska.

Det låter så pompöst med ordet gala I det här sammanhanget, för glamouren hängde inte I kulisserna och publiken bestod av alldeles vanliga människor vars gemensamma intresse är folk/världsmusik. Det var välarrangerat och lagom. De musikaliska inslagen varvades snyggt med vinnarpresentationer och korta tackinlägg.

Jag måste bara nämna Lyöstraini – med Lena Willemark, Karin Nakagawa och Anders Jormin. Karin Nakagawa är en av japans främsta på 25 strängad Koto, som sällan lämnar japansk mark, nu är den dock på turné I Sverige med Lenna Willmark. Koton fungerar bra tillsammans med svensk folkmusik helt klart och då Lena Willemark sjunger på älvdalsmål blir det musikens möte på ett spännande och orginellt sätt. Karin Nakagawa är en ganska liten och späd person och hur hon orkar ta sig runt med sin Koto som är större och längre än Karin själv är bara det en bedrift.

Ramy Essam, musiker/singsong writer från Egypten hade en självklar plats I programmet. Han framförde låten Irhal (Lämna) som utsetts till världens mest politiskt påverkande sang av Time Out Magazine. Han bor sedan oktober I Malmö är han fått en politisk fristad. Med sig på Berwaldhallen hade han Andreas Unge på bas och Olle Linder, slagverk.

Sprakade gjordet kring Västanå Teater från Värmland, de fick priset årets tvärspel 2012. Publiken kunde njuta av utdrag från Gösta Berlings Saga och Lomjansguten. Den senare en legendarisk spelman. Allt illustrerades med dans, musik och resitationer.

När Hip Hop möter folkmusik blir det explossivt. Maxida Märak, allsidig artist som inte tvekar att blanda folkmusik och den samiska jojken med hiphop/rapp. Just nu är dessutom skottskt inslag i hennes program då hon samarbetar med Robin Cochrane från Skottland. Tillsammans gjorde de kvällens hetaste “ungdomsnummer”.

Som vanligt vid alla galor kring musik och film kan man ifrågasätta juryns val, jag hade t.ex önskat att pianisten Mats Öberg, en av våra bästa fått priset som årets artist. Men som någon uttryckt det, det är stort att vara nominerad.

Nominerad var även Jan Hammarlund, som årets traditionsbärare, men priset gick till Kjell-Erik Eriksson.
The Nordan Suite – Hans Ek, Ale Möller, Lena Willemark Västerås Sinfonietta, blev årets utgåva och om detta kan inget ont sagas.

Världsmusikgala kan jag tycka skall avspeglas också i prislistan, förvånansvärt få namn med internationell anknytning fick pris. Souso & Maher Cissoko som jag personligen tycker har en stark klang av just världmusik skulle ha bli årets grupp.

Men trots min lilla kritik var kvällen oerhört lyckad och efterfesten fortsatte på Stallet och Musikaliska Akademin. Nästa Folk och Världsmusikgala blir I Västerås. Något att se framemot. Kristofer Lundström och Nadin Al khalidi som ledde galan skall ha eloge för bra jobb och kvällens hemliga gäst, malanesiska Oumou Sangaré avslutade – skall nämnas att hon hade två otroliga dansare med sig.

Årets vinnare
Årets Artist – 
Livet Nord
Fingertoppskänsla kan man definitivt prata om i det här fallet. Snabba fingrar som gärna rör sig i många kakburkar, fulla av energi, driv och nyfikenhet. Karisma och personlighet och en bredd som imponerar. För att travestera Arja Saijonmaa: Vi vill tacka Livet!
Årets Nykomling
 – Sallyswag
Normer och regler är inget för årets nykomling. En stark och oväntad kryddblandning sätter inte bara smaklökarna på prov när den exploderar mellan dina öron. Musik med rötter i grytan, musik som rör om – här kommer en riktigt cool käftsmäll!
Årets Tvärspel
 – Symphonic Stomp of Sweden
Ett plus ett är inte alltid två. Helheten är ibland större än summan av delarna. När nytt möter gammalt och när stort möter litet händer stundom än större saker. Här har det vuxit högt över hembygdsgårdarna och konserthustaken, här är ett resultat som syns och hörs och når ut till allt och alla.
Årets Grupp
 – Väsen
Samspelet är i fokus, lyhördhet och känsla är viktiga ledord. Lekfullheten är väsentlig, musik ska vara kul. Kanske det är därför den här gruppen inte verkar tappa orken efter alla dessa år? Piggare än någonsin fortsätter de att erövra världen.
Årets Utgåva
”The Nordan Suite” – Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark och Västerås Sinfonietta
Det är svängigt, luftigt och mäktigt. Ett skarpt öras hängivenhet för folkmusikens alla hemligheter smälter samman med passionerade, modiga solister. Ett fräscht möte mellan musikaliska yttringar. Helt utan högromantisk övervikt. Nordan tar oss med storm. Tack Ale Möller, Lena Willemark, Hans Ek och Västerås Sinfonietta!
Årets Traditionsbärare 
- Kjell-Erik Eriksson
Berättelserna lever i låtarna. Berättelser från förr och nu blåser liv i tradition som annars skulle tyna bort. Att spela är att berätta historier och här lever sannerligen de musikaliska minnena vidare. Årets vinnare har sagorna i kroppen, folkmusiken i blodet och fickorna fulla med lakrits.
Årets Barn och unga – Eiwor Kjellberg
Folkmusiken lever! Den lever med alla sina utövare, unga som gamla, som för traditionen vidare längs gamla bekanta eller helt nya och oplogade vägar. Med detta pris vill vi hylla en som mer än många andra visar vägen – och lusten. Genom alla sina projekt och sin musikaliska generositet får hon folkmusiken att blomstra.
Årets Hederspris – Folkmusiker mot främlingsfientlighet
Ett hederspris tilldelas normalt någon med en lång gärning bakom sig. I en tid när begreppet heder börjat få en annan mening och när traditionen stängslas in, etiketteras och konserveras, då vill vi gå en annan väg och belöna ett ungt initiativ. Här kommer man med bultsaxen, river stängslen, öppnar dörrarna, tar striden och visar vägen. Tack för att ni finns.

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 586
  • Sida 587
  • Sida 588
  • Sida 589
  • Sida 590
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in