
The Ordinary Square som släppte sin debutskiva ”When in Paris” onsdag den 11 mars. Skivan kom till efter att Viktor Skokic spenderat en månad i ett vintrigt Paris. Han kom hem till Sverige med en bunt nya låtar, och startade arbetet med att ringa runt till sina favoritmusiker. Tillsammans har de skapat det som är The Ordinary Squares debutskiva. Kvartetten har två releasekonserten i samband med skivsläppet, en konsert på Fasching i Stockholm den 23 mars och en på Folkteatern i Göteborg den 12 april. Kulturbloggen fick tillfälle att ställa några frågor till Viktor Skokic i samband med albumsläpp.
Du släpper i dagarna ett debutalbum med The Ordinary Square. När jag hör att skivan kom till efter att du spenderat en månad i ett vintrigt Paris blir jag väldigt nyfiken och undrar: Vad är det med ett vintrigt Paris som inspirerar dig så?
– För det första tycker jag Paris är en inspirerande och intressant stad i sig. Det är ju en så extremt sammansatt plats. Under de senaste åren har jag dessutom snöat in på fransk musik och lyssnat i oändlighet på musik av till exempel Fauré och Messiaen, men även en del på tidig fransk jazz, där Alix Combelle blivit något av en favorit. Därför var det extra inspirerande att sitta just där att skriva. Sedan arbetar jag i allmänhet bäst på vintern så omständigheterna var dubbelt gynnsamma.
Har du varit i Paris under någon annan årstid, förresten?
– Jag tror bestämt att det endast är den parisiska sommaren jag missat.
Hur tror du att du fångar det vintriga Paris i musiken?
– Som jag uppfattar det har flera av låtarna som jag skrev i Paris något dämpat över sig. Det var precis så jag upplevde Paris under den där månaden. En dämpad plats, inte minst visuellt. Snö, gråvit puts och svarta tak.
Berätta lite om dig själv, vem är du och hur kom du in i musikens värld, var bor du, var är du uppväxt och hur gammal är du?
– Jag växte upp i Göteborgs östra utkanter, i Björkekärr. Nu är jag 32 år och bor i Stockholm. Det är inte helt uppenbart hur jag kom in i musiken, men min storasysters roll kan nog inte överskattas. Under ett par år lyssnade jag i stort sett på exakt samma musik som henne – det var hon som köpte hem LP-skivor. Jag minns även att min pappa spelade en del skivor hemma. Han kommer från Dalmatien i södra Kroatien, så det blev ganska mycket klapa från det hållet. Efter ett tag blev det blockflöjt. Sedan blev det elbas i punkband med några polare på högstadiet. Men det som öppnade mina öron för jazzen var en dokumentär om Charles Mingus som sändes i SVT någon gång under 90-talet. Jag blev verkligen helt biten av den. Så sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det som fört mig in i musiken är familjen, kommunala musikskolan, ABF och SVT. De tre sista kan kanske låta som en något prosaisk lista, men för mig representerar dessa och liknande organisationer något helt fantastiskt. De erbjuder en väg in i kulturen och jag tror att de gör världen till en bättre plats.
I ett pressmail berättas att efter du kom hem från Paris hade du med dig en bunt låtar och då startade du arbetet med att ringa runt till dina favoritmusiker. Berätta om dessa musiker: vilka är de och varför är de dina favoritmusiker, vad är var och en bra på?
– The Ordinary Square består av Eric Arellano, han spelar tenorsax, Fabian Kallerdahl på piano och Fredrik Hamrå på trummor. Jag bodde för några år sedan i Göteborg och då spelade vi mycket tillsammans i en massa olika konstellationer och hade alltid lika roligt. Det är ju hemskt svårt att sätta ord på hur man uppfattar musik och musikers uttryck utan att det känns plumpt, men om jag ska försöka så tycker jag att mina tre medmusiker på skivan lyckas förena och balansera ohämmad energi och återhållsamt raffinemang, värme och humor.
I samband med att ni släpper albumet har ni konsert på Fasching i Stockholm och på Folkteatern i Göteborg. Vad kan publiken vänta sig för slags konsert?
– Vi kommer att spela musiken från skivan, så det blir två jazzkonserter som pendlar mellan det ösiga och energiska å ena sidan och det mer kontemplativa å den andra. Efter konserten på Fasching blir det jam och efter konserten på Folk i Göteborg blir det häng med en grym DJ som snart tillkännages, så det blir två härliga helkvällar!
Vad heter albumet förresten?
– Albumet heter kort och gott ”When in Paris”. Det skulle kanske kunna uppfattas som en poetisk titel, men den är alltså ganska saklig. Men man kan ju associera som man vill. Flera av låtarna är uppkallade efter ställen i Paris där jag hade extra kul under månaden där.
Hur vill du beskriva albumet och din musik?
– Rytmiskt studsande och melodiöst svängande jazz.
Hur har ni jobbat med albumet?
– Skulle jag sammanfatta processen med ett ord skulle det bli rep, haha! Skämt åsido så visade det sig att den där bunten med noter som jag hade med mig hem stundtals var ganska utmanande. Med tanke på att vi var noga med att hitta ett gruppsound som vi var nöjda med tog det ganska lång tid att repa in repertoaren. Efter en tid bestämde vi oss för att spela in, men det skulle vi inte ha gjort, haha! Det blev fiasko och vi fick kasta allting. Men i slutändan kanske det var positivt. Vi fick gaska upp oss, fortsätta kolla in musiken och när vi gick in i studion andra gången kändes allt grymt! Det blev två högst intensiva dagar och vi lämnade studion glada, men lite groggy.
Hur mycket jazz är musiken och kan vi hitta andra influenser än från jazz?
– Musiken är helt klart mycket jazz. ”When in Paris” är den avgjort mest jazziga skiva jag någonsin gjort. Men här finns absolut andra influenser. Skivans sista spår ”Till Karg-E” är till exempel en hyllning till den tyske kompositören Karg-Elert, som jag verkligen tycker att fler borde få upp öronen för. Sedan tror jag att mycket av min musik bär avtryck från den period i mitt liv när band som Refused gick varma i min CD-spelare. Deras och andras musik har en rytmsik energi och kantighet som man nog kan ana i mina låtar.
Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 16