• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stjärnan ger publiken vad de vill ha plus ett par glänsande överraskningar – Lisa Nilsson & Mattias Torell i Lerum

16 december, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

14/12 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör Musik i Lerum)

Strax före den konsert jag åkt tåg till med vännen Leif Wivatt dyker ett minne upp när jag scrollar på facebook. Var tydligen tre år sedan recension av en annan sångerskas konsert på Dergårdsteatern publicerades (Orkesterjournalens hemsida), nämligen den med Sinne Eeg och Josh Nelson. Minnet får mig att filosofera på temat olika falla ödets lotter. Eeg kan på goda grundar rankas som en av Europas främsta vokalister inom jazzen och har följaktligen tilldelats flera tunga priser. Förvisso är veckorna före jul en dokumenterat vansklig tid för arrangörer. Men i jämförelse med Eeg som trollband från första tonen, lockar Lisa Nilsson och hennes ackompanjerande radarpartner sju-åtta gånger fler åhörare. Det är skillnad på en djupt respekterad jazzröst och en stjärna som täcker fler genrer. Trots tidpunkten på året, veckodag (lördagskväll) och rejält dyrare biljetter än normalt kom cirka 300 personer till Dergårdsteatern.

Evenemanget kallar duon för Jul – i nöd och lust. Konstellationen emanerar ur de drastiska begränsningar som infördes för några år sedan, således ett pandemi-projekt. Pågår över två set med en längre avdelning efter paus. Allt flöt smidigt! Föreningen och dess duktiga volontärer vet sannerligen hur arrangemang av denna kaliber ska organiseras. Vi satt bekvämt, såg bra och hörde varje nyans från scen. Dergårdsteatern är känd för sin goda akustik. Under paus fanns möjlighet att äta räksmörgås eller fika till självkostnadspris. Fick uppfattningen att publiken blev väldigt nöjd och somliga av dem mer än så, av vad den samtrimmade duon åstadkom under Lisa Nilssons obestridliga ledning. Även om jag via nätet haft kontakt med gitarrist Mattias Torell (träffade sin arbetsgivare första gången i samband med inspelningen av mega-succén Himlen runt hörnet 1992 vilket det förstås redogörs för), efter duons turnéavslutning i Lerum, glömde jag fråga om han alls kan påverka repertoaren. Noterade att det spelas efter noter på akustiska gitarrer av mannen som sades ha fått livstidskontrakt.

Så nyligen som i förra månaden var jag med om ”I nöd och lust”, då som festivalspelning i Trollhättan. Flera av låtarna de levererade då återkom nu. Dessutom aviseras som sagt att det handlar om en julspecial och verksamheten på scen håller nog på minst dubbelt så länge som i Trollhättan. Lisa Nilsson tar chansen att väsentligt förlänga sina prator. Sedan bland annat sin show Kvinnan som är jag (recenserad här) finns en vana vid teatrala och roligt (själv)ironiska inslag, lider inte brist på ämnen att ventilera.

Stundtals kan vi som lyssnar relatera till de tillstånd som anekdoter ger upphov till. Medveten om hur komiskt det kan verka att avslöja tillkortakommanden i ”relations-branschen” vill artisten tro att egocentriska betraktandet angår oss, vilket sannolikt stämmer. Och i berättelsen om mamman drabbad av alzheimer kombineras dråpligheter med ofrånkomlig tragik , då hon delar med sig av smärtsam biografi. Torell improviserade fram slingor diskret under förmedlingen av dessa vindlande historier. Kontentan är att likt Lill Lindfors hålls det på aningen för länge i några passager. Finns en orsak till att stjärnor i krogshower brukar ta regi. Förvisso skrattar publiken garanterat mer än de trodde de skulle göra, kanske allra mest kvinnor i ungefär samma ålder. Hon gick nästan inte alls utanför egna sfären, vilket var ett klokt drag i en hysteriskt polariserande tid.

I vimlet efteråt kommenterar en drivande kraft i arrangerande förening konserten. Säger till mig att musiken skiljer sig åt från vad jag vanligtvis brukar höra i Dergårdsteatern, vilket är en korrekt iakttagelse. På artistens Wikipedia-sida anges genrer: visa, pop och jazz. Man bör dock påminna sig om att sångerskan, låtskrivaren och producenten deltagit i Mello och inte minst legat överst på Svensktoppen flera gånger. Att hon sjungit med soulfunkiga Blacknuss-gänget inte att förglömma. ( äger maxin Ingen gör det bättre , en härlig flirt med up-tempo house. Wikipedia missar dessutom hennes kunskaper om brasiliansk musik ´a la bossa. I Jul i nöd och lust ges exempel från angivna kompletterande genrer.

Man öppnar med komposition av Andreas Mattsson, Var är du min vän? från Sånger om oss (2013) vars framgång på Svensktoppen gått mig förbi. Den avlöses av balladen Vart du än går som tydligen var listetta med upphovsmannen Niklas Strömstedt. Lisa gjorde sin version i samband med Så mycket bättre för åtta år sedan. Inledningen är till belåtenhet, en smula nedtonad fast tendenser till wailande skönjes. Första krönet nås i den luftiga brasilianska avdelningen som ges insiktsfull introduktion. Här tolkas en ljuv sång om kärlek signerad Ivan Lins (hört på Nef). Gitarrspelet blir naturligt nog mer framträdande med eleganta licks. Lisa sjunger obehindrat på portugisiska. Övergår i detta sjok till att förmedla stämningsbilder från sin vistelse genom att sjunga Regn i Rio. En vemodig visa som harmonierar väl med vad hon på ett roande vis berättat.

Vad av det oerhörda sortimentet av jullåtar införlivas? Jo till att börja med en oantastlig version av Jul, jul, strålande jul och därpå lyckad cover på singer songwritern Ron Sexsmith, en kanadensare som turnerade flitigt i Sverige för 20-30 år sedan. Titeln på detta melankoliska alster är Maybe This Christmas. Med en ökad dos av driv uppnås konsertens andra krön. Andra set inleds snyggt och avskalat i The Christmas Song (”Chestnuts”) skriven av bland andra Mel Tormé. Med Viktor Norén och Andreas Mattsson har hon tillverkat en julduett betitlad Det är dig jag väntat på. Torell har i motsats till i Trollhättan inga direkta stick att sola i, endast antydningar. Dock liras här så läckra ackordföljder att publiken brister ut i spontan applåd.

Lisa tillåter sig att vara sentimental och tar i med vibrerande stämband. Har i detta segment en kul utläggning om rom-coms. Klassiska När det lider mot jul (Det strålar en stjärna) fordrar vokal kompetens á la musikal-standard och sådan finns ju också i registret. Med ackuratess görs What Are You Doing New Years Eve? , en standard från 1947. Att den gjorts känd av en storhet som Ella Fitzgerald signaleras genom scat. Och allra sist levereras ett kraftprov ståendes i Oh Helga natt som i första hand associeras till Jussi Björling och en lika allsidig artist som Lisa Nilsson. Syftar på Tommy Körberg som hördes senast på YSJF.

Har inte koll på eventuella förebilder. Sedan decennier förfogar Lisa över en egen omisskännlig stämma. I en av sina underhållande monologer avslöjas att hon fått sjunga för sin barndomsidol. Händelsen inträffade när Stevie Wonder fick Polarpriset. Det ska ha varit öppningsspåret på Songs In The Key Of Life. Denna cover imponerar exceptionellt, renderar i dubbla guldstjärnor. Duon erövrar auditoriet genom sin energi, sin totala hängivenhet.

Till denna hyllning byts till en nylonsträngad gitarr (tror jag). Exklusivt för nördar kan meddelas vilka instrument den elegante musikern använder. Den stålsträngade kollektionen består av en D-222 som är en jubileumsmodell, skiftas stundom till D-28 vintage från 1937, medan den med fetare sound är en Larriveé. Info från en man som värderar dessa gig högt. Hans uppgift är att lyhört tillhandahålla melodier, inte att vara någon virtuos även om man observerar hur ledigt hantverket bemästras. Tomrummet efter rytminstrument fylls i viss mån av sångerskan själv. I händerna har hon frekvent ett par rasslande pinaler som jag inte klurat ut vad de heter.

foto Leif Wivatt

Ska göra några nedslag till i anteckningarna innan jag checkar ut. Den i omgångar självironiska personen i centrum får oss att garva åt en lång harang, om hennes plötsliga behov av Peter Le Marc och dylika bekräftande medmänniskor, vilka bör finns tillhands när livet krisar. Detta sagt med glimten i ögat. Monologen kulminerar med schlager-poppiga samarbetet Sången om oss, vars medryckande refräng och förmodad tonartshöjning sitter som en smäck.

Vissa samarbeten omnämns som framgått medan andra negligeras. När på slutet 100 med sin uppseendeväckande text och monster-hitten det komiskt kåseras kring framförs, lyfts varken Ana Diaz eller Mauro Scocco fram. Ratata-duons inverkan på stjärnans genombrottsplattor förbigås under denna turné. För att ge en i princip fullständig bild och redovisa samtliga melodier, ska påpekas att rytmen tilltar påtagligen i en annan listetta på Svensktoppen, nämligen det medryckande lyckorus som fått titeln Varje gång jag ser dig. Lisa Nilsson visar då varför sång är hennes elixir och varför hon lockar lyssnare brett. Mattias Torell riffar i finalen medan det i extranumren blir allsång i refräng på Himlen runt hörnet och allra sist som framgått en andaktsfull julhälsning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Tomas Andersson Wij beger sig ut på kyrko-turné 2025

16 december, 2024 by Redaktionen

Bara kyrkor för Tomas Andersson Wij under 2025, är rubriken på ett pressmeddelande om Tomas Andersson Wij.

Pressmeddelandet berättar:
Ända sedan debuten med skivan Ebeneser 1998 har Tomas Andersson Wij velat göra en turné i kyrkor. Det var där, i kyrkorummet, som allt började för honom. Redan som åttaåring sjöng han egna låtar i baptistkyrkan Ebeneser i Stockholm, i vilken hans föräldrar var medlemmar. Han lärde sig älska kyrkorummets klang och förhöjda allvar. Kyrkorna 2025 har premiär i Heliga trefaldighets kyrka i Uppsala 14 mars och turnén kommer sen pågå hela året. Biljetterna släpps på imorgon 17 december klockan 10.00.

– Jag föreslog en kyrkoturné för skivbolaget redan efter första skivan, minns Tomas Andersson Wij. De sa ungefär: ”Bra idé, men den blir ännu bättre om du väntar lite, tills du är mer känd”. Nu har jag väntat i 27 år.

När det nu äntligen blir av kommer TAW ägna hela 2025 åt kyrkorna. Och tajmingen kunde inte vara bättre. Den 13 januari släpps Gud är inte plåstret, Tomas Andersson Wijs första bok, skriven på uppdrag av ärkebiskop Martin Modéus.

I tretton år har ärkebiskopen gett ut en bok under fastan, den period i kyrkoåret som är förknippad med eftertanke och fördjupning. En författare ges fria händer att associera kring tro, tvivel och sökande. I 2025 års fastebok berättar Tomas Andersson Wij naket och utmanande om sin väg från barndomens kyrka, om brottningen med Gud och de kristna dogmerna. Han skriver om fastans nödvändiga komplement: festen. Om hur festen och extasen skulle kunna ingjuta nytt liv i kyrkan, samhället och människan.

– Jag är mycket glad och tacksam att Tomas Andersson Wij har tagit sig an det här uppdraget. Han är en utomordentligt begåvad författare och jag är övertygad om att hans bok kommer bli till glädje för många, skriver Martin Modéus i ett pressmeddelande.

Ärkebiskopen kommer att inviga turnén, som fått namnet Kyrkorna 2025, när den har premiär i Heliga trefaldighets kyrka i Uppsala 14 mars.

Kyrkorna 2025 med Tomas Andersson Wij
14/3 Uppsala, Helga Trefaldighets kyrka
15/3 Uppsala, Helga Trefaldighets kyrka
21/3 Finspång, Risinge kyrka
22/3 Kopparberg, Ljusnarsbergs kyrka
2/4 Jönköpings, Andreasförsamlingen Fjällstugan
3/4 Göteborg, Annedalskyrkan
4/4 Falkenberg, Vinbergs kyrka
5/4 Varberg, Varbergs kyrka
6/4 Åsarp, Åsarp-Smula kyrka
11/4 Malmö, S:t Johannes kyrka
13/4 Vadstena, Vadstena klosterkyrka
16/4 Enköping, Vårfrukyrkan
14/7 Järvsö, Järvsö kyrka
25/7 Burgsvik, Vamlingbo kyrka
26/7 Visby, Visby domkyrka
26/9 Danderyd, Danderyds kyrka
21/11 Stockholm, Katarina kyrka
Fler speldatum tillkommer.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Åtskilliga höjdpunkter på värmande visbok-release på Aftonstjärnan

15 december, 2024 by Mats Hallberg

12/12 2024

Aftonstjärnan på Hisingen

2021 gav Svenska Akademin ut portalverket En svensk visbok- 99 visor och en psalm vars innehåll sträcker sig från medeltiden fram till visvågen på 60-talet. I höst har det kommit en uppföljande del som tar vid kronologiskt och löper fram till våra dagar. Volymen ( tanken är att den ska recenseras här) har fått titeln En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp. Enda kritik som kunnat noteras avser formatet. Vill man läsa noterna vid pianot gör man bäst i att fota av sidan/ sidorna, eftersom det blir ogörligt att ha en volym på 540 sidor uppslagen. Ansvariga för urval, presentationer och kommentarer/ ordförklaringar har Taube-experten och litteraturvetaren David Anthin och hedersdoktorn, pedagogen och vistolkaren Martin Bagge varit. Till saken hör att jag kommit i kontakt med den sist nämndes karriär då vi är jämnåriga och gick i samma skola på såväl högstadiet som i gymnasiet. Och vi ses ibland då vi båda är publik på andras konserter. I höstas var duon värdar för en release-tillställning i Börshuset med bland andra Marie Bergman, Finn Zetterholm och Lena Willemark.

Trots utmaningen i att locka publik veckorna före jul anordnade de i Västsverige boende redaktörerna ett releaseparty också på hemmaplan. Undertecknad hade tid och lust att närvara för att subjektivt dokumentera och lyfta fram tongivande inslag i programmet. Tippar att anrika Aftonstjärnan hade en beläggning på drygt femtio procent vilket inte är fy skam. Flera ur visbokens redaktionskommitté uppträdde. Nuvarande rektor och hennes legendariska föregångare på visutbildningen vid Nordiska folkhögskolan gjorde sammaledes. Invigde kvällen gjorde emellertid ordvige ”attack-trubaduren” Loke Nyberg. Till eget ackompanjemang på fiol och därefter gitarr framförs två av bokens visor. Dels Årstider av Allan Edwall, dels hans egen hit Aldrig mera rädd från 2007, en uppgörelse i rasande tempo i Vysotskijs anda. Ordsvallets frenesi tar oss i besittning. Efter att hört denne underground-visartist på minifestival bokade jag honom som final i samband med årsmöten i SEKO. Planerades tyvärr så illa av kollegor att det enligt uppgift resulterade i ett öken-gig.

Eleverna på ovan nämnda vislinje inramade de professionella artisternas program, genom att i caféet framträda med varsitt val ur boken. Var mer tacksamt för den handfull uttolkare som inledde jämfört med den halva som avslutade. Publiken var av naturliga skäl mer fokuserad inledningsvis. Var och en bidrog med sin särart och samtliga ackompanjerade sig med akustisk gitarr. Har för mig att Melissa Horn-låt förekom två gånger. En danska var tapper, fixade att sjunga på svenska. Minns jag rätt sjöngs låtar av bland andra Peps, Björn Afzelius, Thåström och Alf Hambe.

Egensinnigt otidsenlige vismakaren Gunnar Källström fick det ärofulla uppdraget att inleda livemusiken i huvudprogrammet. Till alldeles utmärkt gitarrspel lanseras egentillverkade Göken är hurtig , en ljuv kärlekssång vars harmonik känns besläktad med Alf Hambe. Rösten framhäver fint varje nyans också i det smått sentimentala alster Mikael Wiehe tonsatte i synt-drapering om en fågel bortom räddning. Källström som tillverkat en mängd trevliga visor på skivor med Fridens liljer skulle närmaste kvällarna återvända till Aftonstjärnan för show med K G Malm. Värdarna förklarar upplägget som nästan alla följer: egen och annans visa vald ur boken.

Arrangörens imponerande line-up innehåller en fixstjärna. Trubaduren med den halvsekellånga karriären i ryggen kan i dessa kretsar inte kallas något annat, efter fyra i princip utsålda releasekonserter (recenserade den första) i våras på samma scen. När jag ger mig till känna och lyckas få en liten pratstund med Dan Berglund efteråt, berättar han att fem av hans alster tagits med i den nya visboken varav tre hämtats från Vildmarken, Martin Bagges favorit ur sparsmakade katalogen.

Vid sin sida på gitarr och mandolin finns i vanlig ordning den oumbärlige Henrik Cederblom. Efter ett par takter i Såna som vi drabbas jag fast jag hört låten flera gånger, ryser av välbehag av auran från Berglund. Nedtonad magi följs upp med ytterligare tidlös hit och som bonus för en filminspelning (material till dokumentär), görs den tyvärr evigt aktuella De mördades fria republik. Det mest verkningsfulla statement som skrivits om förhållanden i Sverige på temat klass. Duons framträdande äger en nimbus av självklar auktoritet.

Stor succé iförd röd grann klänning gör Jenny Almsenius, vilket bekräftas av hur många som tackar henne enskilt efteråt. Hade mina aningar vartåt det kunde ta vägen efter att hyllat artistens Povel-tribut live och på skiva. Beundransvärd närvaro paras med dito vokal förmåga. Almsenius backas förtjänstfullt upp av lyhörde samarbetspartnern Johan Bengtsson på kontrabas och vikarierande gitarrist Henrik Cederblom. Vi får höra hennes intima bidrag till Visboken, en orgiastisk lovsång till ett kärleksrus, i form av jublande walking blues från debuten som hon generad ville skulle glömmas bort. Den åtföljs av sorglustig klassiker av Kristina Lugn, När jag var gift med Herman i arrangemang av Lisa Nilsson/ Mattias Torell. Jennys röstresurser i kombination med hennes utstrålning och Henriks stick renderar i rungande bifall. Faller definitivt för vad artisten och hennes medarbetare åstadkommer på scen.

David Anthin konstaterar att avsevärt fler texter av kvinnor kvinnor förekommer i den nya volymen, vilket avspeglas i galans line-up. Nordiska Visskolans legendariska rektor Hanne Juul medverkar liksom den nuvarande Maud Lindström. Då blir det exempelvis Telegram för fullmånen ( C. Vreeswijk), Lindströms Vacker vid vatten där Johan Bengtssons bassolo river ner applåder och Kent Anderssons svidande vidräkning med överheten i Balladen om brödupproret i en mer reciterande tappning, en stark sak jag hört vid flera tillfällen med Maria Hörnelius live. En för mig obekant röst Katarina A Karlsson, framför tillsammans med Martin Bagge på bohuslänskt ”tungomål” den naturdoftande visa av henne som tryckts i praktverket. Till vardags handleder hon studenter på kandidat- och masternivå och är första alt i RilkeEnsemblen. Juul återkommer med sin gitarr, framför i en lågmäld version hit av Thorstein Bergman som fick genklang med Lill Lindfors.

Fortsätter vi på det feminina temat kan förstås inte Jenny Willén förbigås. Alldeles för länge sedan som jag hörde denna underfundiga varelse. Ska det tillskrivas slumpen eller är hon föga aktiv numera? Kommenterar på ett obetalbart vis hur hon klädd i svart får ta hand om de sorgliga stråken, medan den röda Jenny blivit en publikfavorit genom sin oemotståndliga charm. Hur som helst sjunger Willén bland annat Nu skall nya röster höras (M. Wiehe) och sitt eget fängslande bidrag, en text hon skrivit till låt (Ellorio) signerad gitarristen Krister Jonsson. Utan att göra samma intryck som Almsenius ska sägas att hon sjunger riktigt bra.

Visestradören passar på att hylla flera personer, däribland Stefan Forsén. Exklusivt att få höra denne oldtimer sjunga Harry Martinsson till eget ackompanjemang. Pianisten och kompositören vars hälsa sviktat senaste tiden assisterar Katarina A Karlsson i ett orginal signerat henne. Och den samme framför en intrikat duett med Jenny Willén i en tonsättning av Forsén på en text av Barbro Lindgren. Någon gång ska vi dö/ Nu föds ett barn görs med sådan vibrerande glöd att den utnämns till en av aftonens allra finaste stunder. Nobelpristagarens dikt stöps ytterst kreativt om till en slags konstmusik av snillet Forsén, initiativtagare till Änglaspel som skivdebuterade för fyrtiotvå år sedan.

Hög tid att runda av genom att förmedla vad som hände i extranumret och lyfta fram det emotionella sug som då uppstod. Vi får veta av Martin Bagge att Laleh gått estetiskt program / musik på Hvitfeldtska gymnasiet, att hon sökte sig fram genom att mest ägna sig åt spela trummor i källaren. Kunde någon lärare förutspå vilken superstjärna hon skulle bli? Anförda av Bagge med signifikant Taube – darr på stämbanden ger oss kören och en helt oförberedd Cederblom en mäktig tolkning av En stund på jorden, vars upprinnelse man med fördel kan läsa om i en ny svensk visbok. Framförandet framkallar rysningar av välbehag. Kören låter underbart, sammanfattar med gracil precision firandet av svensk samtida viskonst, i samband med releasen av ett imponerande verk jag lovar att återkomma till.

Arkiverad under: Musik, Recension

Lovande jazzkvintett rör sig i olika riktningar – Brick Notes på Nefertiti

11 december, 2024 by Mats Hallberg

8/12 2024

Nefertiti i Göteborg

Veckorna före jul kan det vara kärvt för arrangörer att locka folk sugna på nya band, inte minst en söndagskväll. Uppskattar att 20-30 personer tog sig till den anrika jazzklubben för att en grupp som bildades på Musikhögskolan (Artisten) i Göteborg. Blev lite rörd av en ung kvinna som råkade komma till entrén/ garderoben samtidigt när undertecknad meddelade att jag hade bjudits in av Brick Notes. Hon visste att det skulle bli konsert men hade ingen koll alls, var beredd att chansa. Hade inte för egen del vidtagit så mycket mer av förberedelser, endast läst mig till sättning och beskrivning av musiken. Var bara ett eller möjligen två namn jag direkt kunde identifiera. Denna sammankomst passade in i kalendern, även om jag parallellt i första set nervöst höll mig a jour med ställningen i målrika London-derbyt i PL. Jag satt bra längs väggen med en drink. Och efteråt kändes det motiverat att berömma den ljudansvarige för akustiken.

Brick Notes, vars repertoar utgörs av original skrivna av någon av deras medlemmar, består av Johan Nordin på piano och keyboard, på scenens andra flank huserar trumslagaren Manfred Josefsson, frontar på blås gör Kasper Wennberg på altsax & tvärflöjt jämte Samuel Knutsson på trumpet & flygelhorn, ryggraden som skymtar bakom dem heter Amanda Törngren och spelar kontrabas. Gruppen anser att de präglas av ett stark sound framtaget genom skickligt spel där tunga grooves möter vackra melodier. Kaxig definition man tillräckligt ofta kan påstå har viss täckning, vilket gör dem intressanta. Vi uppmanas att följa dem på instagram (roliga inlägg där musikerna bjuder på sig själva) plus facebook och får veta av deras kvinnliga basist att man lirade på samma scen redan för fem år sedan.

Brick Notes ep Önskebrunn finns på Spotify. Sedan den släpptes har fler låtar komponerats, varav somliga beräknas komma som singlar. Ser fram emot att de går in i studio med en extern producent vars rutinerade öron kan sortera bland deras spretande influenser, ge vägledning och i passager skarpare konturer. Att enbart förlita sig på original vars titlar presenteras på Nef av respektive upphovsperson framstår som ett alltför djärvt tilltag. Man hade tjänat på att tolka ett par standards eller covers, eftersom de är inne och nosar på groove, beatbaserade harmonier och enligt dem själva inte drar sig för att krydda med metal-tendenser.

Rytmiskt angenäm inledning varvas upp successivt, catchigt driv i temat noteras. Mest framträdande instrumentalister är Nordin vid flygeln jämte rytmläggare Josefsson ( Mumriq). Efter två skapliga låtar tänder det verkligen till i en lika kul som intrikat hyllning till Toys ”R” Us. En pling-plong-melodi med leksakspiano och pådrivande basgång medför ett förändrat sound. Låter vitalt och i mellanrum uppstär ett slags halv-spräck. Efter en lång konstpaus hamnar trummönster i framkant vilka övergår i uppbruten harmonik. Detta ”utbrott” följjs av enlyrisk hållen ballad döpt till Havsdjup komponerad av Samuel Knutsson. Sista låten före paus lanserar ånyo ny färdriktning. Begeistrad publik tar emot ett rakt, framvällande beat. Amanda Törngrens klara stämma tar ton i Strangers vars fräcka riff från blåset blir en extra dimension. Låten har ett anmärkningsvärt abrupt slut, vilket skapar en kul effekt.

Märker att jag nästan helt försummat att nämna duon på blås. I första set musiceras kontrollerat och kompetent utan att lämna bestående avtryck. Efter paus märks lyckligtvis att de blivit varma i kläderna och tar för sig i features med allt större självförtroende. i deras kickstart byter Wennberg ut altsaxen mot tvärflöjt. Man fläskar på med höjd bas, medryckande trum-beat och funkigt keyboard med en tillsats av elektronik. Imponeras av hur det fraseras på trumpet och rytmsektionens drivande häng. Antar att soundet ska spegla referensen de anger till metal. i min bok liknar deras fräna attack snarare Red Hot Chili Peppers även om sättningen skiljer sig åt.

På balladen Aurora får vi ånyo njuta av Törngrens sång i en melodi av deras klaviaturspelare som fått bandets kvinnliga medlem gråtfärdig. En infallsrik låt av deras träblåsare innehåller eleganta vändningar men saknar tyvärr titel. Kompositionen Fenomen har ett intro på flöjt. Vad beträffar solistiska insatser blev det konsertens clou, fick mig att associera till ikonen J:son Lindh och i viss mån Hörselmat när övriga i bandet förenades med solisten. Duktige pianisten Johan Nordin (har tydligen bildat egen kvintett vid sidan om) vågar sig på att sjunga ut på en framtida singel betitlad Carry On, vilket fungerar nöjaktigt. Slås av av temats stegrande marsch-tempo. Extra numret hänför genom sina flera lager. Lanseras som ett paradnummer för Brick Notes.

Ångrar inte att jag försakade fotbollstittande, istället tog mig till den klassiska jazzklubb som invigdes för drygt fyrtiosex år sedan genom två konserter med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra. Den dagen var jag med under deras andra konsert, vilket jag nyligen berättade för Dick Oattes. Ska bli intressant att iaktta hur denna Musikhögskolekonstellation utvecklas.

Arkiverad under: Musik, Recension

Alphaville kommer till Borgholms Slottsruin sommaren 2025

11 december, 2024 by Redaktionen

Det legendariska syntpopbandet Alphaville kommer till Borgholms slottsruin! Den 18 juli 2025 intar bandet denna ikoniska plats som en del av sin jubileumsturné “Alphaville Forever! Live – Best of 40 Years”. Detta blir en av endast tre exklusiva konserter i Sverige sommaren 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
”Efter att ha arrangerat konserter på Slottsruinen i många år är det en stor ära att nu, för första gången, få presentera en internationell artist – och dessutom en av mina personliga favoriter. Jag kan garantera att vi har en magisk kväll att se fram emot!” Säger Björn Nohlgren, Nöjet Konsert

Alphaville, älskade världen över för odödliga hits som Forever Young, Big in Japan och Sounds Like a Melody, firar 40 år som band och bjuder på en unik liveupplevelse. Efter framgångsrika jubileumskonserter i Tyskland och ett Greatest Hits-album som tagit listorna med storm är bandet nu redo att skapa magi i Sverige – och för allra första gången i Borgholm.

Jubileet nådde dessutom nya höjder när Alphavilles klassiska hit Forever Young remixades av den världsberömda DJ:n David Guetta. Den nya tolkningen blev en global succé, öppnade dörren till en yngre publik och gjorde Alphaville till en sensation på TikTok. Detta visar på bandets unika förmåga att beröra flera generationer och hålla sig aktuella även efter fyra decennier.

Frontmannen Marian Gold säger:

”Musiken vi skapade för fyra decennier sedan lever fortfarande, och det är fantastiskt att se hur den fortsätter att beröra människor i dag.”

Borgholms slottsruin, med sin mäktiga historia och storslagna atmosfär, är den perfekta scenen för att uppleva Alphavilles musik. Det blir en kväll som sammanför trogna fans med en ny generation av lyssnare, och en chans att njuta av en hitkavalkad i en oförglömlig miljö.

Bandets historia och lineup:

Inspirerade av New Wave-storheter som Ultravox! och OMD, bildades Alphaville i Berlin 1981. Efter några år bytte de namn från Forever Young till Alphaville, inspirerade av Jean-Luc Godards film med samma namn. Bandets debutalbum från 1984, Forever Young, blev en global succé och befäste deras plats som en av 80-talets mest ikoniska grupper.

Bandmedlemmar:

Marian Gold (Sång)
Carsten Brocker (Keyboards)
David Goodes (Gitarr)
Jakob Kiersch (Trummor)
Alexandra Merl (Bas)

18 juli 2025 – Borgholms slottsruin

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Alphaville, Borgholm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in