Musik

Stockholm Music and Arts: Lauryn Hill

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Lauryn Hill på Stockholm Music and Arts
Fredag 29 juli 2016, Stora scenen
Betyg 4

Ganska ofta jubel och rent av eufori, ibland frustrerad och utmattad. Det är en resa att vara med på hennes och det stora bandets svulstiga gig. De yttre förutsättningarna är perfekta, skönt nog. Jag recenserade henne på WOW i fjol och betyget blev en ostadig 4:a. Kanske det är att häda, men när jag lyssnade igenom hennes Grammyrekord-vinnande solodebut ”The seducttion of …” , som förberedelse, blev min slutsats att det omtalade albumet är överskattat. Flera gånger ansåg jag det vara lite tråkigt och osvängigt. Men damen som är känd för att vara lynnig, är som bekant allt annat än tråkig live.

Hills historik präglas av kontroverser och möjligen bitterhet. Hon har sina nycker, fast också sin rättmätiga stjärnstatus. I sitt skapande – också flitigt anlitad skådespelare – blandar hon hip hop med karibiska influenser, gospel med reggae. I botten finns deep down soul som en självklar ingrediens, vilket har varit fallet ända sedan genombrottet i the Fugees. Beträffande volym verkar hon överdrivet förtjust i megabas likt Jamaicas Sound system. I värsta fall förstör detta för publiken i och med den obalans som uppstår och vissa instrument dränks i ”oväsendet”. Detta drag hos henne har jag svårt för.

Likt forne bandkollega Wyclef Jean använder hon sig av DJ som uppvärmning, vars aktiviteter piskar upp nästan ett inferno. Sedan vandrar orkestern in på scen. De består av tre blåsare, tre körtjejer i vitt, två klaviaturspelare med tjocka lager av toner, gitarrist som innan han ägnar sig åt elförstärkta solon sin vana trogen lirar spanskt. Kompet är sjukt tajt och tungt men sticker inte ut nämnvärt.

När det gäller röstresurser och tajming är Lauryn Hill ett geni, vare sig det handlar om tungvrickande rap eller rå soul. Stundom fokuserade hon på utbrott, stön och vädjande tonfall. Hon känns faktiskt lika äkta som en av hennes stora förebilder, nämligen Nina Simone. Och det går inte att klaga på hennes cover av ”Good life”.Men hon och bandets svaghet, är att de ibland blir för mycket av det goda. De liksom slår knut på sig själva. De avsteg från det högstämda registret som förekommer är högst välkomna. I egenskap av egen producent har förstås sexbarnsmamman fullständig koll Hon dompterar sina musiker likt Zappa på sin tid.

Man höll igång sin sprakande audiovisuella show i halvannan timme. Den sista delen hördes låtar från Fugees (Killing me softly , Ready or not etc…), ”Doo-Wap-Thang” samt ett medley Bob Marley som just det i och för sig inte tillförde så mycket. Denna tribut faller sig annars naturlig, då hon ju har de flesta barnen ihop med son till legenden från Kingston. Mer oväntat var att två sofistikerade ballader av Sade inkluderas i programmet.

Sammanfattningsvis. Bitvis en otrolig urladdning med en mängd taktbyten och tempon, framför allt när man gjorde en bländande version av ”Everything is everything” och låten före med refrängen ”Why does it feel like you wanna make me so bad?”. Vilken energi och vilket suveränt samspel av alla på en scen, ett musicerandea som bäddades in i nonfigurativa färgrika formationer. Då öppnades portar, sprängdes broar och berg förflyttades i den milda sommarnatten; för att ta till några krystade metaforer. Dock fanns som framgått skavanker och ojämnheter när det blev för onyanserat och man fläskade på utan sans och balans. Men jag skulle gärna vilja lyssna igen på den period mitt i konserten då glädjeruset var optimalt.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Tomas Andersson Wij och Patrick Wolf

30 juli, 2016 by Redaktionen

Bildgalleri från Stockholm Music and Arts, två tidiga spelningar
Tomas Andersson Wij på Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Patrick Wolf på Trädgårdsscenen, lördag 30 juli 2016

Festivalens andra dag började mer i popmusikens tecken än första dagen rappande inledning. Popartisten Patrick Wolf var först ut på den mindre scenen, Trädgårdsscenen och efter det österbottniska popbandet Vasas flora och fauna var det Tomas Andersson Wij som äntrade stora scenen.

Lite uppgifter om Patrick Wolf och Tomas Andersson Wij från festivalhemsidan:
Patrick Wolf är en popstjärna som popstjärnor ska vara – excentrisk, innovativ, hypermusikalisk, dramatisk, radikal och kreativ. Att han ser ut som en ung Lord Byron och uppträder i allt från burka till glitter och vingar gör ju inte saken sämre. Tidigt i sin karriär spelade han fiol med Arcade Fire, CocoRosie och The Hidden Cameras och det är band han har en uppenbar släktskap med. Stora känslor, stora gester och ett slags färgglatt mörker. Men framförallt gör Patrick Wolf musik som känns nödvändig, om känslor han bara måste få dela med dig. Och när nu hans musik är en så väldigt tilltalande mix av gyllene pop och electronica med stråk av folkmusik vore det ju väldigt dumt av dig att inte lyssna.

När Patrick Wolf debuterade med albumet ”Lychantropy” var han 19 år och gick fortfarande i skolan. Sedan dess har han släppt ytterligare fem album varav ”Lupercalia” med hitsingeln ”The City” kanske varit mest framgångsrikt. 2013 turnerade han som violinist med Patti Smith på hennes Banga-turné.

Utan Tomas Anderson Wij stannar Sverige. Det är sant. Vi behöver ett starkt fundament av musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup för att orka med all flyktig popmusik som bombarderar oss dygnet runt. Och då står Tomas Anderson Wij där, allvarlig och med en gitarr i handen, som en trygg garanti för att det fortfarande görs musik både av och för vuxna människor. Under det senaste året har han fått mycket uppmärksamhet för sin konsert- och tv-serie ”Tomas Anderson Wij spelar med” där han uppträder med olika gäster. En andra säsong kommer snart på SVT.

Förutom elva album i eget namn har Tomas Anderson Wij arbetat tillsammans med väldigt många av våra mest älskade artister, då ofta som textförfattare men även som låtskrivare: Freddie Wadling, Totta Näslund, Bo Kaspers Orkester, Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Rikard Wolff, Mauro Scocco och många fler. Han har varit grammisnominerad fyra gånger och mottog 2013 års Evert Taube-stipendium.

Foto: BeA Nilsson

Storsjöyran: Van Morrison – sömnigt och oinspirerat

30 juli, 2016 by Petter Stjernstedt

Van Morrison på åStorsjöyran
Stortorget scenen – fredag 29 juli 2016
Betyg 2

Van Morrison eller Van the Man som han ofta kallas är festivalens stora dragplåster. Han inviger festivalens stora scen med en show som lämnar bitter eftersmak. Det är en trött 71-årig Van som äntrar Stortorget scenen. Stiligt klädd i blå kostym och svart-vit randig hatt tar han sig ton. Van är en legend. Redan som 15 åring började han sin karriär som sångare i bandet The Javelins. Men det var som soloartist han slog igenom stort med bland annat klassikern Brown Eyed Girl, en låt som mycket väl kan vara den mest sönderspelade i musikhistorien. Med tiden skapade han en egen genre Celtic soul som är en blandning av jazz, rhythm’n’blues, keltisk folkmusik och gospel.

Här finns potential för en lyckad konsert. Bakom sig har han ett kompetent band med en cellist, trumpetist, bakgrundssångare, trummis och keyboardist som alla gör ett strålande jobb. Men framförandet är sömnigt och oinspirerat.

Under den en timmes långa konserten pratar Van aldrig med publiken och den lilla rörelse vi ser är ett försiktigt vikande på höfterna. Vi hör låtar som Moondance, Have I Told you Lately och förstås Brown Eyed Girl framföras på autopilot. Festivalen märkliga val att förlägga konserten så tidigt i programmet kan vara en förklaring att konserten aldrig lyfter. Folket har inte hunnit strömma till och är inte tillräckligt på luven för att riktigt vilja digga loss. Eller så passar inte Vans sävliga country för den stora scenen alternativt att musiken är för daterad.

Det positiva: Detta är min första konsert på festivalen och det kan bara bli bättre.

Foto: BeA Nilsson
(Bilden är från spelningen på Sthlm Music and Arts 2015)

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Cherrie

30 juli, 2016 by Redaktionen

STOCKHOLM 2016 07 29 Sthlm music and arts Cherrie Foto: Hilda Arneback / Luger — STOCKHOLM 2016 07 29
Sthlm music and arts
Cherrie
Foto: Hilda Arneback / Luger

Cherrie på Stockholm Music and Arts
Fredag 29 juli 2016 på Trädgårdsscenen

Sherihan ”Cherrie” Hersi föddes i Oslo efter att hennes föräldrar flytt Somalia 1990 och tillbringade sina första år i Lojo, Finland innan flytten gick till Rinkeby i Stockholm. Även om musik alltid har varit en stor del av hennes liv började Cherrie sin karriär först för drygt ett par år sedan då hon bland annat medverkade på Abidaz låt En dag.
Cherrie debuterade 2014 med videon ”Intro”, fick förra året en stor hit med låten Tabanja (spelades på både Zane Lowes och Stormzys Beats1 radio program) och uppmärksammades även för covern på Norlie & KKVs Ingen annan rör mig som du, som hon gjorde med Leslie Tay. Tillsammans öppnade de årets P3 Guld-gala med låten.
Cherrie har redan hunnit nomineras i kategorierna årets nykomling och årets musikvideo (Tabanja), vid Grammisgalan 2016.
Debutalbumet ”Sherihan” släpptes den 29 april. Den 8 april släppte Cherrie singeln Aldrig Igen (må sådär) feat. UK Stormzy.

Hon spelade på Trädgårdsscenen på Stockholm Music and Arts och det var en lång kö för att komma in på spelningen, alla som ville höra henne fick inte plats. Hon har onekligen fått många fans snabbt.

Foto: Hilda Arneback

Storsjöyran: Sarah Riedel och Kristina Lugn – en fredagskväll väl värd att minnas

30 juli, 2016 by Petter Stjernstedt

Sarah Riedel och Kristina Lugn på Storsjöyran
Teatersalongen, fredag 29 juli 2016
Betyg 4

Sarah Riedel är en av vår tids stora jazzmusiker och Kristina Lugn en framstående poet. Tillsammans skapar de finstämd musik som blandar visa med jazz och vacker lyrik. Sarah upptäckte Kristina redan som barn. Med projektet Hemligheter på vägen från 2009 fick hon chans att sjunga vissa av hennes låtar, komponerade av pappa George Riedel.

Hösten 2014 framträdde hon med nyskriven musik till Kristinas lyrik på Soppteatern i Stockholm och har därefter sjungit hennes låtar flera gånger. Denna kväll är dock unik. Det är nämligen första gången Kristina finns med på scen. Det är premiär för den dynamiska duon. “ Det är en poetisk labyrint fylld av lika sorgsen som absurd lyrik”, för att återanvända den 33-åriga Sarahs ord. Hon har med skicklighet lyckats överföra Kristinas morbida historier över till musikens rum.

Kristinas roll är som underhållare. Säga vad du vill om hen. Hon kan verka barsk, dyster och tystlåten. Men skenet bedrar. Faktiskt är hon en riktig muntergök. Med sin sävliga röst och torra komik charmar hon oss alla under stolarna. Trots mörka ämnen- trasiga förhållanden , ensamhet och döden- är det mycket lustfyllt. Titlarna är talande för den egensinniga lyriken- “Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag”, en text om att leva på existensminimum och “När jag var gift med Herman och dog av valium”, om ett torftigt förhållande och om Herman som inte kan få upp den. Sådana morbida historier bjuds det på många.

Mot slutet brister Kristina ut – Vem av oss tror ni är gravida? Gissa tyst för er själva och viska i personen bredvids öra så kan ni vinna fina priser, mina Dardel-teckningar. Det är denna typ av skruvade humor kombinerat med Sarahs vackra röst och ackompanjemang som gör fredagskvällen väl värd att minnas.

Musik

Footer

Om oss