Musik

The Libertines till Way Out West

2 augusti, 2016 by Redaktionen

Ett av vår tids mest ikonskia band – The Libertines – kommer att inta scenen i Slottsskogen på den inledande dagen av 2016 års upplaga av Way Out West.

Ett pressmeddelande berättar:
På den här sidan av 00-talet är det få band som betytt så mycket för så många som The Libertines. Och bäst förklaras det av det magiska band som finns mellan låtskrivarduon Peter Doherty och Carl Barât. Två sällsynt begåvade musiker var för sig, men när de är tillsammans skapas det något extraordinärt. Pete och Carl är är sin tids Paul McCartney och John Lennon, eller Liam och Noel Gallagher för den delen.

De har satt miljontals hjärtan i brand, fyllt Hyde Park till bredden och har en låtskatt som redan kultförklarats. De har skrivit soundtracket för en hel generation. The Libertines är och förblir ett av vår tids viktigaste indieband. Och med låtar som ”Can’t Stand Me Now”, ”Don’t Look Back into the Sun” och ”Time for Heroes” kan ingen ta det ifrån dem.

Efter år av ovisshet och rykten återförenades de 2014 och släppte en ny fullängdare i ”Anthems For Doomed Youth” 2015. Men först när vi skriver 2016 är tiden äntligen kommen för att skaka om Sverige. Vi har väntat i tolv år sedan sist. Men nästa vecka kommer drömmen om att få se Peter Doherty och Carl Barât dela mick, sida vid sida, äntligen slå in. I Slottsskogen. På Way Out West.

Bildgalleri: John Grant på Stockholm Music and Arts

1 augusti, 2016 by Redaktionen

John Grant på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli 2016

John Grant hade en medryckande spelning som verkligen övertygade. Överraskande stark. Här är lite bakgrund om John Grant:
Det är inte ens tio år sedan John Grant hade det riktigt, riktigt tungt. Hans band The Czars tynade bort utan att någon riktigt brydde sig om det och John stod upp till axlarna i sprit, droger och hopplöshet. I det läget är det lätt att bara fortsätta mot undergången men John ryckte upp sig, blev ren och gav musiken en sista chans. Vi fick en tår i ögonvrån av hans självutlämnande, men ofta väldigt roliga, texter. Vi rös till hans pampiga ballader och knyckte på höfterna till de elektroniska popdängorna. Och vi tyckte så väldigt mycket om själva John Grant, en vänlig och känslig och ganska luddig man i sina bästa år.

Efter ett liv som bohem har John Grant äntligen hittat hem på Island. Där har han tydligt färgats av den lekfulla elektroniska scen som blomstrat ute på vulkanön under många år och hans konserter har vuxit till en vild blandning av pianoballader och minimalistisk electrodisco. Både förfest, fest och efterfest på samma gång alltså. Bussigt, John.

Foto: BeA Nilsson

Sthlm Music and Arts: Bildgalleri – Nicole Sabouné, Johanan, Albin Lee Meldau och Wintergatan

1 augusti, 2016 by Redaktionen

Nicole Sabouné, Johanan, Albin Lee Meldau och Wintergatan är artister som spelade på Stockholm Music and Arts och som vi lyssnade på under några vardera och vi gillade – men vi hörde inte hela konserterna och därför tycker vi inte det är rätt att göra recensioner av deras spelningar. Istället bjuder vi på bildgalleri.

Fakta från festivalens hemsida och wikipedia:

Nicole Sabouné
Amanda Marina Nicole Sabouné, född 23 maj 1991 i Sölvesborg, är en svensk sångerska och låtskrivare.

Sabouné är uppväxt i Sölvesborg och Lund och gick 2010 ut Lunds Dans- och Musikalgymnasium. Hon deltog 2012 i TV4:s The Voice Sverige, där hon hade Ola Salo som coach. Hon tog sig till semifinal innan hon slutligen åkte ut ur tävlingen. Sabouné började skriva musik tillsammans med bland andra Salo och Niklas Stenemo och hon har hämtat influenser från bland annat 1970/-80-talens punk- och rockscen och grupper som Joy Division. De egna singlarna Conquer or Suffer och I Surrender tillhörde de mest spelade på Sveriges Radio P3 2013 och 15 januari 2014 släpptes hennes debutalbum Must Exist på skivbolaget Roxy Recordings. Albumet fick mycket positivt mottagande av kritikerkåren och utnämndes bland annat till ”årets bästa album”. Den följdes av en Sverigeturné.

24 juli 2015 framträdde Sabouné i Malmö med den speciella helkvinnliga storbandskonserten Big City Divas tillsammans med Kristin Amparo, Pauline, Jasmine Kara och Min stora sorg. 2015 gick hon över till skivbolaget Woah Dad!, som släpptes albumet Miman i början av november 2015. Titeln är hämtad från Harry Martinsons diktverk om evakuerings-rymdskeppet Aniara och den mysteriösa ”centraldatorn” Miman, som innefattar all kunskap om den sammanfallande Jordens och mänsklighetens ödeshistoria. Också detta album fick överlag lysande mottagande som ”ett av årets viktigaste album” och ”svårt att tänka sig en bättre tröst när världen rämnar runtomkring”.

Albin Lee Meldau
Det finns ett garanterat och vattentätt sätt att bli en artist folk inte glömmer, det är att ha en unik röst. Och Albin Lee Meldau sitter sannerligen inne med en röst som inte lämnar dig ifred. Det är bara att stoppa den i hjärtat i en liten burk märkt Albin, precis som nästan fyra miljoner Spotifylyssnare gjort när de råkat på hans debutsingel Lou Lou. En sång han själv kallar en ”kort, mörk, obskyr scandi-noir kärlekshistoria” och därmed visar sig vara nästan lika bra på att beskriva sin egen musik som han är på att göra den.

Precis som nästan alla artister som ”slår igenom över en natt” har Albin Lee Meldau gått den långa vägen. Han har lirat soul, han har lirat blues och reggae, han har letat sig iväg från Göteborg, ut i världen och tillbaka, han har stått i gatuhörn med sin gitarr och spelat för enkronor. Men när han förra året bestämde sig för att gå solo föll alla pusselbitarna på plats, och pusslet visade en lysande, färdig artist med en fantastiskt spännande framtid. Och så var det ju det där med rösten…

Wintergatan
Martin Molin, Evelina Hägglund, David Zandén och Marcus Sjöberg i Wintergatan växte upp i fyra olika svenska småstäder, med det gemensamt att ingenting hände där om du inte gjorde det själv. Så de gjorde musik i sina egna små solsystem tills de möttes i Wintergatan. Och Wintergatan gör, bokstavligt talat, saker. Redan på debutsingeln Sommarfågel figurerade en hemmabyggd music box men ändå var ingen riktigt redo för det Martin snickrade ihop mellan november 2014 och januari 2016. Men Wintergatans automatiska musikintstrument Marble Machine, med tillhörande singel och video, klockade in över tio miljoner visningar på youtube de första tre dagarna så nu vet hela världen vilka Wintergatan är. Då det är trassligt att frakta saker med tusentals rörliga delar får Marble Machine tyvärr stanna hemma den här gången men Wintergatans musik, med väldigt många rörliga delar den också, står sig väl ändå.

Wintergatan debuterade 2012 med singeln Sommarfågel. Det självbetitlade debutalbumet kom året efter och följdes av 18 månaders turnerande innan arbetet med Marble Machine påbörjades.

Johanan
Det sägs att genrer är omodernt och att all musik som någonsin kommit ut numera existerar samtidigt i vår nya digitala värld. Vi är inte längre ”de som gillar r´n´b” eller ”de som är indie”, vi är all musik samtidigt i en enda härlig röra. Och om det är en teori som tilltalar dig råder vi dig att hålla upp Johanan som bevisföremål A. Johanan är från Stockholm men tog vägen genom världen för att nå Stockholm Music & Arts. Redan första singeln Go on (Let it go) tokhyllades av Zane Lowe på Beats 1 och det är lätt att förstå varför när du hör den, en färd som tar dig från mjukaste folk till hetsigt euforiska beats. Uppföljaren Holy Spirit var en jazztassande meditation över stråkar och analoga synthar och nya All at once är även den en lovsång till överskridna gränser där arena-indie möter stötigt soul-blås. Allt vi vet att vi kan vänta oss från Johanan i framtiden är att vi inte vet vad vi kan vänta oss, och det är exakt som vi vill ha det.

Foto: Hilda Arneback

Sthlm Music and Arts: Kraftwerk 3D – en mäktig final på festivalen

1 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Kraftwerk 3D på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli 2016
Betyg 4

Kraftwerk är ikoniskt band. Ja det var många ikoner på scen under festivalens tre dagar. Kraftwerk är dock mer ikoner – de ligger om igen i frontlinjen för utvecklingen av vad musik kan vara.

För mer än fyrtio år sedan släppte bandet albumet ”Autobahn”. Deras första storhetstid då de skapade och gav ut ny musik var framför allt under 1970- och 1980-talet. Genom att bygga ihop sin musik från den tiden med 3D har de blivit i allra högsta grad tidsenliga och ligger i frontlinjen – igen. Kraftwerk är utan tvekan pionjärerna inom den elektroniska musiken.

Det var häftigt när de fyra männen äntrat scenen och ljuden till ”Numbers” ekade ut över publiken samtidigt som siffror snurrade på den stora bildduken på scen och siffror i 3D kom emot oss i luften. Det var snyggt och det var mäktigt.

Kraftwerk, den tyska elektronisk musik-gruppen från Düsseldorf bildades av Ralf Hütter och Florian Schneider, 1970.
Några av gruppens mest kända låtar är ”Autobahn”, ”Radio-Activity”, ”Trans Europe Express”, ”The Model”, ”The Robots” och ”Tour de France”.

Publiken var begeistrad, det märktes och de applåderade alla dessa klassiska låtar, ”Computer World”, ”Man-machine”, ”Robots” och ”Autobahn” med flera, alla med sin scenografis 3D-show.

Kanske det allra häftigaste var när ett ufo, ett flygande tefat, kom genom luften och landade på scenen bredvid de fyra männen i Kraftwerk. Fast det är svårt att utse bästa låt med 3D-show. ”Tour de France” med bilderna från det legendariska franska cykelloppet är fascinerande, fast det är med viss skeptisk jag ser denna hyllning till människors muskler med tanke på de stora skandaler med doping som om och om igen förekommer just i den sporten och i det loppet.

Kraftwerk 3D var den perfekta avslutningen på en mycket väl genomtänkt Music and Arts-festival. Det enda molnet eller minuset i Kraftwerks konsert är att den givetvis skulle bli ett ännu större mästerverk om vi fick njuta av den i en stor inomhuslokal där ljudet är perfekt och alla kan se bra och ingen har trötta festivalben efter att ha stått upp på konserter i dagarna tre.

Foto: BeA Nilsson

Sthlm Music and Arts: Patti Smith med en röst som ett diamantbestrött järnspett

1 augusti, 2016 by Redaktionen

Patti Smith på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen, fredag 29 juli, lördag 30 juli och söndag 31 juli 2016

Årets upplaga av Stockholm Music & Arts var en resa i tiden. Varje årtionde, sedan 60-talet, var representerat av någon stor artist. Av dessa var det en som satte extra färg på denna musikfest: Patti Smith.

Med tre konserter och ett gästspel på Joan Baez spelning, regerande hon på Skeppsholmen. Hon hade full kontroll på allt. Till och med vädret. Oavsett hur himlen såg ut när de 1500 personerna samlade sig en timme innan konserternas början så sprack det alltid upp när hon äntrade scenen. Solen gav lika mycket kärlek och värme till henne som den fullsatta publiken på Trädgårdsscenen också gav henne.

Fredagens konsert inleddes med att hon läste upp Allen Ginsbergs klassiska dikt ”Howl” från 1955. Därefter följde ett pärlband av musikaliska mästerverk från hennes mer än 40 år långa artistkarriär.
Hon kramar ur det allra innersta ur varje text hon framför. Det oavsett om de är skapade av hennes egen penna eller om hon ger äkta känslor till texter som andra har skrivit. När hon förmedlar Princes ”When Doves Cry” känns den som den är specialskriven för henne.

Lite som ”Because the Night” som hon skapade tillsammans med Bruce Springsteen.
Redan 1975 kändes hon som en färdigslipad diamant på debutalbumet ”Horses”. Ett album som innehöll en mästerlig cover på The Whos klassiska ”My Generation”. Där markerade hon att hon tänkte göra precis vad som skulle falla henne in och att hon tänkte göra det bra. Det har hon också gjort sedan slutet av förra årtusendet.
Men som den diamant hon är så har hon aldrig hamnat i något smycke i någon högt uppsatt tiara. Nej, hon har varit mer som en diamant i ett stenbrott. En diamant redo att pulvrisera varenda sten, oavsett storlek, som försökt hindra henne och hennes budskap att tränga igenom.

Lika vackert som hon framför ”My Blakean Year” från albumet Trampin. Lika brutalt kör hon ner sitt diamantbeströdda järnspett till röst i världens alla stenbrott, när hon bränner av ”People Have the Power” som avslutningsnummer och med det får alla i publiken att sträcka sina händer i luften och ta emot hennes budskap och kärlek.

Att hon är en mycket färgstark artist som ofta porträtteras i svartvita bilder är en perfekt paradox. Hennes upproriska sätt att kämpa för alla människors grundläggande rättigheter är påtaglig, fortfarande efter 40 års kamp.
Hon har gjort det i sångtexter, i lyrik och i bilder där det ofta är knivskarpa kontraster mellan svart och vitt. Färgspektret i hennes svartvita alster är den kärlek som genomsyras i allt hon gör och har gjort.
Kärleken till den enskilda människan.

Under helgen var hon ett enda stort leende.
Ibland syntes det tydlig utanpå.
Ibland anade man det inuti henne även när hon hade det plågade ansiktet under delar av hennes konserter.
Framträdandena inramades musikaliskt av sonen Jackson Smith på gitarr, Tony Shanahan som backat med sin bas sedan 1996 samt Rob Rochford med förflutet i, bland annat, Polar Bear.

Att betygsätta Patti Smith och hennes tre dagar på Skeppsholmen, känns inte helt rätt. Det blev tre konserter där hon hade fullständig kontroll över sig själv, sitt band och sin publik… och vädret.
Patricia Lee Smith gav ett litet axplock av allt hon gjort under de 40 år som vi känt henne som Patti Smith.
Men det finns två saker som hamnar på minussidan.

Det ena är att inte fler bereddes möjligheterna att se henne då Trädgårdsscenen bara kunde ta emot 1500 per konsert på den sluttande gräsmattan. (Hon hade kunna fylla Globen, minst en gång…)
Det andra är att hon redan har fått Polarpriset (2011).
Men eftersom recensioner ofta kompletteras av någon sorts ”betyg” på en femgradig skala så skall väl Patti Smith också få ett sådant av mig också. Hon får betyg 15 (femton).

Om jag räknar rätt så blir det väl det om hon får betyg 5 av mig för var och en av de 3 konserterna hon genomförde.
Mer objektiv än så tänker jag inte bli.

Foto: BeA Nilsson

Här finns fler foton från Patti Smiths konsert på fredagen.

Musik

Footer

Om oss