Musik

Way Out West: Massive Attack – Smärtsamt besviken över massiv överkörning

14 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Massive Attack på Way Out West
Lördag 13 augusti 2016
Betyg 2
Inte ens när Shara Nelson gästade i finalnumret ”Safe From Harm” infann sig helt den förmodade euforin, melodin samplad från Billy Cobham (en supertrummis jag hört live) var en av 90-talets främsta produktioner. Visst ska bedömaren i mig vara välvilligt inställd, men framför allt uppriktig. Kanske klyschigt, men duon som förstärks live levde upp till sitt namn. Vad som på deras tre första skivor är något unikt och nyanserat, blev i Slottsskogen mestadels en akt av brutal och nästan hysterisk drum and bass. I längden blev jag utmattad av volymen. Och att vid varje nanosekund exponeras för nya figurer och färger blev helt enkelt för mycket. Det visuella bidrog till min motvilja. De Bristolbaserade männen lämnade mer intryck än jag kunde smälta.

Inför konserten hade jag lyssnat in mig på såväl Blue Lines som Protection. Robert 3 D och Grant Daddy G var med om att skapa en ny stil. Relevant att nämna är att jag hört deras kollegor Portishead på Riddarholmen och den lite läskige Tricky på klubb i Göteborg. Massive Attack experimenterade på ett banbrytande sätt genom att mixa electronica med hiphop och downbeat. Soulinfluenser och diverse samplingar var byggstenar i deras varumärke. Vad som nu störde mig mest var som antytts, att nyanserna försvann då majoriten låtar gick snabbare än jag trott. Härlige originalsångaren Horace Andy gästade i ett par låtar, vilket hade en postiv påverkan genom att föra in mer subtila tongångar. Välgörande att musiken anpassades efter honom, liksom stannade upp och fick andas.

Hade förväntningarna inte varit lika uppskruvade, skulle betyget varit något högre. I motsats till SIA framför de sin metalliskt hårdslående och gnisslande musik live genom att ha med sig ett antal musiker.

Musiken är tyvärr ensidigt stöpt i en maskinell kall formel. Enda gångerna värme och medmänsklighet letar sig in, är när andra än de själva står för de vokala insatserna. I några låtar upplåter de utrymme åt den för mig obekanta rapduon Young Fathers, vilket varken gjorde till eller från. Ens personliga status ska kanske inte ingå i en recension. Dock, fakta är att jag efter en dryg halvtimma i SJ:s utsiktstorn tog slut. Ville fly fältet, vila huvud och öron som var överbelastade av för många ljudkällor, retirerade för att fylla på med föda. Samtidigt som Inertia creep och andra alster dånade från Azalea, ägnade jag mig åt nödvändigt matintag. Svårt att avgöra, men att jag inte riktigt orkade fokusera eller hålla mig vid gott mod, kan möjligheten ha betydelse för mitt låga betyg.

Rapport från Stockholms visdagar

14 augusti, 2016 by Redaktionen

Inte vet jag om solen sken i Göteborg på Way out West, eller om resten av Sverigepubliken delades mellan midnattsloppet och Veronica Maggio, för Stockholms Visdagar fick den perfekta avslutningen. En fullsatt ”salong” om man nu kan säga det om Lasse i Parken, Lars Demian och David Tallroth, radarparet som vi bara älskar. Det är två år sedan de spelade i Stockholm och det brukar vara lite av tradition att duon avslutar visdagarna.
David Tallroth är bastubans bäste vän, men på lördagkvällen svek vänskapen, tuban gick sönder och efter en paus i försök att laga med diverse material, arrangerades spellistan om för att passa bättre till resten av instrumenten.
Men oj vilken underbar publik, avbrott på 15 minuter störde inte och när två proffs Lars och David finns på scenen, är publiken kärleksfull och medkännande.

Låt mig säga att Lars Demian och David Tallroth är en klass för sig som saknar motstycke, deras musik för oss till cirkusarenan och clownernas land, och texterna är lika förödande vackra som helt galna. Man kan bara älska den här duon.

Sofie Livebrant och Lisa Carlsson Långbacka var kvällen förband, Sofie levererar alltid hög kvalitet, men Lasse i Parken var lite för bullrig för en musik som handlar om Karin Boye, Emelie Dickensson etc. Men så oändligt modigt att utmana, den publik som till stora delar kommit för Lars och David.

Avslutningskvällen blev lika varm och skön som fredagen var kall. Men Lise & Gertrud värmde upp rejält inför Dan Hylanders konsert. Lise & Gertrud är en musikalisk sensation, en cello och två tjejer som är så samspelta att varje replik satt som en smäck. Det blev Lennons Imagine, varvat med Elvis och ännu mer Beatles, men för örat var det vilsamt att lyssna på cello som enda instrument. Har ni chans att se dem, missa inte den. Ni ångrar er inte.

Dan Hylander med David Carlsson och förstärkt av Maria Blom blev en höjdare. Ingen kan som Dan Hylander, tror jag, sparka lite åt artister som tar åt sig äran av andras texter och samtidigt ge de rättmäktiga ägarna cred. Det kan ju verka lite gnäll men faktum är väl att om Totta Näslund skrivit texten och någon annan tar åt sig äran ligger det väl en del i kritiken.

Dan Hylander har sin publik, han är vad vi kan kalla folkkär i medelklassgenerationen, när jag berättade för en ung kille att jag varit på konsert med Dan Hylander säger han ”Vem är det”.

Lars Demian och David Tallroth är också folkkära, och vi tröttnar aldrig vare sig på deras låtar eller galna humor.

Sammantaget om Visdagarna är att programmet var oerhört bra, okej man frös sig igenom, men musiken gör oss varm. Visdagarnas hetaste händelser. Thorsten Flinck komma eller ej efter en halv miljon i stipendium. Kom gjorde han, dock klart försenad och ovillig att uppträda. Det tog sin tid att få ut honom på scenen och det är oartigt och oproffsigt mot både publik och arrangörer att bete sig som han gjorde.

Sista kvällen, Davids Bastuba, skulle det gå att laga eller ej. Nej och efter konserten säger David, det är nog dags att köpa en ny. Fredrik Af Trampe, konfrencier, skall ha en eloge som klarade svåra passagerna och bra presentationer.

Femte året av Visdagarna är avslutat och förhoppningsvis kommer fem nya.
Vill ni se Lars Demian&Tallroth, spelar de i Uppsala på Katalin den 19 och Huddinge Centrumfest 26.
Sofie Livebrandt spelar den 19 aug på Sjöhistoriska Museet, en chans att höra henne i en lugnare miljö och då med hela bandet.

Lise&Gertrud Bland rosor och klorofylla spelar den 16 augusti i Stortorpsparken, Trångsund.

Way Out West: Bildgalleri – dag 3

14 augusti, 2016 by Peter Birgerstam

Way Out West, bildgalleri från festivalens tredje och avslutande dag, lördag 13 augusti 2013
Ane Brun, Beth Orton, Big Sean, Deportees, Descendents, Eagles of Death Metal och Jack Garratt.

Foto: Peter Birgerstam

NAO på Way Out West

14 augusti, 2016 by Redaktionen

NAO på Way Out West
Lördag 13 augusti
Betyg 3

Av alla artister som bokats till årets Way Out West gladde ingen mig så mycket som när NAO blev klar, i mitt tycke ett av de mest spännande namnen inom alt-R&B just nu. På förhand kändes det lite svårbedömt hur stor publik hon skulle locka, många hördes samspråka om vem den där NAO är, men när brittiskan går på är Dungen faktiskt rätt packad med folk som vill höra fräsch, modern soul med inslag av rå funk.

Hon blir nästan överväldigad över den stora uppslutningen, som om hon inte räknat med att hon nått ut i så stor utsträckning här. Förvisso kom debutalbumet så sent som för två veckor sedan, men det föregicks av några EP:s och singlar som fastslog att det här är en artist att räkna med. Sångmässigt påminner hon om Janet Jackson och Kelela som försvann ur festivalens line-up lika fort som hon tillkom.

Hennes taktfasta låtar rycker igång dansnerverna hos många och i ett försök att få allas händer att vaja i takt med beatsen hoppar hon ner från scenen tills hon dråpligt nog och inser att hon inte kommer upp igen och får ta ett varv backstage för att sedan inför breda leenden leta sig bakvägen tillbaka upp. Kompet kommer från gitarrist, basist och trummis kompletterat av förinspelade syntslingor och körsång, vilket givetvis hade varit trevligare med äkta vara men man kan inte få allt.

NAO håller på att leta sig in i folks medvetande på riktigt och när till och med balladerna får folk att vilja dansa är man onekligen något på spåren.

Way Out West: PJ Harvey – Delikat orkester snubblande nära fullpoängare

13 augusti, 2016 by Mats Hallberg

P J Harvey på Way Out West
Fredag 12 augusti 2016
Betyg 4

På en festival vars innehåll skiftar pinsamt i nivå (mycket märkbart när Zara Larsson avlöser Grace Jones), blir de få möten som erbjuds med en sann konstnär en gåva. Hade jag inte varit så obekant med Polly Jeans musik på 2000-talet, skulle omdömet blivit ett snäpp högre. Hade fordrades ännu mer av instinktivt lyckorus för en självklar 5:a.

Min ingång är att jag köpte tidiga taggiga mästerverket ”To Bring You My Love”, följde upp med att se henne på Vattenfestivalen cirka 1997. Och jag föll absolut för duetten hon gjorde med Nick Cave vid denna tid. Vet inte varför jag ändå tappade kontakten. Musikskaparen från Dorset har välförtjänt tilldelats MBE, order of the british empire. Hon har osannolikt nog tre ting gemensamt med Grace Jones: Skivbolaget, kreationerna på huvudet samt inhoppen i skådespelarbranschen.

Ett tiotal svartklädda instrumentalister gör entré med pukor och brass. Starten blir minst sagt suggestiv för att övergå i ett larmigt avsnitt. Har listat ut att Chain of keys framförs först. Kunde också identifiera The words that maketh murder. (Kan flika in att det envisa regnet återvände med oförminskad styrka, vilket saboterade försöken att anteckna.) Förbluffades av att Harvey hade bytt ut sin gnisslande gitarr mot tenorsax, fast hon hade flera utomrdentliga blåsare med sig.

Hennes stora band är egentligen värt ett eget kapitel. Harvey skippar allt tal bortsett från att presentera sina lysande musiker, varav jag förhoppningsvis uppfattade korrekt exempelvis samarbetspartnern John Parish, Mick Harvey, Jens Jobson, Henrik Rowe, Terry Edwards Enrico Gabrielli, Alesandro Stefana samt Jean-Marc Butty.

Inbäddad i en mörk tung välklingande ljudmatta etableras en sagolik dynamik mellan olika kategorier av instrument. Musiken är förhållandevis tillgänglig och renodlad. Är fel att tala om att den flödar eller porlar. Är mer som att varje stycke är som ett avslutat konstverk. Bara någon enstaka gång blir det tröttsamt att följa kompositionerna. Tror den mäktiga spelningen kommer växa för mig, en oviss utmaning blev ju en högtidsstund. P J Harvey är sig själv med utlämnande texter. Hon är inte lik Laurie Anderson eller Kate Bush, men för att sätta vad hon gölr live i relation till andra, anser jag att forne indierockaren numera är av samma dignitet.

Jag tänkte ett tag att konserten är nästan renons på up tempo–låtar. Precis då infaller en välgörande stegring. I en utsträckt sekvens på upploppet gungar jag i takt i skydd under en försäljares tak, medan orkestern och Harveys gälla omfångsrika röst förmedlar ”To Bring You My Love” jämte ”Down By The Water”. Spännande, skönt och strålande; kanske det vackraste från årets WOW. Allt avslutas finstämt med att de tillsammans förenas a capella.

Foto: Peter Birgerstam

Musik

Footer

Om oss