










Fotograf: Peter Birgerstam
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik











Fotograf: Peter Birgerstam

7/8 2025
Flamingoscenen i Slottsskogen
5
Jag hyser extra varma känslor för svarta epokgörande artister som förmedlar den soul de har i sig, så att man rörs på ett sätt svårt att formulera i ord. Mavi Staples är och har varit en sådan gospelinriktad artist sedan 60-talet i, för att bruka en kliché, ikoniska Staple Singers under ledning av gitarristen och sångaren Pops Staples. Hon förfogar dessutom över tillräckligt mycket eget uttryck och egen förmåga för att turnera och spela in soloplattor. Jag såg SS på 90-talet på Lollipop utan att det kanske gjorde det bestående intryck jag föreställt mig. Äger soundtrack och ytterligare någon vinyl med gruppen som hade sin storhetstid första halvan av 70-talet. Av Mavis finns i samlingen Time Waits For Noone från 1989. Denna 86-åring(!) kort i rocken som i perioder behövde sitta, var det enda stora namn jag riktigt såg fram emot att uppleva och mina förhoppningar om minnesvärd konsert infriades. En PR-kvinna som jobbat med flera av pop-Sveriges ledande namn deklarerade efteråt att hon och flera runt henne var helt tagna. För mig blev det också emotionellt på slutet. Större delen av konserten var jag helt inkapslad i musiken och dess vibe, gav mig hän genom att bejaka och följa med.

Vi fick andligt, frihetligt mellansnack fyllt av orubblig kämpaglöd, fast typiskt nog ingen presentation av vilka hon omgav sig med eller titlar. Tippar på att låtlistan nästan var identisk med den i Nederländerna två dagar tidigare. Blev av en kollega tipsad om gitarristen Rick Holmstroms förmåga, lovord han sannerligen motsvarade. Rytmsektionen var även den magnifik med för mig obekanta ansikten bakom trumset respektive med basgitarr. Kompletterade på kör gjorde två kompetenta kvinnor vilka ett par gånger tilldelats tid i rampljuset, som omväxling och avlastning för soulstjärnan. Basisten hade ett läckert intro och satte varje basgång exemplariskt medan trumslagaren sofistikerat växlade emellan att vara pådrivande och diskret med vispar.

Enda man skulle kunna erinra mot handlade om rösten. Lät som om de raspiga stämbanden blivit hårt ansträngda. I en inlevelsefull ballad upphörde det raspiga, som delvis också kan vara ett medvetet grepp för att frammana extasen i gospelkänslan hon vill dela med lycklig publik. Vi jublade åt vad som förmedlades, vi som går igång på urkraften i denna tidlösa genre. Ska framhållas att ljudet var ypperligt också om man stod nära scen under den timma konserten varade (hade gärna fått pågå en halvtimme till).
På repertoaren fanns till övervägande del alster från Staple Singers inklusive en av deras främsta klassiker, nämligen Respect Yourself, som jag har på STAX-samling. Hemstaden Chicago hyllas genom en cover med samma titel vars kompositör oväntat nog är Tom Waits. Båda dessa låtar gör succé, liksom en handfull solon på mer eller mindre distad gitarr. I´m Just Another Soldier, Handwriting On The Wall samt Got To Be Some Changes Made fick under första konserthalvan representera Staple Singers låtskatt. Det blir svängigt och gripande i bluesiga eller gospelinfluerade sektioner. När tillfälle uppstår färgar Holmstrom delikat med riff och inspirerade solon.

Publiken uppmanas att ”let it loose” med målet att vi ska må bättre än när vi kom, högt uppsatt målsättning hon och omgivning går i land med. Who Told You utvecklas till en av konsertens krön när musikerna bereder väg för legendaren med medryckande intro av basist och på toppen snyggt solo av Mavis närmsta samarbetspartner på gura. I nämnda Respect Yourself imiteras Pops med bravur och fler vokala insatser förekommer från honom. ”I feel so good the band has to calm me down kommenterar stjärnan. Konserten kryddas också av funkigt avspänd intensitet genom att cover på Funkadelic görs, enligt nu publicerad låtlista. Överraskande fast det förvisso svängde oemotståndligt från Staple Singers när det begav sig.
I Freedom Highway vars text betyder mycket för henne, vilket framgår med emfas, piskas tempot upp. En soft ballad om brustna drömmer bryter mönstret medan Mavis sitter ner i den mest poppiga låten. Här röjer Holmstrom runt så det står härliga till efter att ha sjungit sin del. Mavis går förstås av och på medan övriga befinner sig på scen. Gåshud infinner sig när hon gör sorti efter att storstilat i symbios med bandet gett oss Everybody Needs Love (E. Hinton). Viktigt kärleksbudskap i dessa tider! Kanske kommer jag i efterhand konstatera att jag blev ”carried away”. Men 4+ kändes i skrivande stund en aning futtigt.
Kopierar den låtlista som nu publicerats på Selist f.m. 1. City In The Sky 2. I´m Just Another Soldier 3. Handwriting On the Wall 4. Who Told You That 5. Can You Get To That 6. Chicago 7. Respect Yourself 8. Freedom Highway 9. You Are Not Alone 10. Far Celestial Shore 11. Heavy Makes You Happy ( Sha-Na-Boom Boom) 12. Everybody Needs Love

Fotograf: Peter Birgerstam
” När musiken på WOW i Slottsskogen i Göteborg tystnar för kvällen, fortsätter festen på ett antal klubbar och scener runt om i staden i form av SOW. Här är bilder från Pustervik, där legendariska rock/ folk/ americana-klubben Woody West passade på att fira sina första tjugofem år med hela fem spelningar. Så ska en 25-åring firas!” (Peter Birgerstam)












7/8 2025
WOW i Slottsskogen i Göteborg
Fotograf Peter Birgerstam





















Samtliga bilder: Peter Birgerstam

Projektet MARE NOSTRUM uppstod för tjugo år sedan och sedan dess har den europeiskt rotade världsmusiktrion gett ut fyra album på ACT. Hänrycktes av dem när det senast begav sig på YSJF, fast inte lyssnat på skivorna. Mare Nostrum består av Jan Lundgren (genomför varje YSJF två konserter) vid flygeln, Richard Galliano på dragspel och munspel från Frankrike samt Paolo Fresu bördig från Sardinien på trumpet och flygelhorn. Traditionell folkmusik och tonsättare som Monteverdi finns på en repertoar som till övervägande del utgörs av eget material signerad någon av medlemmarna, vars kompositioner de själva introducerar på engelska, franska knepigt nog och lite Blekinge-dialekt.
Fresu förekommer på över trehundra skivor och har grundat jazzfestival i hemlandet medan Galliano samarbetat med några av Frankrikes mest profilerade vokalister. I en fascinerande ymnig katalog rör han sig från Gershwin och filmmusik till kammarjazz och klassiskt. Sett honom i oförglömlig konstellation sammansatt av Bo Stief för kanske tjugofem år sedan på Köpenhamns Jazzfestival. Lundgren behöver näppeligen någon presentation. (Bill man veta mer om Mare Nostrum rekommenderas intervju i senaste numret av Orkesterjournalen.)

Som väntat avnjuts musicerandet från första till sista tonen. Att det låter så betagande måste givetvis tillskrivas det faktum att man behärskar sina instrument till fulländning, en viktig förutsättning. Genom var och ens sound/ temperament och avsevärda kunskap uppstår begärlig kemi, förstärkt av föredömlig pausering. Ska påpekas att flera av kompositionerna varav ett knippe i drömskt moll, framförs på duo. De framstående låtskrivarna har liknande livsfilosofi. De använder noter, lyssnar på varandra och stämmer av. Ett par gånger överraskas publiken av energipåslag och intrikata vändningar och i en sekvens parafraseras Beatles-klassiker som en blixt från klar himmel. Efter ultrasoft obeskrivligt vacker signaturmelodi (inleder varje konsert) får vi Life (P. Fresu) med upphovsmannen i feature på flygelhorn och fint invirade stämmor. Magin flödar i den franska titel Galliano döpt, samma smäktande komposition som är öppningsspår på aktuella albumet. Här finns spröda nyanser, kolossal omsorg om detaljer och svindlande skönhet.

Med Hidden Truth befäster Jan Lundgren sin oerhörda talang för att komponera otroligt vackra, meningsfulla melodier. Snacka om skönhetsupplevelse! Därpå följer ett av omnämnda omslag, en lätt dramatisk mönsterbrytare som till och med är småsvängig. Det blir bland annat härlig italiensk folkmelodi om emancipation, sprittande folkvisan Daniels farfars låt på piano och flygelhorn och en melodi av Galliano tillägnad (tror jag) emotsedd tillökning i pianistens familj. I ett outro förundras man över fenomenal andningsteknik hos Fresu, vilket roar häpna åhörare. Man tillåter sig att drastiskt skoja till det i episoder utan att sabotera stämningen för att ge oss udda inslag även om tuggmotstånd inte är deras grej.

I flera skeden formeras klanger till mästerligt avskalade stycken. Melodikern som förblir sittande vid flygeln understryker hantverksförmågan i komposition dedikerad till hans två lekfulla hundar. Stegrande ackordföljder blandas med sprött välbehag. Efter att man spelat dragspelarens visuella finstämda melodi Giselle överrumplas en fullsatt teater av kopiöst svängiga takter. Naturligtvis utbryter stående ovantioner vilka resulterar i två extranummer. Dels romantisk ballad med stänk av Oscar Peterson, dels populär kärlekssång av Monteverdi som framkallar gåshud. En marig etikettering om, kammarjazz eller världsmusik? Däremot råder inga tvivel om att Mare Nostrum live inte sällan håller världsklass.

Multiinstrumentalisten Magnus Lindgren kan beskådas som ledare i olikartade formationer med skilda numerärer här hemma och i Tyskland, befunnit sig i dylika kreativa sammanhang under hela 2000-talet. Har några av dennes cd och tappat räkningen på hur många gånger jag hört honom live eller recenserat hans projekt. På Ystad Winter Pianofestival recenserade jag hans samarbete med amerikanske pianisten John Beasley med vilken han erhöll en Grammy. Kul att få träffa honom efteråt i festivaltältet. Hans senaste initiativ handlar om att jazza till klassiska tongångar och tvärtom låta en renommerad kammarorkester färga funkiga såväl som angenäma jazzkompositioner.
I MAGNUS LINDGREN möter MUSICA VITAE inför en jublande salong exemplifieras bedårande hur denna hybrid fungerar. Som vanligt trakterar producenten, dirigenten, arrangören och kompositören tenorsax, flöjt och klarinett. Enligt presstext hos YSJF ses han som Sveriges svar på Quincy Jones, vilket är en rimlig jämförelse. På scen är stråkorkestern, vars utgångspunkt är konstmusik från barock och framåt, fjorton personer vilka trakterar violin, viola, cello plus kontrabas. Härom året hördes orkestern som turnerat globalt på YSJF med Isabella Lundgren och Carl Bagge

Repetitionerna måste ha utfallit till belåtenhet eftersom det sannerligen inte märks att de bara haft ett gig tidigare, nämligen på orkesterns hemmaplan i Växjö. Anmärkningsvärt groovy öppning lockar in oss i en förtrollad, hoppingivande värld genom tvärflöjt och basspel av Joel Larsson, vars nyckelroll omgående ska understrykas. Maestro Magnus fortsätter på klarinett till smeksam stöttning av Musica Vitae. Efter smart spännvidd från Message From Kaknäs (original) till Misty bjuds på Kind Of Sonata (original arrad för orkestern) influerad av Poulenc. Noterar romantiskt utformade linjer med fängslande celloparti i en spektakulär sak där tenorsaxen banar väg. Verkshöjden bibehålls i flertalet kompositioner av vilka några känns igen. I titelspåret på Stockholm Underground låter det underbart suggestivt med jazzflöjt i fokus i ny omgivning. Om möjligt än mer upphetsade blir vi av hans tidiga hit Buho. Vilket hypnotiskt sväng!

Lindgren presenterar orkestern medlemmar, uppmärksammar särskilt deras kvinnliga konsertmästare/ stämledare. Alla titlar måste ju inte listas. Låt mig ändå tala om att man gjorde Theme For Laura av Henrik Jansson, Coltrane-ballad som framförs med otrolig auktoritet och Air On a G String (för evigt förknippad med Beppes Godnattstund i teverutan) sparas till ett sagolikt ljuvligt extranummer vars sista toner klingar ut i ren magi. Till uppräknade arr ska läggas två supersuccéer: Otroligt innovativa urladdningen baserad på Fyra årstiderna jämte Procol Harums utan konkurrens största hit. I sist nämnda pampigt anlagda svävande melodi excellerar Lindgren i loopade fraser på flöjt i långt intro som fångar ens intresse.. MV bistår med sin briljans. Gensvaret är genomgående hjärtligt på YSJF, förbluffas ändå över nästan öronbedövande bifallet följt av stående ovationer och därpå högtidsstunden med fridfulla soundet från giganten Bach.

NICOLE JOHÄNNTGEN heter en av festivalens flitigaste internationella gäster, tillika en av de charmigaste. Två av hennes SOFIA-upplagor (specialskriven musik för kvinnliga ensembler från olika länder) tillhör de akter på YSJF jag bevarat i minnet med oförställd glädje. När eminenta saxofonisten och kompositören med rötter i Zürich återvänder för sjätte gången sker det med den kubanskt influerade sviten ROBIN, som framförs på Saltsjöbad av en mixad kvintett från Schweiz. Tyder på musikaliskt mod och förmåga att ge sig in i och tolka en tradition man inte är uppväxt med.

Titeln på de böljande rytmerna och svepande harmonierna med sina dynamiskt infallsrika improvisationer, kom saxofonisten på under en vistelse i New York, vid åsynen av vandringstrastar i Central Park. Medmusikerna var nya ansikten för mig, sannolikt också för nästan alla andra. På scen finns initiativtagen i sällskap med i Schweiz etablerade namn: Manom Mullener vid flygeln, Sonja Bossart på elbas och på percussion präglas deras vibe av David Stauffacher jämte Roberto Hacaturyan. Några av dem har besökt Kuba.

Hör många ingredienser jag uppskattar och inte minst uppdelningen i unisont spel och features. Kompositören mixar snyggt det svängiga med reflekterande inslag. En viktig faktor vid utvärderingen är att jag tappar i uppmärksamhet andra halvan, känslan förstärks av att Johänntgen ber att få utöka speltiden med cirka tjugo minuter. Max 75 minuter hade absolut varit en längd att föredra och obligatoriska solistutrymmet till duktiga slagverkarna, skulle ha planerats in i ett tidigare skede av konserten.

Musikern i centrum som står för upplysande och sympatiskt mellansnack, börjar inbjudande på sopransax till tassande bakgrund. Glädjen i att spela tillsammans exponeras omgående, understryks av salsa-moves från Johänntgen. En förtrollande slinga sätter stämningen i öppningslåtens b-del. Saxofonisten förklarar idén bakom sitt skrivande och hur högt autenticitet värdesätts efter att jag lagt märke till diverse influenser. Syftar på att element från österländskt, arabisk och förmodligen indisk inkluderats i hyllningen till varmblodiga rytmer. Fäster mig vid strålande stegringar – sänkningar av energinivå förstärkta med bravur genom inpass från basisten. Bossart. En låt om att ge sig hän har naturligt nog fått titeln You Gotta Dance Withe Me. Ska sägas att flera bidragit i låtskrivarprocessen. En återhållsamt gungande juvel innehållande minnesvärt solo på piano är signerad just Mullener medan titellåten komponerats av Bossart. Andra titlar som sticker ut är Cajun Wind och Twelve Houses.
Förvisso pågår konserten för länge vilket innebär att jag på sluttampen tappar en del fokus. Kände mig således nöjd efter 60-70 minuter. Observerar ändå åtskilliga berömmande formuleringar bland anteckningarna. De tar upp dansant cirklande melodi, utsökta dialoger, vackra klanger, expansiva hållningen, shaman-aktiga draget när huvudpersonen sjunger mässande, bubblande livsbejakande flöde, duellen emellan tenorsaxen och männen på percussion, temperamentsfullt sväng med antingen uppsluppen eller suggestiv inriktning och därtill vilket intressant konstnärskap prisade innovatören Nicole Johänntgen odlar.

LA GAYLIA FRAZIER Soul feat JONAS KULLHAMMAR invigde paketet med utomhuskonserter på sluttande gräsmattan vid baksidan av Charlottenlund naturskönt beläget en mil utanför Ystad. Har tidigare sett energiska vokalisten Frazier med Jan Lundgren trio och med högklassigt jazz-funk gäng på Kulturkalaset i Göteborg, men undvikit att uppleva henne i det sammanhang som gjorde amerikanska stjärnan folkkär hos oss, nämligen Rhapsody In Rock. I denna kick till avstickare har hon bibehållit musiker från en Tina Turner-tribut hon gjort vilka framgångsrikt sammanförts med mångsysslaren Jonas Kullhammar, här i rollen som pådrivande soulig tenorsaxofonist. Mannen bakom Moserobie Music Production, omtyckta Kullhammar kvartett, otaliga gig i förnämliga storband och smågrupper behöver ingen närmare presentation.
Av konstellationens resterande musiker hemmahörande i Göteborg är jag bekant med gitarristen Anders ”Agge” Augustsson (Emrik, Dan Helgesen Organ Explosion m.fl). På keyboard finns Markus Linnell Zovic, Anneli Axon är bakgrunds-vokalist medan tungt vägande rytmsektion består av vidunderlige elbasisten Christopher Ek (spelat med Eric Gadd, Danny, Darin, medverkat i musikaler och ingått i Amanda), trumslagare Magnus Höglund samt Ruben Millet Herrera på percussion. Flera av dem har med den äran kompat Lollo Gardtman.

