Musik

Den 15:e P3 Guld-galan ägde rum den 21 janauri, denna gång direktsänd i både P3 Sveriges Radio och SVT1 från Partille arena. Nio priser delades ut under kvällen till nio olika vinnare. Årets artist blev Zara Larsson, Årets grupp Kent, Årets låt Miriam Bryants ”Black Car” och Peg Parnevik utsågs Årets nykomling. Guldmicken till Årets bästa liveakt gick till Håkan Hellström. Vann gjorde även Cherrie, Galantis, Dark Funeral och Niki & The Dove.

Ett pressmeddelande:
Samtliga P3 Guld-vinnare 2017:

Årets artist: Zara Larsson – samlad produktion

Årets grupp: Kent – samlad produktion

Årets låt: ”Black Car”– Miriam Bryant
Låtskrivare/textförfattare: Miriam Bryant, Victor Rådström och Jamie Hartman

Årets nykomling: Peg Parnevik – samlad produktion

Guldmicken: Håkan Hellström

Årets dans: Galantis – samlad produktion

Årets hiphop/soul: Cherrie – Sherihan

Årets pop: Niki & The Dove – Everybody’s heart is broken now

Årets rock/metal: Dark Funeral – Where shadows forever reign

I de fem första kategorierna har P3-publiken röstat fram vinnarna på egen hand. I de fyra sista kategorierna har publikens och jurygruppernas röstningspoäng vägts samman.

P3 Guld 2017 leddes för tredje året i rad av Tina Mehrafzoon och på scen uppträdde:
Veronica Maggio feat Niki & The Dove, Miriam Bryant, Miss Li, Erik Lundin, Hurula, Parham, Nause feat Mic Lowry, Rein och Namasenda.

Föreställningen gästades även av bland andra Little Jinder, Kodjo Akolor, Howlin’ Pelle Almqvist och Musikhjälpen-hjältarna Marita Söderström och Pontus Lövemark. Även William Spetz, Farah Abadi, Naomi Pilgrim, Frida Sundemo, Linnea Olsson och Nachla Vargas Alaeb medverkade i på scenen.

.

20/1 2017

Stora Teatern Göteborg

4

 

 

 

 

Låt mig börja med en anekdot. På mitt 40-års kalas, för den lustläsarcirkel jag då deltog i, spelade jag några väl valda stycken musik. Efter att en låt från numera klassiska  Historier från en väg (1986) klingat ut, yttrar sig spontant en kvinna i sällskapet. Hon sa ordagrant ”det här var verkligen inte bra.” Jag hade introducerade låten genom att citera från en översvallande recension skriven av en man på Nöjesguiden.  En annan manlig opinionsbildare som blev lika salig var ”oraklet” Jan Gradvall, vilket jag nu i efterhand blivit varse, när jag läst hur den här revivalturnén marknadsförs.  Jag delger en kvinna bredvid mig anekdoten.  Damen  replikerar att Kaja & Malena  var hennes idoler när hon var 16 år och att Brev från ett torg är favoritlåten. Publiken i medelåldern var könsmässigt ganska jämt fördelad.

Kajsa Grytt och Malena Jönsson utgjorde som bekant halva besättningen i Tant Strul. (Kan som kuriosa nämna att jag backstage 2013 intervjuade en annan medlem, nämligen Nike Markelius) Några år efter att bandet splittrats ville duon bort från det taggiga och larmiga, med uttalat mål att göra motsatsen till punk. Först övade de på covers, varav vi fick två inledningsvis. Stack ut gjorde en svensk tolkning av These Days. Originalet skrevs av Jackson Browne, blev först en framgång med Nico.  I övrigt fokuserades som utlovat på materialet från Historier från en väg. Därutöver  några sånger från uppföljaren Den andra världen, en platta de hävdar förstördes av klåfingriga  mediokra producenter.  Jag som har båda skivorna förstår  inställningen, även om de enligt mig är alltför drastiska. Bland de många extranumren hördes troligen en Tant Strul -låt och Östra Kajen, som Kajsa  gav ut i eget namn. Skämtsamt sa hon att den knycktes till den egna karriären.

Grytt har varit aktiv de 30 år som förflutit. Har sett henne live åtskilliga gånger, med behållning läst självbiografin, sett hennes scenkläder på textilmuseum och skarpt gillat några av soloplattorna. Dock, missade jag hennes medverkan i Så mycket bättre, vars konsekvenser inte bara blev positiva. Jönsson å andra sidan har  befunnit sig utanför rampljuset.  Mest i skymundan gjort teatermusik, släppt solodebut och ingått i ledningen för Diva Records.

Egentligen borde det vara dömt att misslyckas, att lika starkt kunna återuppleva något som hände för flera decennier sedan.  Hur stort är det inte att duon lyckas nå in i mig och resten av de förväntansfulla lyssnare som kommit? Prestationen renderar följaktligen i stående ovationer. En dominerade del av repertoaren är till och med 5-stjärnig. Vad jag inte talat om, är att jag såg dem 1986, en spelning jag konstigt nog har diffusa minnen av. Faktum kvarstår, blev känslosamt att ta del av Kajsa & Malenas låtskatt från en svunnen era. Deras  nakna och stolta sånger står sig, vilket bevisar att konserten i första hand inte handlade om nostalgi.

Damerna äntrar den höga scenen iförda vida klänningar som släpar i golvet. Cool jazzmusik har strömmat ur högtalarna. När röken skingrats badar scenen antingen i vitt eller rött. Atmosfären känns intim och avspänd. Kajsa använder sig av uppmickad akustisk  gitarr på kanske hälften av låtarna. Några gånger förstärker hon effektfullt rytmen med kastanjetter eller tamburin. På sluttampen plockar hon fram en bärbar synth. På den lirar hon tillsammans med Malena, från det outgivna materialet som spelades in i demoversioner andra halvan av 90-talet.  Tycker detta var svagaste inslaget.

Utgår från att Malena har musikutbildning. Utan att hänge sig åt instrumentala utflykter, visar hon hur bekväm hon är vid flygeln. Melodiska linjer i precis rätt tempon det är hennes varumärke.  Hennes lediga välbalanserade stil är lätt att uppskatta. Associerar till vad Martin Hederos gjorde tillsammans med Mattias Hellberg i början på millenniet. Trevligt att få lyssna på hennes röst efter pausen.  Kajsas sång kan man ha synpunkter på, är i vissa partier ganska tunn, ibland på gränsen till knarrig. Men viktigast av allt: funktionell med förmågan att gripa tag i oss.  Röstens omfång betyder inget i sammanhanget.  En avgörande fördel är att hon fraserar exemplariskt, låter som framgått trovärdig. Alla dagar i veckan föredrar jag det ömsom vädjande, ömsom självsäkra tonfallet från henne framför en wailande vokalist.

Mellansnacket varvar högläsning från ovan nämnda debutplattas konvolut med anekdoter från yuppieeran.  Tidens  romantiska och objektifierande anstrykning påtalas. En tilldragande främling vid bardisken görs till objekt, en vändning på könsroller som torde ha varit revolutionerande då. Om detta och mycket mer från tillkomstperioden berättar Kajsa Grytt. Vi får reda på att Malena ansåg att de var influerade av tysk estetik, vilket jag inte tänkt på. Fassbinder, Brecht och cirkus!  I första kontakten med skivbolag, fick de avslag för att de lät jazziga, trots att de fick veta att jazz var något de absolut inte kunde.

Jag som är allt annat än främmande för jazzvärlden, tog till mig vad blondinen på scen berättade om  mysgubben Gunnar Bergsten, en mycket erkänd barytonsaxofonist vars medverkan var väsentlig för Historier från en väg. Hans  fallna mantel axlades nu med bravur av Lisen Rylander, (vars nyanserade spel jag nyligen hörde med Johan Lindström ). Lisen hade en viktig kompletterande funktion denna afton. Hon färgade verkligen stämningen i Regnet emot mig.  Kommer hon åka med på turnén, månntro?

Texterna handlar mycket om introspektion och relationer, längtan och sorg. Samtidsmarkörer saknas nästan helt, liksom explicit politisk kamp. Finns däremot gott om poetiska kvaliteter. Grytt har ett fascinerande sätt att skriva. Tycker mig spåra influenser från Karin Boye och Sonja Åkesson, fast vardagsrealism genomgående saknas.   Många guldkornen vaskas fram denna förtrollande afton: smäktande sköna Om du kunde se mej, melankoliska mästerverket Vänd dig bort, rytmiskt klämmiga  Låt oss gå en sväng som bryter mönstret jämte nästan sprickfärdiga Vi kan göra det igen, nu utan gitarrsolo.  Blev en vindlande recension med många förgreningar. Jag är belåten, till och med tacksam för att jag återigen fick möjlighet att vara med om Kajsa & Malenas variant av ”jazzvisor”.

 

  Foton Leif Wivatt