Rohdin släpper en ny singel, Hard To Explain, med musikvideo den 17 Mars. Det är en elektronisk låt som flörtar lite med 1980-talet och är en del av synthwave-rörelsen.
Vi förhandsvisar den här:
Musik
Henrik Berggren och Miriam Bryant till Bråvalla
Henrik Berggren och Miriam Bryant kommer till Bråvalla-festivalen i sommar.
Ett pressmeddelande berättar:
Ända sedan Broder Daniel splittrades 2008 har ryktet om Henrik Berggrens soloalbum blossat upp med jämna mellanrum, ibland har det även varit underblåst av någon enstaka ströspelning. Nu är det där hett efterlängtade soloalbumet inte längre något rykte. Efter att förra veckan ha släppt singeln ”For My Brother, Johnny” är det nu klart att Henrik Berggrens solodebutskiva ”Wolf’s Heart” kommer 5 maj.
I sommar kommer Henrik Berggren att ge ett fåtal noga utvalda konserter. Uppbackade av ett fullt band kommer en av landets mest epokavgörande musiker att inta Bråvalla Festival lördagen 1 juli.
Samma dag kommer Bråvallapubliken att kunna uppleva en annan älskad Göteborgsikon – Miriam Bryant återvänder till festivalen för första gången sen premiäråret 2013. Även Linnea Henriksson återvänder till Bråvalla Festival i år, medan de båda hiphopgrupperna Hov1 och Tjuvjakt gör Bråvalladebut i sommar.
Dagens bandsläpp i korthet – fem svenska favoriter är klara för Bråvalla Festival 2017!
Artisterna i dagens bandsläpp:
Henrik Berggren
Hov1
Linnea Henriksson
Miriam Bryant
Tjuvjakt
Hittills släppta akter:
Alesso | The Chainsmokers | The Killers | Linkin Park | Martin Garrix | Prophets Of Rage | System of a Down
Adept | Bamse och hans Vänner | Baroness | bob hund | Dada Life | Die Antwoord | Ellie Goulding | Gogol Bordello | Henrik Berggren | Hoffmaestro | Hov1 | Laleh | Linnea Henriksson | LP | Mac Miller | Miriam Bryant | Norlie & KKV | Of Mice & Men | Otto Knows | Passenger | Rae Sremmurd | Scooter | Skindred | Tjuvjakt | Travis Scott
Bråvalla festival 2017 går av stapeln den 28 juni – 1 juli i Norrköping.
Italienska superstjärnan Zucchero till Sverige i höst
Den italienska superstjärnan Zucchero kommer till Sverige i höst 2017 och ger tre konserter:
1.9 – Slagthuset, Malmö
2.9 – Lorensbergsteatern, Göteborg
5.9 – Skandiascenen (Cirkus), Stockholm
Ett pressmeddelande berättar:
Italiensk musik är något alldeles speciellt. Det finns en handfull namn som man direkt tänker på – ett av de främsta är Zucchero. Den norditalienska sångaren/musikern är en gigant i sitt hemland, men även långt utanför pasta- och pizzalandets gränser. Från 70-talet fram till idag har Zucchero varit konstant aktuell – och då pratar vi inte bara om världshiten ”Senza Una Donna”. I september kommer stjärnan till Sverige för tre konserter: 1 september på Slagthuset i Malmö, 2 september på Lorensbergsteatern i Göteborg och den 5 september på Skandiascenen (Cirkus) i Stockholm.
Få saker känns så genuint italienska som Zucchero. Det kanske också är en del av hemligheten bakom flera stora världsturnéer, enorma hits och samarbeten med artister som Sting, Elton John, Luciano Pavarotti, Eric Clapton, BB King, Miles Davis, Andrea Bocelli och många fler.
Grunden för Zucchero sattes redan som 12-åring då han fick höra ”(Sittin’ on) The Dock of the Bay” med Otis Redding. Det blev startskottet för en fantastisk resa som för Zuccheros del har vandrat mellan soul, traditionell R&B, blues, rock, funk och pop. ”Senza Una Donna” blev en världshit 1991 när Zucchero teamade ihop sig med Paul Young för en duett som än idag står sig som en superhit – världen över.
Med senaste albumet ”Black Cat” är Zucchero nu mer aktuell än någonsin. På albumet har han bland annat jobbat med Bono, Mark Knopfler och Elvis Costello. Stora namn, men det säger också en del om hur stor Zucchero faktiskt är!
Helgjutet inom snäva ramar – Nisse Hellberg på Stora Teatern i Göteborg
3
3/3 2017
Blev en non stop show på drygt 100 minuter (inklusive tre extranummer) i den ganska välbesatta anrika teatern. Skåningen som är one of a kind, saknar epigoner, har satt ihop sin turné kring senaste countrydoftande albumet Vägen Västerut som producerats av Ola Gustafsson. Min uppladdning består i att lyssna på samling med Wilmer X , vilket förstås rimmar lite illa med nuvarande repertoar. Tidigare hade jag lyssnat på Nisses samtal om nya skivan i podd av Jan Gradvall. Utan att ha pluggat det digra solomaterialet var jag nyfiken.
En första iakttagelse: mycket mogen publik, snittar uppskattningsvis i frontmannens ålder (f.-59). Blickar jag mot scen ser jag fyra modesta bruna högtalarlådor. När den chosefria kvartetten går på på utsatt tid syns en keps, en hatt, en vit jeansjacka och en vinröd kostym. Persedlarna/ plaggen tillhör Urban Heed, Marcus Källström, Nisse Hellberg respektive Janne Lindén. Den ösiga inledningen kan beskrivas som snabb rockabilly, ses som uppvärmning av herr Hellberg. Man river av En stad som aldrig vaknar åtföljd av den sugande betydligt långsammare Farväl lev och lär.
Efter att Nisse blivit uppvärmd bär rösten bättre. Sången går fram skapligt hela konserten. Och visst är det sympatiskt att det sjungs på svenska? Texterna rör sig i ett brett spektrum, från det klurigt smarta till giftiga betraktelser. Ett lysande exempel på det senare ges i En hel slev snikenhet, vars sound präglas av ett stadigt lunkande komp och i förgrunden resonansen från en kvidande sologitarr. Här blottas emellertid en brist, trots att jag tyckte om musikerna. Måste omgående leverera en orsak till mitt aningen njugga betyg (tvekade emellan 3:a och 4:a), ett omdöme som förmodligen inte delas av majoriteten konsertbesökare.
Den gnistrande skarpa diskanten från Janne Lindéns många läckra melodistämmor och soloutflykter på olika telecaster-gitarrer (?) var något alldeles extra, en fröjd att ta del av. Lindén, som länge kamperat ihop med Nisse, är en lysande instrumentalist som fick mig att tänka på stilbildare som Dale Hawkins, The Shadows, Roy Buchanan och vid ett tillfälle swamp-rockiga Tony Joe White. Ytterligare instrument för att frambringa melodierna hade behövts. Ett pådrivande piano, en sax som fyller i, utdragna molltoner från ett dragspel, en kör med kontrasterande kvinnoröster eller varför inte en banjo; för att ännu mer lyfta fram countryinfluenserna?
Det var uppfriskande när mönstret bröts. Ubbe Heeds korta publikfriande uppvisning på ståbas, gled över till rutinerade hi hat – kungen Marcus Källström ( Stone Cake, Jerry Williams och Sky High)). Och roligt när Källström spelade stående medan partnern höll igång på liggande bas. Lindén fick förstås några utvalda solistinpass, jämte antydningar till dueller med Nisse. Men återigen, hade önskat mer musikalisk lössläppthet, fler stick där musikerna tillåtits lämna sångernas bundna form. Hade detta skett, hade jag kunnat ta med mig så mycket mer. Om målet med livemusik är att skaffa sig nya upplevelser, infriades målet. Men som kräsen person med stor konsertvana, vill jag därtill drabbas känslomässigt, ett mål som inte infriades.
Vi fick en exposé över den katalog som en fyndig låtskrivare sammanställt alltsedan solodebuten på Röster från Södern (-94). Stilarna skiftade, fast Nisse påstod att han och resten av gänget egentligen var popsnören. Låtar klassificerades som dansmusik, New Orleans-style, Cajunblues, postpunk och givetvis country. På låtlistan stod till och med ett par låtar signerade avsomnade Wilmer, hämtade från Mambo feber och Klubb Bongo. Sista extranumret Lyckliga gatan lika med enda covern. Det koncentrerade mellansnacket hölls i familjär avspänd anda.
Fanns många snärtiga sånger vars refränger svängde ordentligt med fräcka riff och intensiv sång. Vill särskilt framhålla Låt kvasten gå, grooviga Det är något magiskt med dig (ursprungligen en duett med Peps), Kvarter 5 a Plats 0-61, Nu smet katten in till grannen igen jämte Snackbar blues. Svängfaktorn var också påtaglig i Nån måste få jobbet gjort parat med höghastighetslåten Kul att ses tack och adjö. En radda smärre hits tillverkade av en självständig singer song writer som borde prisats mer. Min trots allt något reserverade hållning, bottnar i en önskan om att livekonceptet utvecklas.
Bildgalleri: Lloyd Cole i Göteborg

Lloyd Cole i Stenhammarsalen i Göteborg
2 mars 2017
Lloyd Cole i Stenhammarsalen i Göteborg en torsdagkväll. Första halvan ensam med sina gitarrer. Bara gamla låtar. Något trögstartad. Torr engelsk humor. Men när han sedan väl fått upp farten … det finns många tidlösa små pärlor i hans produktion. Andra akten av hans föreställning – med sonen William på gitarr – var riktigt, riktigt bra. På måndag spelar han i Stockholm och på tisdag i Malmö.
Foto: Peter Birgerstam










