Musik

Plats: Sweden Rock Festival, Sweden Stage + 4 Sound Stage
Artist: Coheed and Cambria samt Fates Warning
Betyg: 4 samt 3

Ja, solen har hittat till Blekingekusten. Det är sådär fint som det ska vara för att en festival ska vara njutbar. Det är väldigt skönt eftersom dåligt väder sätter ned humöret. Folk är märkbart gladare idag än de var igår.

Publiken framför Sweden Stage välkomnar Coheed and Cambria till Sverige, Norje och festivalen på bästa sätt. Varma välkomnande applåder strömmar mot bandet. Det här är ett spännande band med en synnerligen intressant idé för sin musik. Bandets första sju album är konceptalbum som handlar om de fiktiva personerna Coheed och Cambria vilka är huvudpersonerna i en berättelse skapad av sångaren Claudio Sanchez. En berättelse som inte bara byggt grunden till deras musik utan även till serieböcker, en roman och en film. Endast deras senaste album avviker från konceptet. Denna dryga timmen långa spelningen bjuder på hela deras tredje album, precis som de gjorde på spelningen på kägelbanan som omskrivits på annan plats här på Kulturbloggen.

Det är ett tajt band som lirar för oss idag. Sjukt duktiga musiker som verkar ha genuint roligt tillsammans med oss. Sångaren och tillika gitarristen Sanchez spelar bakom ryggen på sin tvåhalsade Gibson SG och hans enorma, svallande hårman kastas fram och åter. Inte nog med det. När trummisen får lite av ett spel och kastar iväg en av pukorna tar Sanchez upp först stativet och spelar slide med det, för att sedan ta hela trumman och göra samma med den. Ett kul, udda och lite märkligt tilltag. Kändes skönt att se. Jag hade genuint jätteroligt och njöt i fulla drag. En riktig höjdarspelning.

 

 

Bara några minuter efter att Coheed and Cambria avslutat sitt set går ett av progmetalscenens riktigt stora på den närliggande 4 Sound Stage. Det var bara att knalla något hundratal meter och åter slå sig ned i solgasset för ytterligare en stund av progressiv njutning med Fates Warning. Tongångarna är hårdare än för föregående band men det här är också riktigt bra. Bandet gör en gedigen festivalspelning på en eftermiddag i solsken. Publiken som samlats vid scenen får valuta för investerad tid. Men vad är det med alla dessa bleka gubbar som måste klä av sig skjortor, och ibland mer än så, så fort det är festival? Jag vill verkligen inte ha deras svettiga armhålor i ansiktet.

Plats: Sweden Rock Festival, RockKlassiker Stage
Artist: Myrkur
Betyg: 3

Jag tycker att stundtals så var bandet och låtarna riktigt bra med blandningen av de hårda Metallinstrumenten och Amalie Bruuns  vackra mystiska sång. Men i ungefär en tredjedel av låtarna så använde hon sin röst till ett skrikande av något slag och i mina öron lät det bara som ett högt väsande som inte tillförde någonting för låtarna.

De låtarna som var bland de bättre var när ljussättningen lugnade ner sig till bara en färg istället för att blinka med en stark lampa så att man knappt kunde se och när inte basen och trummorna grötade ihop sig så att man kunde höra mer av hennes röst. Konserten slutade med en låt som bara Amalie deltog i, men också intressant med denna låten var att hon spelade nyckelharpa. För mig var detta den bästa låten för det var lättare att lyssna på när inte basen överröstade allt annat.

Som ungdomsreporter hoppas jag ge lite modernare perspektiv. Hoppas ni gillar det!