1-6/8 2017
Foto Markus Fägersten
Fick möjlighet att gratulera göteborgaren Gilbert till en eminent genomförd konsert. Syftar på den uppåtkick jag fick av Gilbert Holmström New Sextett, vars lagom städade variant av smart bebop fick mig på mycket gott humör. Har de senaste tjugo åren ofta hört honom och hans coola medmusiker live, fast inte tillsammans. Oldtimern hade vid sin vänstra sida Jonas Kullhammar, en av Mount Everest-grundarens största anhängare som ju på Moserobie släppt flera av hans album. Saxofonisterna i all ära, båda spelar med glöd och levererade lödiga solon.. Den som bitvis stjäl uppmärksamheten är trumpetaren Magnus Broo. Snacka om strålande spel på en trumpet som lät oemotståndligt härlig. Världsklass! Imponerades i övrigt av bandledarens högklassiga kompositioner vars mångskiftande influenser avslöjades. Ensemblespelet var som ni förmodat lysande, andades budskappsjazzerans glansdagar. Helt enkelt en kanonkonsert från sympatiske Holmström och hans drömsextett med nämnda blåsare, Mathias Landaeus, Mattias Svensson och jovialiske yrvädret Kresten Osgood. Ljudet på innergården var bra, även om basen borde ha sänkts ett snäpp.
På Konstmuseet var jag med om smygpremiär för sprillans nya låtar av hajpade David´s Angels feat Ingrid Jensen. Kändes exklusivt då lokalen bara rymde åttio sittplatser. Tiden jag tillbringade med gruppen gav mersmak, även om jag behöver lyssna in mig mer för att bli frälst. Det var stämningsmättat till tungt beat av musiker, bortsett från Maggi Olin på fender rhodes/ piano, som nya för mig. För att vara korrekt är mycket meriterade Ingrid Jensen från Canada och numera bosatt i New York. Gruppen som gillar att experimentera utan att bli atonal, domineras kraftigt av kvinnor. Noterade en grund av fängslande klanger och polyrytmik, vars överbyggnad bestod av poetisk sång och trumpetstötar i mellanregistret. Utforskandet av ljudliga landskap skedde med diverse elektronik. Emellanåt interfolierades ett groove i deras spretande svävande sound. Tyckte om kompet med David Carlssons markanta elektriska basgångar och den mycket duktiga påhittiga Michaela Östergard-Nielsen bakom trummorna.
Carsten Dahl Experience var delvis en utmaning. Programhäftets ”varudeklaration” om meditativa drag stämde inte.. Den forne trummisen är en excentrisk personlighet, pianist och kompositör, vars musik enligt egen utsago försöker nå något universellt. Fick tyvärr vänta på heldanska kvartettens första raka beat i uppemot tjugofem minuter. Innan dess mest frijazz och skalor med pionjären Jesper Zeuthen i framkant. Hans påträngande altsax var inte riktigt min bag. Lyckligtvis fanns passager med harmonik och pigga rytmer inlagda, vilka fungerade som vilopunkter. Ballader förekom också, trevligt nog. När en låt gjord tillsammans med en iranier tog fart, hittade jag något tilltalande att haka fast i. Och ett tranceliknande groove pulserade hypnotiskt, fick mig att försjunka i kontemplation. Trummisen Stefan Pasborg hade ett styvt jobb med att hålla grytan kokande, en uppgift han löste utan några som helst problem. Dahl är en omväxlande pianist som gärna preparerar instrumentet, lät vid ett tillfälle som en cembalo. Sammanfattningsvis nordisk bångstyrig jazz, både påfrestande och bitvis berikande.
Vill göra vågen för Karolina Almgren Project, vars dynamik och folkton appellerar till mig mer än prisade Sisters of Invention. Efteråt fick jag reda på att gruppen med uteslutande kvinnor, spelade musik specialbeställd av arrangören. Sopransaxofonisten Karolina A hade antingen komponerat eller arrangerat vad vi hörde under en vistelse i Visby. Hon inleder repetitivt i en integrerade korsbefruktning av jazz och folkmusik. Hennes syster Malin och mamma Martina håller igång på dubbla men inte identiska trumset. Kontrabas och cello kompletterar den udda sättningen. Tog ett tag innan cellon, med eller utan stråke, gjorde sig märkbar. Skenbart sökande och nordiskt vemodigt är hur jag företrädesvis vill beskriva tonspråket. En av flera toppar var ett nytt arr på Wayne Shorters Mahjong. Som skum kuriosa kan nämnas att en regnskur kom precis när Here´s That Rainy Day framfördes. En lyckad konsert med en röd trå, där förgreningar till såväl Rena Rama som Charles Lloyd kunde anas. Hörde ett moget Dave Liebman-doftande spel av projektledaren. Publiken försågs till och med ett lagom aggressivt drumbattle.
Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra har en extremt hög högstanivå, vilket bevisades upprepade gånger. Allt vi serverades var original från senaste skivan, vars kompositör naturligt nog presenterade sitt material. Ledamoten av Kungliga Musikaliska Akademin har skrivit mycket slagkraftig musik, är därtill en begåvad orkesterledare som förfogar över framstående solister. Men i jämförelse med Jazz All Star Baltica Big Band som hon satte ihop i Stockholm 2015, har inte allt jag hör samma lyster. Lena Svanberg är en tillgång på sång, fast jag har haft än större utbyte av henne tidigare. Vad som fick mig att jubla, var de i olika riktningar utvidgade arrangemangen, alldeles särskilt det återkommande elastiska samarbetet blås – rytmsektion. Trumslagare Rasmus Svensson Blixt och Anders Åstrand (vibrafon/percussion) förtjänar rungande applåder. När orkestern spelar med fullt ställ skapas ett maffigt kraftfullt tryck. Då känns det fantastiskt att bara få ta emot. Man tackade för sig med en avskalad snyftare.
Hans Backenroth & Jacob Fischer gör självklart ingen besviken. De framför ett program avpassat för kyrkorummet med dess fördröjning av ljudet. Betoningen låg på den nordiska visskatten. Självlärde Fischer, som ingick Svend Asmussen Quartet, uppvisar ett minst sagt välutvecklat samspel med basfantomen Backenroth. I en intim kammarkonsert turas de om att ligga i framkant, även om gitarren i början hamnade i skuggan av aningen dov bas. Ser i min anteckningar att jag skrivit Jim Hall och Red Mitchell, möjligen ger dessa hjältar en vink om hur fint det lät. Elegant växlas snabba och långsamma tempon, således bredast tänkbara spektrum, från rivig ekvilibristik till subtilt knäppande. Flyhänt är bara förnamnet! Tror att sättningen är relativt ovanlig, vilket inte hindrar totalt grepp om publiken under cirka hundra minuter. Finns ingen absolut kulmen, däremot i intervaller återkommande klimax: Trubbel, En gång i Stockholm, Crazy He Calls Me, Att angöra en brygga samt Summertime. Sist nämnda favorit spelades med en hisnande gitarrteknik, som framkallade bilder av drömska piruetter.